Ja, kanske det? Det är 8 månader sedan skilsmässan nu och sensommar och vinter har passerat. Första tidens mörker har vikt undan, “allt” har liksom ordnat sig med ekonomi, bostad och de precis vuxna hemmaboende barnen. Vi hade strax över trettio år tillsammans och jag förstår att det inte är en lätt process att gå igenom. Vi tog ett gemensamt beslut efter ett par -tre års halvdana försök att fortsätta tillsammans. Det jag inte var beredd på var denna hemska ångest jag känner, förstod att det skulle vara jobbigt, ledsamt osv men inte detta! Är några år över femtio och har aldrig i tidigare känt på dessa känslor… Antar att jag inte är ensam om att ha det såhär och jag söker väl era erfarenheter kring måendet - när vände det för er? Och ni som har det som jag - vad gör ni? Våren som nu är på väg kastade mig känslomässigt bakåt till de första veckornas sömnlöshet, en hjärna som inte kan vila och en kraftig ångest dygnet runt. Denna gång som ångesten kom på besök var det tillsammans med en kraftig nedstämdhet och gråt och det var en ny kombination.
Tvingats börja med sömntabletter igen, tacksam för att de finns, men trodde att det värsta var över. Idag efter nästan tre veckor med konstant ångest börjar det släppa lite och det känns så skönt att få känna lugn i kroppen och huvudet igen. Men då kommer förstås tröttheten och lite apatikänsla som ett brev på posten. När ska det här ta slut? Jag har en bra läkarkontakt på vårdcentralen och har haft samtalsstöd men det är ju några månader sedan nu. Är det vanligt att falla tillbaka på det här sättet? Så väldigt jobbigt att ta sig igenom de här djupa dalarna. Tack för att du läst 