Jag är ju tyvärr långt ifrån ensam på den här sidan om att ha blivit lämnad för en annan.
I mitt fall, lämnad efter 18 år ihop för en affär med en annan kvinna på hans nya jobb. Detta skedde för ca 5 månader sedan och de är nu ett (offentligt) par.
Min fråga är, ni som hamnat i liknande situationer, när mådde ni bättre? Kände att ni liksom var på fötter igen och att livet blivit hyfsat bra igen?
Det känns nämligen just nu som att det bara blir värre och värre för varje dag, och att jag aldrig någonsin kommer bli hel igen…
Det är naturligtvis individuellt och självklart påverkar omständigheterna också.
Har du samtalsstöd? Annars tror jag att det vore jättebra med hjälp att komma vidare. Det finns även via kyrkan och du måste inte vara troende.
Ärligt så tror jag det tar tid, lång tid, speciellt när det funnits otrohet, svek och lögner med i bilden och jag tror inte att det är konstigt att sorgen ibland t o m med växer med tiden, men sedan vänder det. Jag lovar, det kommer att bli bättre och man klarar mer än man tror.
Man når en acceptans av hur känslorna går lite upp och ner och av den (ganska) nya situationen. Skapa nya vanor, prata med vänner, håll dig sysselsatt, men tillåt dig också vara både ledsen och arg över det som inte blev.
18 år är lång tid. Sedan tycker jag faktiskt du ska påminna dig själv om det som faktiskt var mindre bra också, glöm inte bort det.
Var inte för hård mot dig själv. Klart att du sörjer och att det tar tid.
Jag har varit där du är. Det är jättetungt och jag lider med dig! Men med tiden insåg jag hur mycket jag saknade i den relation som kraschade när otroheten uppdagades.
Hur många delar som lett fram till den plats dit vi hamnat. Det tog ungefär 2,5 år för mig att må bra igen. Det har varit en process kantad av ups and downs. Jag hade samtalsstöd genom svenska kyrkan, superbra, obrutet i 2 år. Jag råder dig å det varmaste att ta hjälp av samtalsproffs. Ta hand om dig själv så gott du kan i det svåra men tillåt dig att sörja och känna ilska. Var ytterst varsam med ditt eget trasiga hjärta. Tala till dig själv och behandla dig själv som du skulle en bästa vän i kris. Försök göra sådant du tycker om och uppskattar. Behöver inte vara stora saker. Kan vara små saker i vardagen som ett varmt bad, en promenad i solen, en fika med en vän… sådant som normalt sett får dig att må bra. Genom samtalsstöd, tid, stöd av vänner och familj, vara varsam och snäll mot mig själv, meditera, röra på mig, har jag gradvis nått en mycket bättre plats än där jag var innan mitt uppbrott. Träning är också viktigt. Allt som ger energi! Trots att det känns tungt. Du kommer klara det och komma ut starkare och rikare på erfarenheter och tillit till din egen förmåga att klara även tunga kriser!! Kram!
Jag blev hastigt lämnad, och gick med här på forumet cirka ett halvår efter kraschen, just för att det kändes som att krisen bara fortsatte och fortsatte. Nya insikter och ny info om exets förehavanden gjorde att det kändes som att jag började om gång på gång i bearbetningen. Det gick uppåt ett litet tag, och så ner, ner igen.
I efterhand så ser jag ju att det gick framåt, och att det fanns saker som jag klarade hela tiden. Men då, när det var som värst så var det så otroligt tungt. Att äta, sova. Det som var jobbigast var kanske ändå att jag inte vågade blicka så långt fram, inte göra planer, för när som helst så kunde ju mattan dras undan under fötterna.
Först tänkte jag skriva att jag tror på aktivt bearbetande, att faktiskt ge sig tid att processa/älta det jobbiga. Men sen slog det mig att det nog också lika mycket var livets gång som hjälpte till. Det kom nya saker som krävde uppmärksamhet. Inte bara av godo. Pandemi. Sen dog min pappa hastigt och relativt ung. Barnens boende och mående. Men självklart också trevligheter, sonens student, midsommar, renovera dotterns rum och köpa lite nya möbler. Jag hade inte tid och utrymme att tänka enbart på den där idioten. Med det sagt så vill jag verkligen instämma i tidigare råd om att prata, bearbeta. Jag gick långa promenader och resonerade med mig själv, vände och gick hemåt när jag kände att jag klarade att tänka på annat en stund igen. Pratade också mycket med andra som känt oss som par, och som kände mig. Skrev här på forumet, som en dagbok, och svarade andra.
Jag skulle nog ändå säga att det värsta var över efter ett år. Sommaren två år efter kraschen så minns jag att jag snickrade och grejade hemma i huset, tillsammans med min dotter, moster och min mamma. Jag kände mig som en superwoman och att det fanns så himla mycket kraft bland oss kvinnor. Min bästa väninna och jag firade 20-årig vänskapsdag, och jag hade dessutom fått flera nya vänner. Det var fortfarande mycket som var kämpigt men jag var definitivt på fötter!!
Sett från min personliga erfarenhet så blir du (jag blev iaf inte) sannolikt inte någonsin den exakt samma som du var före honom… men du kan absolut bli mer och bättre
Jag har också varit/är i samma situation. För mig är det 1 1/2 år sen han släppte bomben att han inte visste om han ville leva med mig, snart på dagen ett år sen jag upptäckte att han dessutom var otrogen.
Jag kan inte påstå att jag är helt på fötter än, det är fortfarande mycket som är jobbigt och ångestfyllt. Jag har valt att helt distansera mig från honom för att skapa frid för mig själv, men eftersom jag inte har någon förståelse för detta av X skapar det oerhört mycket friktion. Jag vill inte vara en del av hans nya liv (han har gått vidare med kvinnan han var otrogen med) annat än jag absolut måste för barnens skull.
Så jag försöker göra precis samma som ovanstående skriver, ha fokus på det som får mig att må bra! Men, även det upplever jag kan vara svårt då och då, jag vet inte alltid vad jag vill!! Men insikterna kommer undan för undan, och för mig är sällskap, prata med vänner, det jag prioriterar. Har också haft professionellt samtalsstöd som jag måste försöka ta upp igen efter sommaren, och det kan jag varmt rekommendera.
Försöker också utmana mig själv lite när jag känner att jag vill och orkar - bada med barnen fastän jag hatar kallt vatten; och känner mig stolt efteråt Testa nya aktiviteter. Men hela tiden med frågan inåt, vad känner jag att jag behöver göra just nu för att må bra? Rörelse är bra, men ibland orkar jag inte och då försöker jag intala mig själv att det är lika okej att ligga på soffan med rinnande tårar och ett choklad. Dom stunderna blir ändå färre och färre!
Jag tror (tyvärr) också att tid är det som behövs… För min del att hitta nån form av fungerande och icke aggressiv kommunikation med X. Och ett förhållningssätt där du sätter upp dina gränser och ramar. För mig funkar det inte att vara i närheten av honom efter sveket han utsatte mig för. Och han verkar inte förstå varför - jag är bara den jobbiga ex-frun…
Jag hoppas att du hittar dina ”må bra-zoner” och att du nyttjar ditt supportnät - man behöver verkligen sin familj och sina vänner!
Jag har precis kommit igång med samtalsstöd… jag hoppas det kan ge mig något.
Försöker verkligen göra saker för mig själv, provar nya saker, både ensam och ihop med barnen.
Men det är svårt. Jag hittar inget, inget, inget som får mig att må bra… OK för stunden men aldrig mer än så.
Det går så fort med hans nya. En vecka efter jag flyttade så var hon hemma i huset och sov över med mina barn. Nu är de verkligen ihop även offentligt, barnen tussas ihop, ja de lever ett så lyckligt och fint liv ihop lilla (stora!) nya bonusfamiljen…
Mig struntar han totalt i. Han är så lycklig utan mig och det gör så fruktansvärt ont. Han har inte ändrat på nåt i sitt liv förutom sin fru, och ja, visserligen väldigt mycket egentid med sin nya förstås.
Vill inte ha detta livet. Det gör för ont.
Att det hjälper för stunden är gott nog. Just nu kan du inte förvänta dig mer. Det finns inget du kan göra i dagsläget som kommer få dig att må bra hela tiden. Det kommer ta sin lilla tid innan du är där.
Tills dess måste du pussla ihop en uthärdlig vardag av så många små positiva bitar som du kan hitta, samtidigt som du sörjer och mår dåligt.
Det är så man kommer vidare. Man mår skit, man försöker hålla huvudet över vattenytan, man känner sig som en sorglig fejk som låtsas vara en normal människa när man deltar i aktiviteter eftersom inget är roligt i dagsläget och man tror att det alltid kommer vara så.
Men en dag märker man att det faktiskt var lite roligt på riktigt. Och man noterar plötsligt att den där positiva känslan efter en kul grej stannar kvar lite längre än tidigare. Då vet man att man är på rätt väg.
Precis så här kände jag också fem månader efter kraschen. Barnens pappa introducerade nya kvinnan med en gång och det skulle göras en massa roligheter ihop. Jag såg framför mig hur de hade tacomyskväll, gick på julmarknad osv. Och jag orkade ingenting… äldsta var tyst och sluten, yngsta var svår, sa att hon inte ville bo med mig, var så arg på mig och resten av familjen. Strax därefter fick jag info om att den nya förstås funnits med ett tag medan vi fortfarande var gifta. Jag började inse hur han lurat mig och dragit iväg med henne. Och då var det som att jag började se klart och även andra konstiga saker som exet gjort blev liksom tydliga. Sånt jag bortförklarat tidigare.
Jag skulle nog säga att det var som jobbigast just då, kanske där du också befinner dig nu, men sen blev det långsamt bättre. Den här klarsynen gjorde att distansen blev större till exet, och även om tankarna och insikterna var jobbiga så började jag hitta ett nytt liv. Till en början bara små, små aktiviteter som faktiskt var lite roliga, precis som @Trassel beskrev.
Den lyckliga lilla bonusfamiljen behöver du nog inte vara avundsjuk på. De vuxna, förälskade, vill förstås att alla ska tycka att det är lika härligt som de själva. Och barn vill ju inte göra sina föräldrar besvikna. För min del så tror jag att min dotter också insåg att det blev en viss konkurrens, det gällde att hålla sig framme hos pappa för att få ha kvar en plats i hans nya lilla grupp. Jag försökte att sätta ett längre mål för hur jag ville att min och barnens relation skulle se ut, vad vi skulle göra i framtiden, när de är vuxna och har egna partners osv. Och det tog inte lång tid innan den där lyckobubblan sprack. Ja, exet är fortfarande ihop med den nya, men nån lycklig bonusfamilj blev det då inte. Konflikter och inte direkt några varma känslor mellan bonussyskonen heller. Men jag och barnen har det fint ihop, båda trivs bra med mig, både till vardags och vid fest och högtider. Så håll ut, gör enkla små nöjen med dina barn, sånt du orkar med. Att visa att ni bryr er om varandra är det som räknas i längden, särskilt om deras pappa rusar på och inte lyssnar in vad de behöver just nu. Ingen ”bonusmamma” kommer att ta din plats
Så var det även för mig. Det var tungt direkt efter separationen, men då tänkte jag att han fått en medelålderskris eller något och blivit alldeles galen. Efter ett långt och helt normalt äktenskap, så blev han tokig, skaffade en älskarinna och sedan lämnade han familjen. Japp, det var jobbigt, jag var arg och ledsen, men jag kämpade på.
Efter ca 1½ år upptäckte jag lite i taget saker han gjort under vårt “normala” äktenskap. Jag upptäckte lögner, att han troligen varit otrogen flera gånger förut, att han berättat för andra om mina personliga problem och en massa annat jag inte visste tidigare. Då kom den stora krisen för min del.
Men 6 år skulle jag säga. Efter 6 år var jag på fötterna och hyfsat stabil.
och att det fanns så himla mycket kraft bland oss kvinnor. Min bästa väninna och jag firade 20-årig vänskapsdag, och jag hade dessutom fått flera nya vänner. Det var fortfarande mycket som var kämpigt men jag var definitivt på fötter!!
Testa nya aktiviteter. Men hela tiden med frågan inåt, vad känner jag att jag behöver göra just nu för att må bra? Rörelse är bra, men ibland orkar jag inte och då försöker jag intala mig själv att det är lika okej att ligga på soffan med rinnande tårar och ett choklad. Dom stunderna blir ändå färre och färre!