Min man kämpade med sina känslor i det tysta i flera år. Han slutade älska men vågade inte ta upp det, han körde vidare och sänkte sig själv både fysiskt och psykiskt. Till slut var min frustration över hans distans till mig så stark att jag ställde honom mot väggen - och då gjorde han slut. Från en dag till en annan rasade allt. Men vår förhoppning var ändå att vi skulle kunna vara vänner. Han skulle inte träffa någon annan på länge sa han, jag var en viktig person, för barnens skull måste vi kunna umgås osv.
Ett tag senare ändrades allt och en total iskyla slog till. Jag har genomlidit en vidrig vinter som jag knappt minns men som jag ändå aldrig kommer glömma. Efter oändligt många sömnlösa nätter började jag skriva av mig. Jag jobbade med brevet i 3 veckor och sen skickade jag det till mitt ex. Det var en oerhört skön känsla att få uttrycka skilsmässan från min sida, ur mitt perspektiv, och förklara varför jag var så oerhört besviken och ledsen över hans agerande.
Han träffade såklart en ny tjej jättesnabbt som tog min plats direkt när jag hade flyttat…
Här är brevet - väldigt långt - men jag tror många kommer att känna igen sig. Kanske kan det hjälpa eller inspirera någon av er som läser.
De här är inte en anklagelse.
Det är ett försök till en förklaring till mitt agerande och mitt reagerande.
Jag har en liten förhoppning om att du kanske kommer att orka läsa allt, men jag vet inte om du kommer att förstå.
Men jag gör det ändå, för min egen skull och för hoppet om att du kanske ändå trots allt bryr dig om relationen med dina barns mamma.
Den 29 december 2015 älskade jag dig exakt lika mycket som när vi sa ja till varandra i augusti 2007. Visst fanns det konflikter och svårigheter, men kärleken var starkare. Känslan av att vara en familj var också viktig; känslan att höra ihop för alltid. Jag älskade dig verkligen från början till slut, obevekligt och utan tvivel, trots alla irritationer, olikheter och gräl.
Under andra hälften av 2015 såg jag ljust på framtiden även om det fanns många saker som jag valde att inte se. Jag tog för givet att vi skulle hålla ihop och det var väl ett misstag från min sida.
Allt rullade på. Hemmet, barnen, jobbet, aktiviteter, stress, sömnlöshet, träning, hormoner… inte en enkel kombination alla gånger. Det fanns knappt någon tid för eftertanke och man ser sällan de problem man är mitt uppe i.
Allt det här har vi ju pratat om.
Din kärlek till mig dog för flera år sedan, det har jag insett under den här vintern. Innerst inne kanske jag visste det långt tidigare, men jag valde att kämpa vidare. Du vet att jag är sjukt besviken på att du aldrig tog strid för ditt välmående och faktiskt sa som det var. Du ville väl inte, vågade inte.
Jag mådde ju inte heller bra, var riktigt nere i långa perioder. Jag tror kanske att vi båda inombords skrek efter uppmärksamhet, men ingen nådde fram.
Jag upplever att jag ofta bad dig att våga närma dig mig när jag var ledsen eller arg.
En kram eller ett förlåt var allt som behövdes. Men min önskan infriades
aldrig, utan varenda gång blev det jag som började prata för att jag inte stod
ut längre. Jag tog alltid initiativet till att prata och försonas.
Allt detta har vi också pratat om.
Att du valde att sluta dig var ju ett tydligt tecken på att du hade slutat älska mig.
Det var helt enkelt inte värt ansträngningen att säga förlåt, kramas eller göra
det där lilla extra för att ge näring åt vår relation.
Jag vet att jag är noggrann och nästintill perfektionistisk. Jag fick ofta skit för det och till slut såg du i stort sett allt som påhopp och klagomål. Jag blev bara en tjatkärring i dina ögon. Men jag handlade nog i ren desperation: en förmaning eller påminnelse var i min värld ett sätt (om än panikartat) att uttrycka att jag älskade dig och brydde mig om dig. Jag kände (om än omedvetet) att du var på väg bort och agerade därefter.
Jag kämpade vidare med överraskningar och egna initiativ, men energinivån sjönk och irritationen över småsaker ökade. Jag var så less på ditt bristande engagemang. Sex i mörkret med en kropp, vilken som helst typ, bara man kom och kunde somna lite lättare än vanligt. Ingen ömhet, inget sova nakna eller bara hålla om varandra i sängen.
Att jag stod ut, tänker jag nu. Det var ju galet påfrestande för psyket. På något vis hölls tydligen ändå en låga tänd från min sida… med hjälp av hoppet om kärlek och en enad familj.
Du var ju så himla snygg och trevlig! Perfekta paret inför allt och alla. Men när vi var ensamma; ridå. Den varmaste och mest utåtriktade personen jag kände visade sig vara den kallaste och mest svårnådda av alla.
Ja, jag har insett att du slutade älska mig för längesen. Däremot gillade du nog tanken på vår utåt sett perfekta familj och allt som vi upplevde tillsammans, vårt hem, vår livsstil. Det blev en stor del av din identitet och svårt att avsluta, men till slut sa hjärnan och kroppen ifrån efter flera år av tigande.
Så kom käftsmällen, den 29 december 2015. Den värsta tiden i mitt liv – hittills och förhoppningsvis för alltid – började.
Fy fan för perioden mellan 29 december och 16 januari när du stängde av helt. Och vilket falskt skådespel när vi träffade andra! Som en psykopat.
Det var väl för att du inte vågade säga att det verkligen var över. Men man kan åtminstone önska sin fru gott nytt år. Olidligt smärtsamt var det.
Du höll mig i ett plågsamt grepp i nästan tre veckor och jag får fortfarande sjuk ångest när jag tänker på den där tiden. Som en katt som leker länge med sitt byte innan det dödande anfallet kommer.
Fy fan för att jag till slut inte såg någon annan utväg än att supa ner mig i min desperata ensamhet och ångest. Jag kräktes, du frågade inte hur jag mådde. Du låg iskall bredvid mig i sängen där jag somnat med kläderna på. För att du var rädd för min ilska.
Ilska? Jag var förkrossad, tillintetgjord.
Fy fan för att JAG återigen fick ta initiativet till att börja prata. ”Det här går inte längre". DÅ sa du: "Nej det är slut”. Efter nästan 3 veckors lidande. Det blev jag som till slut fick be katten att utföra det dödande anfallet, för jag stod inte ut med smärtan längre.
Fy fan för ditt sätt att gå över lik för att få alla papper klara och “gå vidare” när mitt liv kändes som om det var slut. Den ständiga tanken som gick genom mitt huvud de första månaderna var ”jag vill bara dö”.
Fy fan för din iskyla. Den var nog allra svårast att hantera. Ditt iskalla sätt att påpeka att det är slut, att vi ska skiljas, att det aldrig mer kommer att bli vi två, och att när vi går ut genom dörren är vi fria att göra vad vi vill.
Aldrig ett tack för alla år, aldrig ett förlåt, bara den iskalla beslutsamma blicken. Själv hade jag ångest och bad om förlåtelse för saker jag sagt och gjort. Jag sa också till dig att jag förstår att det är slut, du behöver inte vara rädd för att vara lite snäll och vänlig, jag kommer aldrig att tro att du vill ha tillbaka mig.
Jag ballade ur en morgon och sa något om din terapeut, bad sen om ursäkt i sms, försökte förklara. Inte ett ord tillbaka. Ännu mer iskyla.
Och att skriva på pappret från tingsrätten. Bland det värsta jag gjort. Jag skakade i hela kroppen – och du frågar hur jag mår! Och undrar om jag “by the way” vill ha en iPad? Helt oberörd?
I början trodde jag på det där du sa om konflikträdslan och önskan om att bara fokusera på barnen. Du sa att du inte ville vidare till en ny relation, åtminstone inte på länge. Det fanns inga planer alls på att träffa någon ny.
Sedan fick du ett sms från en tjej. Hon visste exakt när vi skulle åka på skidsemester och hon skrev att ni skulle ses. Du halvskrek till mig på parkeringen att du inte hade planer på att träffa någon eller att knulla med någon. Fokus på barnen!
Jag trodde på dig i ett par dagar, på sin höjd. Jag överlevde skidresan med familjen, nätt och jämnt.
Jag såg att du markerat dig som ogift på Facebook utan att tala om det för mig (det hade annars varit mer respektfullt att göra det tillsammans, samtidigt, för jag hade ju samma tankar förstås).
Innan dess hade du klagat över att det fanns så få foton på dig i vår bildbank och jag förstod ganska snart varför. Så - jag får väl be om ursäkt för att jag inte tog fler snyggbilder på dig som du kunde plocka fram i vintras när det var dags att komma ut som ”Galet nysingel”. (kommentar: Han kallade sig för detta på Tinder).
Bilder som jag tagit av kärlek för att föreviga vårt liv tillsammans använde du i syftet att ragga nytt. Verkligen storstilat.
Och tydligen var det viktigare att komma igång att dejta än att berätta om vår separation för nära vänner som X och Y, som fick höra det genom skvaller i bekantskapskretsen respektive från dina syskon. Storstilat även det.
Jag är så besviken för att du inte var ärlig. Och förbannad för att jag var så korkad att jag trodde på dina argument när du gjorde slut. Dina förbannade luftslott. Trodde du verkligen på det själv – du som aldrig någonsin varit singel mer än någon månad och har ett bekräftelsebehov större än universum.
Jag var dock inte tillräckligt korkad för att fortsätta tro på dig. Det gick att avläsa i hela ditt agerande att du träffat en ny. Glöm inte att jag varit nära dig många gånger när du varit nykär (både i mig och i andra).
Det var verkligen inget skydd att du valde att inte vara ärlig. Kraschen skulle ju ändå komma förr eller senare. Om du varit ärlig hade jag åtminstone haft någon slags respekt kvar för dig idag. Blev det bättre så här tycker du, med oärligheten som raserade vår möjlighet att fungera och samarbeta som föräldrar borde kunna göra?
Du skrev att det är jobbigt att jag lämnar spår. Själv är jag totalt nertrampad i gyttjan och önskar att jag bara hade några spår av dig att hantera.
Du säger att jag måste klara av det här själv, jag är inte ditt problem, det är ju över nu. Jag besvärar dig.
Det du säger är så obegripligt och empatilöst att det är skrämmande. Jag försöker koppla det till din uppväxt, men det är ändå svårt att begripa.
För tio år sedan krossade jag min dåvarande sambos hjärta totalt, men jag fanns ändå vid hans sida genom smärtan och vi såg till att få ett fint avslut
genom att skratta, gråta, promenera, minnas, vara arga, försonas. Idag är vi
ännu goda vänner.
Det är mänskligt att bry sig om en person som man känt i 20 år och delat allt med i 10 år. Det ÄR till stor del ditt ansvar att avsluta snyggt och ge vänskapen en chans – inte minst för barnens skull. Vare sig vi vill eller inte så är vi alltid bundna till varandra genom barnen.
Du prioriterade annat än att kliva ur äktenskapet på snyggt sätt med vänskapen i behåll och det är svårt att smälta. Jag har inte känt ett endaste uns av värme, respekt eller ärlighet från din sida. Annat än ärligheten i exempelvis ”det är slut, jag har inga skyldigheter, mitt kärleksliv är min
ensak”.
Med lite respekt i skallen hade du kunnat förstå att vi har delat sådant som man inte bara kastar bort. Vi har barn tillsammans, vi ska fortsätta vara föräldrar tillsamman. Det kan vara praktiskt att orka se varandra, om inte annat.
Du har varit en god vän och en trygghet i mitt liv ända sedan vi träffades första gången. Inför dig kunde jag inte dölja något, jag var mig själv ut i fingrar och tår. Jag bara var. Först som din vän, sedan som din flickvän och slutligen som din fru.
Nu sörjer jag en förlorad vän, och jag sörjer det faktum att vi inte klarade av att skiljas på det sätt som jag tror att vi båda hade önskat. Jag kommer aldrig att förstå mig på dig, jag kommer aldrig förstå dina demoner och hur din hjärna funkar.
Det har varit fyra månaders helvete. Jag har gråtit i stort sett varenda dag.
Du tycks inte förstå att du ligger flera år före mig i bearbetningen av vårt kraschade äktenskap. Du har tänkt på detta under lång tid medan jag förlorade fotfästet den 29 december.
Först grät jag på grund av sorgen och saknaden, senare för upptäckten att du hade ljugit mig rakt i ansiktet. Och när den smärtan och chocken lagt sig fanns andra anledningar till tårar. Att lämna mitt älskade hem, packa mina saker, att inte ens få frågan om bärhjälp till bilen.
Jag har delat tårar med vår dotter när hon tänker på att vi aldrig kommer att vara tillsammans igen, hela familjen. Jag har gråtit stora mängder för att jag saknar barnen så olidligt mycket när de inte är hos mig. Det kom gråtattacker när jag insåg att du och jag aldrig någonsin mer kommer att
vandra längs den gotländska kusten tillsammans.
Tårarna föll även när vår son undrade varför pappa byter ut allt (han vet ju ännu inte att även jag är utbytt – tror jag i alla fall). Och självklart är saknaden efter vår katt stor.
Jag har även gråtit för att du delar det som så nyligen var vårt hem och vår säng med en ny kärlek. Samtidigt fascineras jag av att du bytt ut all teknik i hemmet men inte vår gamla snuskiga säng. Tur att jag hade köpt ny bäddmadrass så att din nya tjej fick det lite fräscht ändå…
Du ska veta att jag inte snokade i lägenheten med avsikt, och jag visste ju som sagt redan att du träffade någon. Dottern ville gå in i sitt eget hem för att hämta boken Rabalder för att läsa klart den medan jag skulle jobba på bibblan. Hon ville dricka vatten och jag gick med henne till köket. Så enkelt var det.
Jag agerar inte som om vi vore tillsammans utan jag agerar som en person som nyligen lämnat sitt hem och sin familj och är kraftigt påverkad av nedstämdhet och sömnbrist.
När det gäller lappar och annat jag lämnat efter mig så har min upprördhet bidragit till en otrevlig ton. Jag tror och hoppas ändå att du är beredd att lyssna på sådant som gäller våra barns hälsa, sånt som du kanske inte tänker på. Det är menat som hjälp och det är för våra barns skull.
Jag vill inte hata mina barns pappa och jag ska göra mitt bästa för att låta bli. Jag ska anlita professionell hjälp för att lära mig att hantera situationer då vi måste träffas, eftersom det kan bli svårt att undvika möten i framtiden.
Jag började skriva detta brev en sömnlös natt i början april för att förklara min oförmåga att prata med dig om något annat än barnen och andra praktiska grejer. För att förklara att din oärlighet hade förstört allt. Nu har det gått en månad och jag väljer att avsluta brevet. Det finns inte mycket kvar att säga. Jag kan tänka mig att lyssna på dig, om du har någon slags förståelse eller insikt i det jag skriver här. Det skulle faktiskt kunna räcka med ett enda ord. Men jag förväntar mig inte ett skit.
Undrar ni om/vad han svarade? Så här:
Jag tror jag förstår allt du skriver i ditt brev. Du tycker jag är en skit som trampar på dig. Det är ok, det här är inte lätt.
Fler brev, fler tankar om vårt äktenskap och fler frågor om hur jag kan vara hjärtlös, kall och psykopatisk får du fortsätta skriva och skicka till mig om det är vad du behöver. Jag kommer att spara undan dom och läsa i ett senare skede i mitt liv. Men inte nu, inte mer.
Jag är inte ditt stöd längre trots 20 års vänskap. Det jag skrev i mitt tidigare mail gäller fortfarande, alla dina beslut kommer jag alltid att stödja om jag får höra om dom, jag kommer inte att lägga mig i ditt liv och jag kommer att göra allt jag kan för att försäkra mig om att jag stödjer dig i förhållande till våra barn - jag misstänker att du nu fnyser och ifrågasätter det jag skriver eftersom jag valde att skilja mig och hanterade allt på det sätt som du beskriver det i ditt brev, det får jag leva med.
Jag är iskall mot dig och det är ett val jag har gjort. Jag är ledsen för
att jag har skapat en sån enorm sorg i ditt liv, samtidigt som jag alltid kommer att vara tacksam för de lyckliga stunderna.
Jag går vidare.
Senare har han i sms och mail beskrivit mig som imbecill, mental misshandlare och att jag delar ut verbala käftsmällar. Jag har bett honom lugna ner sig till påbörjar min behandling.
Börjar KBT-terapi idag! Och flyttar snart till en egen lägenhet. Jag har nog kommit över själva äktenskapet ganska väl, men hans behandling av mig är svår att smälta.
