Bortvald

Min historia
1

Hej på er… hoppas någon är online så sent för känner verkligen jag hade behövt någon att prata med.

Jag har skrivit en del inlägg här men tagit bort… kände mig osäker och rädd för responsen. För lite respons = obetydlig: för mycket = kanske man får höra något man inte vill…
Rädsla för att inte bli förstådd med ens konstiga tankar.

Kom på min man för 1 år sen med att han året innan skrivit med en annan tjej i några månader. Syfte: att få veta att han fortfarande kunde.
Han nekade initialt extremt mycket men pö om pö sipprade mer ut. Han erkände initialt bara spänning, jakt på bekräftelse. Men nekade till all attraktion, sexuell upphetsning osv. Trots att han medgav att hon ser bra ut.
Det satte sig hos mig som en törn. Jag fick inte ihop det. Frågorna gick runt i mitt huvud. ”Få till det” utan att ens tänka tanken? Osv.

Det tog ett år. Så för 5 veckor sen kom sanningen beskriven i ett väldigt detaljerat sms om exakt hur han kände på väg hem till henne på en fika där han vände i dörren.
Men där kom en bekännelse om att han faktiskt på vägen dit suktat efter resultatet om att de ska ligga, att han hoppats på det, fantiserat, och bestämt sig för att göra det. Väl i trappuppgången när hon öppnade dörren lättklädd så backade han. Vilket jag tror på - och där tog det slut. De rörde aldrig varann.

Men de här fantasierna plågar mig. Beskrivningen plågar mig: att ha fått dra ur honom allt unde ren period av 1 år har gjort att jag blivit utmattad och en skugga av mig själv.

Kan inte lita på något.
Och känslan av att ha blivit bortvald, om så i tankarna hemsöker mig:
Så många skriver, ja men sexet kan jag komma över men inte sveket.
För mig är det precis tvärtom. Och där finner jag inget att läsa:
Jag har så svårt att förlika mig med det.

16 års äktenskap, han har under alla de åren bedyrat sin kärlek och att jag är den enda och alltid varit då jag är hans första flickvän efter hans livliga eskapader som ung. Och nu känner jag mig som allt annat än den enda:
Han har ju inte bara fantiserat utan faktiskt fattat ett beslut och var på väg - sen ja. Han fullföljde inte: men i mig är det lika verkligt och nu vet ja hur hans fantasi ser ut och hur hon fick honom att känna.

Jag kommer aldrig vara ny. Eller spännande på det sättet: eller blind och vältränad på det sättet.

Jag hade ingen aning om att han var kapabel till detta: och nu vet jag knappt vad han är kapabel til.

Han försöker, han stöttar han gör allt för att visa finnas osv. Men det kommer över mig i vågor. Bra 7 dagar mörkt i 3. Bra i 3 mörkt i 2.

Hur ska jag få bort bilderna? Hur ska jag få dem att sluta påverka mitt värde? Hur ska jag känna mig som nr 1 igen? Hur ska jag sluta bry mig?
Jag vet att jag är 15 poäng jämfört med hennes 8 i hans ögon, men nånstans så tvivlar jag.

2 gillningar
2

Lider med dig. Min undran är lite hur det där smset med erkännandet uppstod? Var det från ingenstans eller i samband med att du frågade om nåt?

Jag tror att dina frågor kring hur du ska känna dig som nummer ett igen, och hur du ska slippa känna att det påverkar ditt värde, har olika svar. Du behöver jobba med att det som din man har gjort, inte ska få påverka din känsla kring ditt värde alls. För hans beslut har inte med dig att göra!
Att känna dig som nummer ett igen kräver nog mer från honom dock. Han behöver visa över tid att det inte upprepas. Inga lögner, inga svek, inga övertramp. Sånt tar tid att bygga upp igen, om det låter sig göras alls.
Det är mina spontana tankar på ditt inlägg, iallafall :hugs:

1 gillning
3

Hur vet du det o vad gör att tror du på det?

4

Du har mycket att tänka på och det är viktigt att ha djupa dialoger med sin partner om sådana saker. Tipset jag fick av en mkt bra parterapeut är att alltid börja med det goda. Det som finns, det ni tycker känns bra, vad ni uppskattar hos varandra, hur och när ni känner er älskade och attraherade av varandra osv. När man har ett sådant klimat, där man har en grund i att vi pratar om det som är fint, fungerande och bra, då är det lättare att även ta upp och prata om det som skaver.

Mitt praktiska tips gällande de där tankarna som snurrar i huvudet är baserat på podden “dumma människor” avsnitt “Hur blir jag bättre på att släppa saker och inte gräma mig?” och i all sin enkelhet handlar om att när återkommande negativa tankar kommer, ställ frågan har jag tidigare blivit bättre av att ha tänkt massor av dessa tankar? Tror jag att jag genom att tänka på dessa tankar kommer komma fram till en ny lysande idé om hur jag mår bättre? Om svaret är nej, påminn dig om att du haft dessa inre dialoger tidigare, att det inte lett till att du mått bättre och att du väljer aktivt göra eller tänka något annat. Tipset är att verkligen komma ur läget där och då, t ex gå ut på promenad, lyssna på musik, titta på något eller vadsomhelst som du vet fungerar för dig.

Det finns inget magiskt sätt att bli av med återkommande tankar, men jag har själv testat denna metoden senast i natt faktiskt och det ledde till att jag kunde släppa jobbiga tankar och efter en kort mindfullness kunde somna igen.

Vill även tydliggöra att mina tips inte handlar om att fly ifrån situationen utan att hantera de stunderna du själv tycker är jobbiga. Det stora arbetet i er relation är något som ni gör tillsammans. Jag tolkar att din man VILL vara med dig, så använd möjligheten att ni tillsammans skapar en positiv grund där det är tryggt att prata om både det positiva och det negativa.

3 gillningar
5

Som min och X familjerådgivare uttryckte det en gång: “Ska ni gå vidare tillsammans så har X en helvetes massa jobb att göra”.

Det här är en otrohet, även om det inte blev något ligga av. Han har planerat, han har skrivit, han har förrått er relation genom att söka bekräftelse någon annanstans. Liggandet är ändå en avgränsad del av otroheten, det krävs ofta en sjujäkla planering i smyg för att få till liggandet!

Eftersom du inte kunnat släppa tankarna på hur du ska sluta bry dig om det som skett (och lita på honom igen), tolkar jag det som att din man ändå inte gjort tillräckligt för att hjälpa dig. (Även om han kanske tycker att “det borde räcka”). Det är bara du som avgör när det är “klart”.

Ditt värde ligger inte i hur han ser på dig, eller i att jämföra dig med henne. Ditt värde sätter du själv. Vad är du värd? Att du skriver här på forumet tyder på att du tycker du är värd bättre, och jag håller med!

16 investerade år är såklart mycket tid. Han kanske aldrig har haft de här funderingarna tidigare och kanske aldrig kommer ha dem igen. Ingen vet, utom han. Ingen annan kommer någonsin få veta säkert. Jag vill skicka med dig att om ni inte löser detta med tillit osv, så finns det ingen skam i att gå åt skilda håll. Du har goda skäl. Det kan vara värt att sitta i en för liten bostad med sämre ekonomi, men utan en osäker partner. Ta det från en som lever just det livet, och stormtrivs. Livet tog inte slut i och med skilsmässan, det blev annorlunda. Bra annorlunda!

6 gillningar
6

Men du blev ju inte bortvald utan tvärtom?

7

Jag lider med dig. Om ni ska fortsätta ihop och du inte kan komma över detta så kommer du gå på nålar och ert förhållande kommer vara svårt att rädda. Kanske en paus kan vara rätt väg framåt så du kan få känna efter på egen hand.

8

Erkännandet kom efter att jag frågat, pressat, resonerat, argumenterat, grubblat högt osv. Han hittade väl till slut ingen utväg än att erkänna.

Det vet jag inte. Det är det bara han som vet. Och hon så klart. Hon nekar dock till att ens ha bjudit hem honom. Och ibland tror jag på honom, ibland inte. Och så börjar jag plåga mig med OM det hände, bilder osv.

Tack för goda råd! Jag ska försöka.
Det är dock svårt att veta vad som är fly, och vad som är osunt och som man bara jagar svansen på - eller om tankarna kommer för att man inte rett ut något som behöver redas ut.
Jag har landat i att problemet nånstans ligger hos mig. Det är jag som låst mig vid det. Jag som inte klarar att han tyckt någon annan varit attraktiv, fantiserat minus att han varit på väg. Han kan alltså inte ens förlika mig med tanken på att det är mänskligt.

Han gör verkligen allt. Och lite till. Kommunikationsmässigt, känslomässigt och bekräftelsemässigt. Problemet är jag.

Fick höra det av en annan också. Man kan ju se det så i slutändan. Men jag ser att jag i tanken blev bortvald. Och det är den som gör ont.

Allt är bra. Förutom de här förbannade spöktankarna.
Kanske är det för att jag inte vet exakt hela sanningen, bara vad han erkänt under senaste året. Inte läst skriverier dem emellan och vet egentligen inte mycket. Fått lägga pussel. Men det känns som att det inte kommer vara tillräckligt. Helst hade jag velat veta exakt vad han skrev, hur, när, varför och samma i hur han kände, vad, när, hur och varför så att jag därefter kan ta ställning.
Men det kommer ju aldrig ske. Man kan ju inte få full åtkomst till en annan människa. Rätt orimliga krav.

9

Ni bör söka hjälp.
Familjerådgivning samt enskild terapi för er båda.

Om din man ångrar sig och tar sitt ansvar och om ni vill komma vidare TILLSAMMANS så går det. Jag tycker du ska läsa en tråd som heter Fem år senare
Det är inte lätt, men det går. Om du tror att detta var ”ett misstag” så kan man faktiskt bygga tillit igen. Om du vill det.

Jag vet, vad är det för j-kla misstag, men vi är bara människor.
Är det en upprepad händelse, ja, då är det naturligtvis något annat.

Din fantasi är din värsta ovän.

Försök sova och äta.
Ta hand om dig.
:heart:

1 gillning
10

Det låter som att du tagit hårt på detta svek och med all rätt. Jag hade aldrig kunnat komma över en sån grej. Faktum är att mitt ex gjort precis detta mot mig förra sommaren och jag kommer aldrig se på henne på samma sätt igen. Faktum är att det är obekvämt att se henne i ögonen fortfarande.

Misstag eller ej, han är en annan person i dina ögon nu och du måste faktiskt inte stanna kvar om du mår dåligt av det!

Ett one night stand på fyllan hade varit lättare för mig att reparera än ett systematiskt svek som pågått länge bakom ryggen.

3 gillningar
11

Jag har läst 5 år senare. Den var till stor hjälp och stöttning. Men, det jag plågas av är ju bilderna. Inte av något annat.

Jag vill vara med honom och han med mig. Han gör allt han kan. Jag kan inte ha synpunkter där.

Dantesinferno, du skriver att du hellre hade tagit en natta svek. Förstår vad du säger radiobilar. Men för mig är ju bara fantasierna plågsamma, och att inte veta 100%. Jag kan ”förstå” varför han gjorde som han gjorde.
Men jag kan inte köpa den fysiska delen. Kommer liksom inte förbi det.
Är det normalt eller ett tecken på att jag e körd. För lika mycket som jag är lycklig och glad och faktiskt inte tvekar eller tvivlar på honom idag - lika plågad är jag av mina egna tankar om, utifall, var det du, eller så. Och jag kommer aldrig känna mig LIKA speciell längre.
Det e nog det.
Sen om man blir mer eller mindre speciell för att en människa tänder på fler än en… ja så funkar det tydligen i mitt huvud.
Jag trodde jag var the one and only. So även om min rationella hjärna säger det inte är rimligt att tänka så, det finns såklart många attraktiva där ute men valet faller på mig så har jag svårt att ta in det. Speciellt när ha. Faktiskt var på väg. I tanke och beslut. Blir lite samma som att göra för mig.
Därav att jag säger det är mitt problem.
Jag spiller detta på mitt värde, på mina ideal som är orimliga och jag kan sen inte hantera det.
Vet inte om någon får en hum.

Yes jag vet att detta är mitt ”lilla jag” som satt orimliga krav på min respektive i form av villkorslös kärlek som man gör som barn till vuxen, och blandat det med en bruten kvinnas högt satta förväntningar och förhoppningar.
Och nu spökar det och fastnat i det fysiska och värderingen av det.
”Det betydde ingenting”
”Nejen men det betydde nog för att den sexuella attraktionen och jakten skulle få dog att glömma våra 16 år”
”Jag glömde aldrig det var alltid du för mig”
”Vad bra det känns nu, du gjorde det alltså bara för att få sex”

För mig låter det helt sinnes. Är jag verkligen helt ensam i att tänka så här?

12

Jag tror inte du är ensam och att du är helt normal.
Har du samtalsstöd? Jag tror även KBT vore bra för du måste lära dig hantera dina tankar.
:heart:

13

Hej igen…

Det verkar inte finnas någon ände på denna torktumlaren som skall föreställa mitt liv.

Jag har en extremt stark intuition och magkänsla. Med åren har jag mer och mer börjat lyssna på den. Speciellt i situationen senaste året. Hållt fast vid den som ett ljus i en mörk tunnel och inte gett upp och lyckats få honom att sänka alla försvar och säga sanningen. Trodde jag.

För en vecka sedan bröt jag ihop. Så förtvivlad arg och ledsen. Vrålade som ett skadeskjutet djur i ren och skär ångest.
Sen var det som att något klickade och släppte.
Det jag initialt skrev om i mitt första inlägg lugnade sig.
Så har jag gjort hela vägen visserligen. Krävt svar, lyckats få dem - tragglat dem - lagt åt sidan.
Det problematiska är just att allt kommit pö om pö. Så det rivs upp, om och om igen - och ger mig aldrig grogrund för att börja läka.

Nu finns det ju ofantligt många mer som varit med om värre, men utgår ifrån att svek är svek - oavsett hur långt/mycket som gjorts bakom ens rygg.

Det här letandet dödar en.
Så i veckan hände det igen. Jag hade två återstående punkter som jag kände jag inte kunde lösa. Jag lyfte den ena som är att jag skulle vilja se en gruppchatt mellan mannen och hans vänner som raderades sekunden han blev påkommen med oegentligheter. Hans vänner hade den kvar men raderade den snabbt som fan. Hans reaktion på mina krav att se chatten för att se med egna ord vad som skrivet - då han ljugit så mycket att jag inte litar på något muntligt från honom - bemöttes med panik. Deras omedelbara raderande ökade mina misstankar.
Efter en veckas ”press” kommer mer fram.

Inte i min VILDASTE fantasi kunde jag tro detta. Nu berättar han om ännu en incident med en annan kvinna. Mer åt one night stand hållet på semester med grabbarna. Ej fullbordat då han ej kunde fysiskt… och alkohol och annat inblandat.

Jag är nere i skiten igen. Igår var jag i sån chock att min hjärna inte funkade.
Idag är det lite bättre.
Kräver fortfarande se chatten för nu vet jag varken ut eller in.

14

Vill även tillägga.

Senaste året - förutom i min jakt på fullständigt sanning har också inneburit att han rannsakat sig själv. Insett vart han brustit, försöker kommunicera och är allmänt perfekt. Hann gör jobbet: hela jobbet. Mot mig, barnen, oss som familj.
Han är bevisligen inte perfekt, men bortsett från att det nu kommer fram - vad han gjort tidigare - så är han precis som jag alltid önskat. Han fina egenskaper som gjort att jag älskar honom har förstärkts, och de bitar som är hans svaga sidor jobbar han på på ett väldigt bra sätt.

Och vi kunnat ge varandra närhet och varit intima under året som gått. Bättre än nånsin.

Men att få veta detta övertrampet, som skedde 2.5 år sen har gjort att jag har svårt att vara nära.
Att låta mig tröstas av honom. Även om jag vill så vill jag inte.

Vet att @Stark1 pratat om att hon i sin relation tankade närhet efter sin mans svek.

Hur gör man det från någon som gjort en så illa?
Det är så skevt att veta att man älskar och vill vara med någon som de är nu, men ha en barriär i vad han varit.

15

Idag vaknade jag. Väntade
På den förbannade chatten. Nu blir det imorgon istället. Från en säkerhetskopia från en av vännerna och de har ju andra planer än att sitta med detta hela dagarna.
Kändes som jag skulle brytas itu.

Sonen och hans första kärlek har gjort slut. Snabbt iväg och hämta honom, trösta och prata. Gav en liten glömska till det man själv går igenom.
Sen iväg på jobb och hem. På väg till jobb fick jag för första gång ner mina tankar till mannen i sms. Det var inte några vackra ord. Bad om att han inte skulle svara. Orkar inte höra honom bekräfta det hör jag mer än att han dementerar. Tycker jag.

Väl hemma efter jobb var det tomt i huset på man och dotter så frågade grabben om han ville iväg och träna. Ja var svaret. Trodde jag inte - han är 18.
Väl på gymmet varvar vi träning och snack om hans break up.
Värmde i hjärtat och gav tankarna respit.
Så skönt.

Men orden i sms en ekar.

3 gillningar
16

Ännu en dag ”avklarad”.
Snart stundar 6-7 timmars paus i form av sömn.

Dialogerna oss emellan idag har resulterat i skrik från min sida. Vrål.
Skönt efteråt. Men inte tagit mer än nån timme innan mörkret är tillbaka. Förtvivlan.
Känslan av att så gärna vilja krypa upp hos den som sårat dig och veta att du inte kan för alla bilder i huvudet. Känslan av att där är mer.
I ett år har sanningen kommit fram, senast så sent som i lördags med något jag inte ens i min vildaste fantasi.
Chatten gick inte att få fram. Och sista utvägen är att skicka den till någon som hackar den. Jag känner att jag inte får ro av att inte läsa den. Där han varit helt 100% transperant. Och hans försäkran om att han NU efter lördagens bekännelse är sann litar jag inte ett dugg på.
Han ljög om gång 1 i elva månader, inte vad som gjordes men han agenda med den och nu kom en ännu värre faktor fram.

Jag är ett vrak/ pendlar mellan att hålla ihop mig och bryta ihop.
Vi pratar men jag stänger bara ner. Hur vet jag vad som är sanning. Han var lika övertygande de andra ggr:
Han villl prata, vi pratar men vi kommer ingenstans. För jag inte kan vara säker på om det finns mer. Min magkänsla säger ja.
Och när jag säger vi får skicka tele på undersökning så får jag försvar:
Svar på ni a farhågor känner jag.

1 gillning
17

Att befinna sig där du är, är fruktansvärt och jobbigt❣️
@Noomi brukar rekomendera psykodynamisk terapi för att jobba med dig. Jag tror det är den vägen du behöver gå för att kunna släppa och komma fram till vilken väg du vill vandra på. Att fortsätta som nu kommer äta upp dig och ert förhållande.
Som jag förstår det gör mannen ”allt” (förutom att alla kort inte lagts på bordet).
Kanske är det så att du behöver komma till en punkt där acceptans nås för hur du har det nu och det du lever i nu och en acceptans för att det som varit bakom är just bakom.
Det förutsätter ju såklart att mannen i nuet är helt transparent och att inga fler skelett finns i garderoben.
Det här letandet gör en sjuk, jag vet för jag har varit där nere och nästan letat ihjäl mig. Det gör en inte frisk att få se chattar, sms-konversationer. Man blir ännu sjukare, och letar ännu mer. Och hamnar ännu djupare i avgrunden🥰
Kraft och styrka till dig🤩

1 gillning
18

Tack för du tog dig tid att läsa och svara :pray:t3:

Om jag inte ska ta del av chatten för att fullt ut få veta - hur ska jag ens kunna komma till en acceptans när full transparens krävs? Jag kan ju inte lita på just hans transparens…
Det är ju bristen på den som gjort att jag tvingats leta… :frowning:

19

Du har nog tillräckligt med chattunderlag låter det som. Att hans vänner också raderat den tyder på att innehållet inte var smickrande för dem heller.

Jag har varit där du är. Det är inte fler chattar du behöver för att komma till acceptans. Det är tid.
Vill du stanna hos din man, är det nog tyvärr till och med så att du ska sluta leta efter fler bevis och stryka ett streck över allting och aldrig ta upp det igen. Lita på hans ”transparens”, förlåt honom och gå vidare därifrån.

Med det sagt vill jag även säga att en inte måste stanna i en relation om en inte vill. Det finns ingen skam i att bryta upp. Det behövs inga ”bevis” för otrohet, som har erkänts. Det som har hänt, sagts och ljugits kommer aldrig att kunna göras ogjort. När tilliten kraschat, vad finns det kvar då? Ekonomisk ”trygghet” kan ju aldrig vara värd det. Livet är för kort för det och du är värd bättre. :yellow_heart:

5 gillningar
20

Det var inte lätt. Men jag var så trasig, vi var så trasiga, att vi klamrade fast vid varandra.
Hela den tiden är ett virrvarr för mig nu. Jag behövde fysisk närhet och jag fick det jag behövde. Men det var inte lätt för jag visste ju vad han hade gjort… Ja, det var nog kaos inombords kort och gott och då vann behovet av närhet över alla andra känslor och tankar.

2 gillningar