Hej, jag är ny här.
Jag och min föredetta skilde oss för ca 1 år sedan.
Jag vet inte exakt varför jag valde att gå med här just nu, då jag kommit över det mesta. Jag kanske var för djupt i skiten inledningsvis.
Historien är att min fru en dag bara berättade rakt ut att hon ville skiljas, hon var tvärsäker.
Jag blev såklart totalt krossad och var totalt förstörd i en veckas tid.
Jag lyckades få ut från henne att hon träffade en annan de sista 4 månaderna.
Det som var jobbigast var att hon började träffa honom 3 månader efter att vi gifte oss och köpte hus. Giftemålet och husköpet var på hennes vilja.
Vi har 2 barn (6,10 år) och hennes story är att hon inte har kunnat vara fri i förhållandet. Hon lever just nu i öppet förhållande med ett antal killar.
Jag har även jobbat borta mycket, då jag har ett sådant yrke. Och jag fick en ny tjänst året innan skillsmässan som tärde på förhållandet mycket, det var ett sinnessjukt tungt första år på jobbet. Men jag kände att vi båda gick in i mitt nya jobb helhjärtat, och hon stöttade mig i det valet.
Från början så var jag helt besviken att hon valde att skilja sig utan att nämna något om det innan, inte berätta vad hon tyckte var jobbigt i förhållandet.
Den känslan byttes efter ett tag ut till att ha acceptans till hennes val att separera. Men otroheten har jag aldrig kunnat förlåta riktigt.
Första halvåret var väldigt turbulent. Vi närmade oss varandra som vänner i perioder och hatade varandra resterande.
Vi båda har dock alltid varit måna om barnen, att de ska ha det så bra som de bara kan, vilket är väldigt skönt.
Hon ställde krav på att jag bara skulle ha barnen varannan helg, då mitt jobb är oregelbundet och hon vägrade ett flexibelt schema med barnen.
Nu till dagens situation, när ni fått en ytlig och snabb bakgrund.
Mitt mående var piss första perioden men blev bättre under hösten.
Men nu har det blivit akut, då jag i ett år har fått motstå väldigt mycket skit från henne, konstant.
Hon spelar mycket med mina känslor. Exempelvis är hon spelat snäll, överdrivet snäll när hon frågar efter saker från mig. Men är totalt elak när jag frågar minsta lilla från henne.
Hon introducerar nya killar till barnen ständigt, och jag har mjukt försökt få henne att vänta med det tills det är något stadigvarande. Men det har bara rwdulterat i ett hststorm mot mig, stt jag ska ge fan i hennes liv.
Sen en till stressor är ekonomin. Jag har väldigt mycket skulder, även privata, då jag köpte ut henne vid skillsmässan.
Men hon kräver så jäkla mycket pengar hela tiden. Hon vill ha UH på 5500 per månad, även att jag betalar hälften av det mesta annat. Jag har försökt att förklara för henne vad FK säger, vsd som är rimligt, men inget resultat.
Allt detta har fått mig att må piss, att hata livet. Jag går näst intill under, även fast jag är stark som person.
Ekonomisk stress, hennes ständiga negativa sms mm.
Detta har lett till att jag vill besluta om att dra i nödbromsen. Jag tror jag går under totalt annars.
Jag funderar på att meddela henne att jag bryter kontakten totalt. Att endast akuta saker om barnen kan meddelas via mail.
Jag fötstår att det försvårar mycket i logistik om barnen, men jag kommer inte överleva annars.
Är det någon annan som gjort det? Hur fungerar det?
Är det någon som har en annan lösning på det?
Jag vill börja ett nytt, iaf ok liv igen, längtar verkligen efter det. Med bibehållen bra relation med barnen, som är viktigast för mig.
Tack för att ni läst.
Mvh Mackan
