Då var det dags igen! Ni som läst min historia tidigare vet att vi haft våra kriser under åren med min frus otrohet när barnen var små och sedan sex år efter det (2016) så ville hon skiljas men vi lappade ihop det då också. Igår kom det återigen upp och jag känner en stor sorg idag mest för barnen men även för allt vi byggt upp runt oss omkullkastas och självklart för att jag mister min livskamrat. Finns fortfarande så många obesvarade frågor sedan tidigare som inte fått svar. Vi var så lyckliga när barnen kom in i våra liv men allt förstördes 3 år efter den yngsta sonens födelse med hennes otrohet 2010. Efter det så har jag ständigt sökt bekräftelse från hennes sida men inte riktigt fått det vilket skapat spänningar och slitningar i äktenskapet. Hon är nu trött på detta och vill skiljas igen. Nu verkar det inte gå att reparera igen. Jag känner mig nu så lurad på alla år som gått när jag på alla vis försökt få bekräftelse och kärlek från henne. Att jag inte förstod bättre och lämnade henne då men jag var så fokuserad på att hålla ihop familjen och jag hade/har ju känslor för henne. Hon säger nu att det finns inga känslor kvar längre från hennes sida men frågan är om det verkligen funnits sedan 2010. Hon har blivit mer och mer ego och gjort massa saker med sina vänninor där jag inte är inkluderad och visst ska hon kunna det men någon gång kunde väl fokuset varit på oss. Nu vill hon hålla detta hemligt ett tag för barnens skull där äldste sonen behöver behålla sitt fokus på att klara sin tuffa utbildning som går mot slutet. Under tiden vill hon bo kvar tills vi löst allt mellan oss med allt vi äger och boendefrågan. Det känns konstigt att behöva leva under samma tak under denna tiden när hon nu valt att lämna allt. Det kommer kännas jobbigt känner jag att se varandra varje dag och låtsas som ingenting. Hur hade ni hanterat detta?
Sedan att återigen behöva gå igenom allt vad en skilsmässa innebär orkar jag inte ens tänka på, Förra gången fick jag ta hjälp av psykolog för att ta mig vidare. Allt känns som ett stort hål och ett svek mot våra barn att vi inte lyckas bättre. Jag känner nu en oro över att jag nu är hela 56 år och ska starta om ett nytt liv efter att ha hängt upp allt på familjen i alla år. Jag är rädd för att bli ensam för jag har inte längre något större umgänge utanför familjen. Jag har lagt alla kort i en korg tyvärr men varit nöjd med det.
@Blixten
.
Spontant säger jag: tack för åren men nu vill jag gå isär för gott, ge info till kidsen och fixa pappren.
.
Åren mellan 2010 å nu måste vara skit för dig.
Nu beskriver du ju inte åren som varit sen 2010 som några höjdar år men ja, du fick ändå 14 år till i kärnfamiljen som du värderat så högt. Det är inte bortkastat. Du har försökt. Du har gjort ditt bästa, men ingen kan älska för två. Nu är det över. Det positiva med det är ju att du inte kommer bli sviken av henne igen, inte bearbeta hennes otrohet, inte hålla ihop er och allt med allt du har.
Varför petar jag i det, jo som svar på din fråga. Ja, det är konstigt att leva under samma tak men ju snabbare du ser det som är nu och fokuserar på det istället för att blicka bakåt och önska det som inte finns. Och krasst kanske inte funnits heller sen 2010 så kan det möjligen bli lättare att distansera dig mentalt trots att hon är precis framför dig. Låta det som du inte velat se ta större plats.
Jag ville länge inte se att jag kände mig ensam i vår relation, kämpade och slet för att trycka ner och låsa in de känslorna. Sen beslutet fattades har jag aktivt påmint mig om att just se och bekräfta det som fattats mig. För det betyder något viktigt och det har gjort det enklare att se mitt X, inte för det som var utan för det som är nu. Det har hjälpt mig.
Är alla förhållanden bortkastade om de inte vara för alltid? Är tio år på ett företag bortkastade om man inte stannar och får en guldklocka vid pensionen? Jag låter raljant men är uppriktigt nyfiken på om inte åren tillsammans kan vara värdefulla och meningsfulla även om ni går isär?
@Skottaren Tack för dina insiktsfulla rader! Det hjälper mig mycket att få andra synvinklar på situationen.
@nuggen Jag hoppas jag nu kan vara så insiktsfull och rak mot henne som du skriver men har så himla svårt med mina känslor som fortfarande finns kvar. Jag måste inse att hon inte varit bra för mig och vår familj. Fastnar dock hela tiden till att hålla ihop kärnfamiljen.
@1000 Visst har du rätt att i det inte är bortkastat men det har kostat på min självkänsla och skapat mycket spänningar mellan oss. Fruktansvärt jobbigt när man har känslor som inte blir besvarade eller tillgodosedda till den grad som ska finnas mellan två älskande människor.
@Blixten och @1000
.
Jag ber om ursäkt för dåligt/plumpigt ordval om åren 2010 och framåt.
.
Visst fan kan du tycka att detta var bortkastade år, men du har ju underbara kids som uppväger dessa mörka tankar.
.
Använd tiden framåt till att:
Kolla bostad
Se över din ekonomi
Kolla gemensamma bredband/mobilabonnemang
Andra gemensamma ekonomiska åttagande
Träna nått
.
Plocka bort å skriv nya på dig
.
Du höll ihop kärnfamiljen för barnens skull! Du kämpade trots att känslan av att ej ha besvarade känslor fanns där.
Hur gamla är barnen nu?
@Annie1 De är nu 17 och 19 år. Den yngsta var alltså bara 3 år när hon var otrogen. Det var största besvikelsen i mitt liv. Hade aldrig trott hon skulle göra så mot familjen.
Släpp fokus på ditt ex. Svårt jag vet!!!
Var stolt att det som var viktigt med att hålla ihop kärnfamiljen hölls tills barnen blev rätt så vuxna. Detta gjorde både du och ditt ex.
Jag hoppas att du sträcker på dig och avslutar relationen med ett, tack för att vi kämpade så här länge.
Nu kan du lägga fokus på att du ska må bra! Att barnen mår bra! Och 56 är ingen ålder 2023
Min pappa blev änkling vid 63 års ålder och har levt särbo med en fantastisk kvinna i snart 15 år!
Så livet fortsätter och äventyren väntar dig runt hörnet. Även om det suger just nu