Borttaget inlägg…
Oron för att min dotter inte ska vilja vara med mig är en viktig anledning till att jag hänger här. hon borde vara ungefär i ålder med dina barn. Maken flyttade ut i höstas så det hela är ganska nytt för oss. Dottern ville först inte vara me pappa, sen över en natt så ville hon inte vara med mig alls. Nu har vi vardagar varannan vecka tillsammans, och det går långsamt bättre. I februari hade jag ångest inför varje besök. Skulle hon komma? Eller vägra? Skulle hon blänga argt på mig, gråta, ringa pappa… Fortfarande har jag en oro för att ställa krav, men det har blivit bättre. Jag har någon slags tillit till relationen oss emellan. Och jag har fått många stöttande och peppande råd härinne.
- tonåren är en tid av förändring och att pröva, testa, även utan skilsmässa.
- att hålla fast i den jag är och vara trygg med det, inte låta dottern köra med mig. (Men också faktiskt fundera lite kring mina förväntningar, se nedan)
- att prioritera en bra relation, inte stänga några dörrar, visa att jag finns där och är mamma för alltid oavsett var barnet bor.
I det stora hela väljer inte barn bort sina föräldrar. Skulle din son välja pappa en period, så fortsätt att odla en positiv relation, visa att du är intresserad av hans liv, så kommer ni att ha kontakt och tiderna kommer att förändras. Så har ”alla” sagt till mig, och när jag bestämde mig för att lita på det så blev jag tryggare och situationen bättre. Jag tvingade mig själv att tänka att detta år inte är det viktigaste, utan bete mig så att vi har en bra grund för att hon som sjuttonåring, 20-åring och sedan vuxen ska ha en bra relation till mig. För livet, inte specifikt för denna vecka. Och då blev det mindre viktigt om hon följde med till mormor eller inte, om hon pratade artigt vid middagsbordet eller inte. Men jag behövde inte ge henne allt hon ber om.
Jag fick också rådet att tala till hennes vuxna jag, trots att hon naturligtvis beter sig mkt omoget… Det är ett sätt att hjälpa henne att hantera tonåren, och få henne att sikta på att bli vuxen. Och nu går det faktiskt att beröra att det jobbiga är bytena, de ständiga uppbrotten. Det kanske till och med är så att hon en period inte mäktar med att ha två hem. Kanske kan något av allt detta vara en hjälp även kring din son. Det som funkar när man är nio kanske inte funkar när man är 15… hur ont det än gör i mammahjärtat. Kram!
2 gillningar
Min son har i perioder bott bara hos mig men sedan två år bor han hos sin far. Bor är kanske mycket sagt, för han är där bara i helgerna då han bor på internat för gymnasieskolan i veckorna. Sedan han flyttade har faktiskt mitt och sonens förhållande bara blivit bättre. Hos pappan fick han vara ensambarn vilket jag tror passar honom bra.
Jag tror inte man ska sänka kraven, det blir inget bra förhållande. Jag förstår oron att sonen inte får lika bra "uppfostran " hos fadern men tror att du måste släppa det. Sonen är så gammal att han får bestämma själv och du kan inte påverka hur pappan uppfostrar. Så släpp det. Jobba istället för att ha en bra relation med honom utanför pappan.