Definitiva slutet

Idag blev allt definitivt. Skilsmässan är nu inlämnad till tingsrätten. Min livskamrat och fru sedan 25 år är snart ett minne blott. Hon känner ingen kärlek till mig längre. Fick beskedet i februari. Ingen chans till att reparera eller försök till förändring bara ett definitivt slut. Jag tror hennes känslor försvann för länge sedan. Nu när barnen är utflugna var läget tydligen rätt. Ni som följt min historia vet att jag har kämpat och försökt hålla ihop det under många år. Trots bekymmer och svek känner jag en otroligt stor sorg. Kommer nu renovera klart det sista på huset under sommaren och sedan säljs det. Har lagt ner massor med tid och energi till ingen nytta under flera år. Dessutom fel tid att sälja.,Det blir så otroligt fint och jag trivs så bra men nu blir det lägenhet. Vågar inte ha för stor kostym inför framtiden. Hon flyttar i juli men fortfarande vet inte våra barn något. Jag bävar inför det samtalet. Nu ska jag försöka gå vidare, hitta nya vänner och kanske en ny kärlek om jag har tur. Det jobbiga just nu är besvikelsen och hatet jag känner mot min fru. Hur ska jag komma över det?? Har investerat så mycket av mig själv under åren men kammat noll i slutändan. Så misslyckad och lurad jag känner mig.

8 gillningar

Jag tror att när det har gått några år så kan du se ert förhållande på ett annat sätt. Du kan se det fina utan att känna dig misslyckad, det är ett fint minne du bär med dig. Jag tror att vägen dit är att så fort som möjligt sluta ha med henne i dina tankar ständigt. Det innebär att bygga dig själv och ditt eget liv och framför allt inte hålla på och “leka kompis”. Kompis kan man eventuellt vara i framtiden, när den känslomässiga kopplingen har släppt.

Hallå @Blixten
.
Sorgligt som fan mannen, du tittade ju in för några veckor sedan och gav oss en hint om tillståndet.
Jag tog en snabbtitt vad du skrivit för många många år sedan, orkade inte läsa allt - men gjorde ni nån familjeterapi nån gång ?
.
Hon har helt enkelt väntat ut tiden tills kidsen kommit upp i ålder, sorgligt men sant.
Ännu jävligare var ju detta med hennes otrohet och din kompis, med facit i hand så skulle du lagt nycklar och skilsmässopappren på bordet redan då…

Visst är det otroligt trist med känslan att man gått i flera år och kastat bort tid, men kom ihåg att i stunden gjorde du alltid det du förmådde och kände var rätt då. Vad andra människor gör kan vi ju inte påverka och bör därför lägga så lite energi som möjligt på.

Jag tror att det enda sättet är att försöka förstå. Förstå att vi inte kan påverka andra människors val. Förstå att alla har sina egna problem och svårigheter som kan påverka beslut och utfall. Acceptera att läget är som det är och se tillbaka på det fina du fått vara med om under era år tillsammans. Hon kommer alltid vara mamma till dina barn, bara en sån sak är värd att inte hata över.
Sedan kommer den där känslan alltid finnas där i bakgrunden, men försök visa lite kärlek till dig själv och släpp det så mycket som möjligt, så fort som möjligt.

Jag tror att om du sätter dig ner och tänker efter ordentligt så har du inte kammat noll i slutändan. Du har trots allt fått barn! Jag gissar att du har åtminstone några fina minnen från 25 år. Du kan också se separationen som ett tillfälle att lära dig om dig själv och andra, ett tillfälle du kanske aldrig fått om du fortsatt i relationen.

Det finns många positiva saker att se om man vill, gör ett försök! Sedan kommer det ta tid. Man får vara arg och besviken, men fastna inte där i månader eller år, det skadar bara dig och barnen.

Jag blev också sviken av mitt ex, inte lurad på så många år som du har blivit, men känslan av besvikelse finns även där.
Min lösning är att jag inte kommer umgås med henne förrutom i fall där barnen är inblandade. Hade barnen inte funnits hade jag blockerat henne överallt och fullkomligt klippt kontakten. Jag är besviken men jag håller det professionellt. Jag ser henne som en arbetskamrat. Sen fokuserar jag endast på mig själv. Vad kan jag lära mig av detta? Vad vill jag göra i livet?
Lägg all fokus på dig och barnen, vad som är gjort är gjort och det är surt som fan men inget du kan ändra nu.

3 gillningar

@DantesInferno tack för de tänkvärda orden! Det tar jag med mig framåt. Just nu är jag så himla arg och besviken men får försöka lägga band på mig. Jag kommer sakna vår kärnfamilj och alla minnen från det.

@nuggen ja, det är så det känns att nu är barnen stora nog. Då kan jag lämna. Gör så förbannat ont.

@Restenavlivet så himla svårt att greppa att det inte är vi längre. Dessutom allt runt omkring som ska lösas och hur man ska förhålla sig till varandra framöver. Jag har så mycket ilska inom mig som jag inte vet har jag ska göra av. Just nu vill jag aldrig se henne mer.

2 gillningar

@nuggen Familjeterapi hade vi för 14 år sedan när hon var otrogen. Efter det ville hon inte när kris nr 2 kom. Nu har jag inte ens frågat. Det är kört på alla sätt.

1 gillning

Beklagar verkligen. Har läst en del av dina tidigare trådar, men har inte full koll, så du får ursäkta.

Men jag stämmer in i ”kören ovanför”.

Försök sätta mer fokus på dig själv, och dina barn. Och därmed allt mindre fokus på ditt blivande ex.

Försök att inte ”föra krig mot tillvaron”. Lättare sagt än gjort, men försök att varva mellan det som är fakta och det som är känslor. Fakta är att skilsmässoansökan nu är inlämnad. Det är vad det är. Det är fakta. Kämpa inte emot fakta. Det är ok att känna sorg, ilska, vrede, hat (!)… men fastna inte i dessa känslor, och framför allt inte för länge.

Sätt fokus på dig, och inte minst dina/era barn.

Tid. Tiden är på din sida, hur jädra klyschigt det än må låta. Låt saker ta lite tid. Över tid så kommer acceptans, men den kommer inte passivt. Det krävs att man jobbar aktivt för att nå det, dit. Återigen, varva mellan fakta och känslor. Bryt ihop om du måste, ta hand om alla känslor. Tryck inte undan, inte för mycket. Men fastna inte (!).

Sätt fokus på dig själv. Ställ dig på din egen sida. Var din egen vän (!).

Det är lätt att skriva, lätta att tycka. Men försök jobba bort tankar kring hat (!). Det kommer inte gynna dig i långa loppet, inte i relation till ditt blivande ex, och till din framtida relation till dina/era barn… eller dare I say… dig själv som individ… för din egen framtid…

Kompisar!?. Alla är vi olika. Jag och mitt ex kommer nog aldrig att bli ”kompisar”, inte enligt min definition iaf. Jag är en tämligen enkel person i det avseendet. Har aldrig varit en person som gått från att en kärleksrelation avslutas och den omedelbart förvandlas till en ”kompisrelation”. Somliga gör det. Alla är vi olika. Men jag, nää, mitt ex är mitt ex. Jag vill henne väl, jag önskar henne lycka och välmående, främst för att hon är mor till våra fantastiska barn/ungdomar. Men någon ”vänskapsrelation” ser jag inte i någon framtid. Någon form av happy go lucky umgänge ”bara-för-att-skull” ser jag inte framför mig… och det är heller inget jag söker, eftersöker, eller önskar… vi har kunnat umgås som familj, vid ett par tillfällen efter skilsmässan. Det kan jag förvisso se framför mig… men jag vet att dessa tillfällen kommer att bli färre och färre i takt med, dels; tiden går, ungdomarna blir äldre och äldre…

Samtidigt så har jag heller inget behov av att frammana några jobbiga känslor kring mitt ex som person. Det tar bara tid och energi i anspråk. Tid och energi som jag behöver lägga på annat, bl a mig själv (!). Jag har inget behov av att göra någon ctrl-alt-del på våra 22år tillsammans. Det finns fina minnen, det finns tråkiga svackor, och trista minnen. Det är vad det är.

Vi lovade varandra att vara snälla mot varandra under skilsmässan (som gick fort!) och det löftet har vi kunnat hålla. Vi har tämligen lite kontakt idag och drar jag någon tidslinje utifrån min skilsmässa (8mån sedan) så är kontakten mindre och mindre och mindre.

Ja, jag saknar också ”kärnfamiljen”, ”familjekänslan”, framför allt så saknar jag mina barn. Men jag saknar faktiskt inte mitt ex… inte på det sättet…

Vi delar båda en sorg, det vet jag om. Men den får man hantera på varsitt håll…

Nu var min skilsmässa ganska ”stillsam”, inget direkt svek, ingen otrohet i gråvattnet. Men en stor sorg inte desto mindre. Det fanns fortfarande en kärlek kvar, en attraktion. Men det räckte inte… Vi hade nått vägs ende… ett långsamt farväl…

Livet blir annorlunda. Men ge dig själv förutsättningarna för att det kan bli annorlunda bra, och i vissa aspekter kanske rent av annorlunda ”bättre”… över tid…

Häng i!

7 gillningar

@pappa73 Så himla stort tack för dina välformulerade tankar! Det ger mig otroligt mycket hjälp framåt hur jag ska tänka och agera! Det är mycket känslor och sorg att ta hand om. Jag ska försöka följa dina goda råd! Tack! :heart:

3 gillningar

Lämnade ett långt förhållande i februari och försöker hitta en ny väg efter ett 30-årigt förhållande. Inte lätt! Om du behöver ”prata” får du gärna skriva.

2 gillningar