Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Byta bostad mitt under skilsmässa

Jag har en idé som jag vill stresstesta med hjälp av er kära forumkollegor.

Jag har precis sagt till min man att jag vill skiljas efter en period med familjerådgivning. Vi bor med 3 barn i en villa med 3 sovrum (stora öppna sociala ytor som är svåra att göra om till sovrum). Vi bor i en kommun som är topp 10 i landet med högst bostadspriser och maken är orolig för att inte kunna köpa en bostad i närområdet med plats för barnen. Han har kommer ha tillgång till en 1.5:a på 32kvm en dryg mil bort men med rejäl trafik emellan och därmed lång transporttid. Jag kommer varken ha råd att lösa ut honom ur huset eller intresse av att ha det kvar då jag hellre vill köpa ett bättre planerat radhus (föredrar radhus framför fristående).

Nu till min fråga, jag funderar på att själv köpa ett radhus som jag skulle vilja ha själv efter vi flyttat helt isär men att vi för barnens skull låter barnen bo där heltid medan maken och jag kör varannan vecka med boende där i varsitt sovrum som bara är vårt egna. Jag äger det men maken betalar ’hyra’ (jag tjänar mer än honom och har alltid betalat 60-70% av våra gemensamma räkningar, tänker att det kan få fortsätta i den andan). Alternativt att jag betalar helt för huset men han istället betalar för hyra för en lägenhet som jag kan hyra varannan vecka.

Alltså flytta för att få ett mer ändamålsenligt boende där barnen kan få landa ett tag och maken inte behöver känna stress över att själv behöva lösa barnvänligt boende på kort tid.

Vad tror ni om det upplägget?

Det här att föräldrarna flyttar in och ut har dåliga odds för att fungera.

Prata med honom.

Ja, jag har ju funderat på ett liknande upplägg där barnen får bo kvar i huset och vi skaffar oss lägenheter. Fördelarna jag ser är att barnen slipper flytta runt, att boendet de kan vara kvar i överträffar dem vi kan skaffa oss separat, och att det trots allt är det boende och den uppväxtplats vi tillsammans i samförstånd valt för våra barn, ska vi flytta måste vi ju försöka enas på nytt vilket kan komma med utmaningar.

Nackdelarna är ju främst att man behöver ha så mycket att göra med varandra. Risken finns som jag ser det att jag kanske skulle explodera rätt omgående om jag behövde städa och fixa efter honom, att det tålamodet när vi väl gjort slut vore obefintligt och även ganska små grejer skulle kännas outhärdliga. På lång sikt också frågor om hur man gör med socialt umgänge och en dag nya partners, när man delar en bostad på det sättet. En risk är väl också att den lämnade parten egentligen tar det upplägget som att hoppet inte riktigt är ute, att det är reversibel lösning att man är separerade som förhoppningsvis kan backas…

Jag hade dock aldrig kunnat tänka mig att dela den andra lägenheten också, för mig hade det varit ett absolut krav att ha ett helt eget ställe till att vara på andra veckan som jag fick sköta på mitt sätt, inte ha honom i, och om jag ska vara ärlig åtminstone möjligheten att träffa andra i utan att det på något sätt skulle angå honom.

Vad baserar du det på?
Överallt som jag läser, och när jag pratar med psykologkompisar, så lyfter de det som något att eftersträva.

Ja, det är en klar nackdel. Men tänker att det kan vara värt det under en begränsad övergångsperiod ifall det gör det bättre för barnen. Typ 1 år tänker jag.

Det är exakt det jag är rädd för. Städningen går att lösa med städerska som kommer på bytesdagarna men det som driver mig minst lika mycket till vansinne är hand förmåga att förlägga (mina och barnens saker) samt bristande omsorg så saker slits ut och går sönder orimligt mycket.

Det baserar jag på egna erfarenheter, vänner som har provat. Känner ingen det fungerat bra för.

Att du köper dig ett radhus och tar med hela familjen dit, inklusive den man du står i begrep att skilja dig från (?) som ska bo i ett separat sovrum (där många radhus knappt har mer än tre sovrum ) tycker jag låter alldeles huvudlöst sett ur DIN synvinkel… om jag tillåts uttrycka mig väldigt rakt på sak :see_no_evil:

Hur stort radhus tänker du dig att köpa och hur tänker du att dina tre barn ska bo om du och blivande exmaken tar ett sovrum var?

Alltså den idén skulle jag verkligen tycka vore bedrövlig, då är det väl lika bra att ni fortsätter att bo kvar där ni gör och stuvar om barnen och tar var sitt sovrum i befintlig villa?

Därmed inte sagt att det är något fel på att barnen har ett fast boende och föräldrarna växlar där var sin vecka. Men det kräver ju att ni som MINST har en mindre lägenhet att antingen dela på den vecka den andre är i huset med barnen eller skaffar var sin etta och bor själva där den vecka du/han inte är med barnen.

På det sätt du beskriver det så tar du ju med dig hela problematiken in i ett nyköpt hus där du iof tänker att han ska betala hyra… it doesn’t make sense, iaf inte för mig.

Varför i all världen är du så himla rädd för all den stress som din man eventuellt ska känna över allt och ingenting, när du själv känner sådan stress och desperation att du (bildligt såklart) tom. känner/skriver att det inte finns annan lösningen att “stå ut eller hoppa från en bro”?!?

Har han ens uttryckt att det du känner stress över och som du tror att han känner stress över är överensstämmande med vad HAN tänker, eller stressar du upp dig åt honom?

Han är snart 50 skriver du och i dina tankar så betyder det att han känner både det ena och det andra… men sakta i backarna nu, om han inte uttrycker det du tror att han tycker och tänker så finns det ju noll anledning för dig att fantisera dig fram till vad du tror att han känner och tänker… jag är rädd att du går alldeles fel här och att det gör allting så oändligt mycket svårare för dig själv än det behöver vara.

Kan du inte försöka betrakta din blivande exman som en vuxen människa och man och börja tillåta honom att få känna det han själv känner (om han ens gör det), kommunicera det han själv känner om han vill… och vill han inte så finns det du tror inte. Alternativt så behöver han inte din hjälp med det han har i sitt inre, utan då kanske du måste backa och låta honom få reda ut det han känner och tänker på egen hand, precis som du själv får göra med dina tankar, känslor och rädslor.

Men sluta för guds skull att försöka känna och tänka ÅT din man, innan du går under själv :fearful:

1 gillning

Jag önskar det var jag som oroade mig i onödan och bara hade denna oro baserat på mina fantasier men de är i allra högsta grad baserade på hans egna ord. Han har under alla våra år tillsammans sällan betett sig vuxet, mer som en förvuxen tonåring, typiskt Peter Pan. Och om det inte framkom tydligt i mitt första inlägg så var avsikten alltså att ha varsin mindre lägenhet där vi bor varannan vecka och radhuset ha minst 4 sovrum där barnen skulle dela rum precis som de redan gör men vi har ett varsitt rum att bo i då där vi får ha det rummet ifred från den andre. De flesta radhus häromkring har 4 sovrum.

Jag tyckte inte det framgick, utan jag tolkade det du skrev som att du och maken skulle bo i var sitt sovrum i detta imaginära radhus, men det var nog en feltolkning då från min sida… tack gode gud säger jag bara. Men du menar att du köper ett radhus och han hyr en liten lägga och så växlar ni två vuxna mellan dessa boenden 50/50 förstår jag nu.

Ja, det är ju iof en en mer sansad lösning. Men förlänger du inte bara pinan på det sättet?

Du får ursäkta men du skriver hela tiden om att allt du tänker och planerar för är för barnens skull. Men är jag återigen rakt på sak så låter det faktiskt som att väldig prio ligger hos dig att se till maken och alla hans behov. Menar på inget sätt att du inte bryr dig om dina barn för det gör du såklart… men din man verkar vara som ditt allra minsta barn.

Är det inte dags att han som är 50 år tillåts börja stå på egna ben? Om han inte alls kan klara det nu eller under ett första år, hur ska han någonsin klara det?

Och förresten om en stor del av grundproblematiken, som jag tolkat/tolkar det du skrivit/skriver, är att han konstant blandar bort, förlägger saker, sliter ut och har sönder saker, får okontrollerade vredesutbrott där möbler och väggar kraschar när han känner stress etc. etc. Så sett i ljuset av det, så undrar jag om det då verkligen är en bra idé att du själv köper och betalar för ett helt nytt hus till dig själv och barnen och sedan ser framför dig ett upplägg som detta för minst ett år (eller mer) och innan du vet ordet av så ser allt ut som det gör där ni bor nu?

1 gillning

Det är just det jag funderar på. Jag erkänner att jag blir stressad över vänner (som är psykologer och läkare) och artiklar från barnpsykologen som påtalar att det bästa för barnen är att undvika att det händer för mycket negativt på en och samma gång, bättre med en förändring i taget. Så jag försöker komma på en lösning som svar på det, alltså barnens bästa, men som jag också kan stå ut med givet att det ju som du helt korrekt påtalar förlänger min pina. Att jag försöker hitta en lösning som maken kan hantera handlar ju också om barnen, inte om honom. Om han inte kan hantera förändringarna så slår det ju mot barnen, bokstavligen. Antingen att han blir mer stressad = ökad risk för utbrott mot barnen eller att han känner att han inte kan ha barnen 50/50 vilket gör att barnen inte får tillgång till sin pappa så mycket som de skulle vilja.

Jag har ju gjort det ödesdigra misstaget att skaffa barn med karln, det kan jag tyvärr inte göra ogjort och det är ju mitt misstag, inte barnens. Att avsluta ett äktenskap är betydligt lättare än att avsluta ett föräldraskap.

Men vore det inte ändå enklare att göra en lösning i det nuvarande huset med varsin lägenhet på annat håll, om det är för många stora förändringar för barnen på en gång du vill undvika? Förstår att bristen på sovrum är ett problem, men barnen är ju så pass små än, kan de inte dela rum ett år, alternativt att en av de vuxna delar rum med största barnet?

En del i problemet är ju också att om du köper ett radhus där du tänkt bo kvar så har du väl sedan slagit fast bostadsorten för er alla så att säga. Om det nu är så att han inte riktigt har råd med något vettigt där vore väl ett alternativ att ni allihopa gemensamt flyttar till ett lite billigare område? Nu tror jag visserligen att den som vill stanna på plats har sista ordet, men om man vill samarbeta så kan man ju välja det.

1 gillning

Det kan vi såklart göra men dels sovrum som saknas och dels att vi förlorar mer pengar då nuvarande hus är dyrare än vad ev radhus skulle vara. Och att jag inte vill bo i detta hus mer, det är maken som insisterat på fristående villa precis som han växt upp i medan jag vill ha radhus som jag växt upp i. Jag hatar trädgårdsarbete och att ha få grannar så man måste köra barnen till sina kompisar.

Jag förstår att du verkligen kränger in och ut på dig själv för att försöka hitta en (mirakel)lösning som skulle underlätta för alla och det är ju vällovligt på sitt sätt.

Föräldraskapet går aldrig att avluta, men ett gemensamt fungerande föräldraskap kräver de facto TVÅ faktiska föräldrar. I ert fall syns det som bäst finnas 1,5.

Du gör kanske helt rätt, det är bara du som känner din man och vet graden av hans (o)förmåga. Men för din egen (och faktiskt allra mest dina barns) skull så kanske det är värt att tänka på att ransonera lite på dina egna kompromisser, din ork och din egen sinnesfrid och låta den andre föräldern få lära sig att hantera sitt eget självständiga föräldraskap på egen hand.

Kanske kan det innebära att det i perioder inte fungerar med alla tre barn hos honom samtidigt eller andra kompromisser som kommer att visa sig med tiden och du kommer med all sannolikhet att få dra det allra tyngsta lasset i ert gemensamma föräldraskap för alltid. Men inte otroligt så kan han oxå ha en viss förbättringspotential, om han bara blir tvungen att realisera den. Men där ligger nog den allra största utmaningen för dig anar jag… att våga släppa taget och kontrollen och låta honom få hantera hela bollen, iaf på halvtid. Det är lätt som utomstående att bli närmast desperat själv inför dig och din eländiga situation :disappointed_relieved: Men du kommer att göra på det sätt som du finner bäst och bättre kan ingen göra och mer kan ingen kräva… inte ens av sig själv :muscle:

Men mtp. på hur du beskrivit din man så skulle jag ändå önska att du för dina barns skull snarast hittade en framtid som innebär att även du och dina behov hamnar i fokus… för att du ska orka och kunna fortsätta vara den fungerande föräldern för era tre barn under väldigt många år till.

Förr eller senare är du redo att låta din man stå på sina egna ben, ta sina egna beslut, reagera och agera på sitt sätt… och följaktligen även fronta konsekvenserna av det han gör. Du kan nog inte skydda varken honom eller era barn från vetskapen om att det här är deras pappa. På gott och ont. Klarar du inte att släppa taget om honom och hans sätt att vara som man, människa, pappa… då kommer du att fortsätta som hans indirekta vårdnadshavare, möjliggörare och ansvarstagare.

Han kan säkert växa, när han väl måste. Det kan i princip alla människor med normalt intellekt. Till vilken nivå, det är däremot ett oskrivet blad… än så länge :v:

Försök hitta lite mod, tilltro och förtröstan mitt i allt detta kaos :revolving_hearts:

2 gillningar

Ok, ja du har ju onekligen skäl att vilja göra så. Själv hade jag nog, om jag skulle köpa ett fristående boende för mig och barnen, verkligen velat starta på ny kula med det och absolut inte ha honom boende i det. Det är väl också det som talar starkast för mig personligen för att ändå sälja villan och köpa nya boenden, att just få rå om ett eget och slippa känna att jag städade och fixade efter honom. Vilken väl är ett dubbelt problem dels i kanske faktiska inslag av det men också i att jag skulle kunna gå och tänka bittra tankar i den riktningen när det inte vore rättvist, och i ett nytt hem skulle jag helt enkelt slippa älta om min upplevelse av att curla banan åt honom är orättvis eller inte.

2 gillningar

Jag vet ju att du har rätt i detta. Jag känner bara såna enorma skuldkänslor för att jag utsätter barnen för detta, för att jag inte orkar ens för deras skull. Att de ska tvingas leva i kappsäck resten av deras uppväxt bara för mina tillkortakommanden.

Men maken var betydligt mer positiv när han kom hem så troligtvis handlar detta bara om en fas i förändrings- och sorgearbetet (för oss båda) som kommer gå över och då behövs nog inga speciallösningar.

Sen har du rätt i att jag är så van att curla och vara medberoende att jag själv ofta inte märker när jag gör det igen förrän efteråt eller när någon påpekar det. Så det är bra att ni påpekar det! Tack!

En skilsmässa innebär förändringar oavsett hur man vrider och vänder på det. Som många redan påpekat tror jag att det skulle vara jobbigt att dela boende man skiljer ju sig av en anledning ofta pga att man inte kunde bo med varandra.

Man kan ju faktiskt oxå se på det hela som att detta som är så extremt skuldtyngt, jobbigt och traumatiskt för dig kanske/troligen inte alls innebär detsamma för dina barn. Det betyder såklart inte att det inte kommer att bli oro, frågor, tårar och förändringar för dem… men inte otroligt så kommer de inte alls att uppleva det tillnärmelsevis så traumatiskt som du gör i nuet.

Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om du om ett år återkommer och säger att det förlöpte mycket mycket bättre än du någonsin vågade hoppas på ens i dina vildaste fantasier. Både för dig, maken och inte minst för alla barnen :v:

Ingenting blir någonsin värre IRL, än det ter sig i ens egna farhågor. För där grasserar och förökar sig enbart det negativa som en löpeld och behöver inga bevis för att växa sig till “sanningar”… det positiva kräver måååånga chanser att verkligen bevisa sig i praktiken, innan man ens liiiiite försiktigt börjar våga tro på det alternativet som en faktisk realitet :pray:

1 gillning

Vi har precis hittat en möblerad lägenhet i andra hand fem minuter från huset. Flyttar om två veckor. Barnen kommer att bo kvar i huset på heltid och jag och mannen bor varannan vecka i huset och varannan i lägenheten. Vi gör detta tills jag hittar ett långsiktigt boende i ett särskilt område nära huset som han behåller. Tror och hoppad att det blir bra. Blir ju samma säng men inte samtidigt.

1 gillning

Var det aldrig tal om att fortsatt bo ihop under en period? Eller det kanske ni redan gjort?

Jag funderar på hur länge det ska gå att fortsätta bo ihop som vi gör nu. Mäklare kommer imorgon för att värdera och ge råd inför försäljning av huset. Vår plan har varit att sälja efter jul med 2-3 mån tillträde, alltså flytta från huset först till våren. Då blir det ju 7-8 månader för oss och det tror jag inte vi kommer klara att bo ihop så vi får fixa någon lösning. Maken har som sagt en liten lägenhet han idag hur ut i andra hand som han kommer ta tillbaka och kunna bo i. Men att båda ska lägga ut 6-7.000kr/mån för extrabostad känns sådärkul. Alternativet för mig är att bo i min pappas gästrum varannan vecka men det kanske pappa och hans fru inte tycker är så kul efter en månad.

Om man har tillräckligt många år i bostadskön kan det vara värt att kolla efter korttidskontrakt. Tar man ett sådant förlorar man inte sina köpoäng. Då blir det en rimligare hyra än så iaf om man hittar en etta eller mindre tvåa. Dock tycks det vara somliga som satt det i system, kanske i väntan på att samla poäng nog till något de faktiskt vill ta långsiktigt, så på mer attraktiva ställen kan det krävas ganska många år i kön även för kortidskontrakten.