Börjat dejta, behöver råd

Nu skulle jag behöva lite hjälp från detta erfarenhetsrika forum.

Jag har efter min separation jobbat med mig själv de 3 senaste åren och känner att jag har hittat tillbaka till mig själv igen och är redo för att dejta.

Fick kontakt med en tjej via dejting app i en annan stad några timmar bort.
Vi skrev väldigt mycket med varandra första månaden och bägge var flörtiga och skickade mycket meddelanden och smileys.
Hon uttryckte att det var jobbigt att vi inte hade setts ännu och såg kvällarna som dagens höjdpunkt för då skulle hon få skriva med mig igen.

Ganska precis efter 1 månad så uttryckte hon att hon upplevde mig lite för på, hon slutade vara flörtig och efter ett tag ändrades att hon skrev aldrig först utan skrev bara om jag skrev först, svarar typ alltid inom 30min.
Hon ville inte prata om något djup utan hålla samtalet mer vardagligt, exempelvis hur har din dag varit?

Efter 1,5 månader så fick vi till en träff där jag åkte till hennes stad och besökte henne över en helg.
Hon har varit orolig att om kemin inte skulle kännas bra så vill hon kunna avvika, med det sagt så tog jag in på hotell för att visa henne respekt och att hon inte ska känna någon form av påtryckning. Hon tyckte det kanske var lite onödigt men kanske var lika bra.

Vi träffades, det kändes bra mellan oss och jag blev hembjuden till henne.
Vi myste, höll om henne, höll hand och det fick räcka, senare under kvällen tackade jag för mig och gick tillbaka till hotellet.
Vi hade en trevlig helg tillsammans och jag fick påvägen hem ett meddelande av henne att hon gärna ses igen.

Sen jag kommit hem är det fortfarande att hon skriver aldrig först, om jag inte hört av mig på 3 dagar så har hon inte heller gjort det.
Jag har tagit upp detta med henne och hon säger att hon är intresserad av att se vart detta kan leda men att hon inte kan besvara varför hon inte skriver först, det bara inte blir av pga nån anledning.

Hon har även nämnt för mig att hon känt att jag varit lite för på tidigare och jag själv kände att hon kommunicerade lika som mig då, att vi bägge var lika på.
Hon säger att hon backat lite och jag som person blir då att antingen fortsätter man skriva eller så backar jag helt.
Hon är introvert och att prata i telefon är något som hon inte vill göra då hon tycker det är jättejobbigt, själv är jag lite i mitten av intro/extrovert.

Hon tycker att hon fått en bra bild om vem jag är, ses gärna igen men jag känner inget genuint intresse tillbaka i det vardagliga snacket som vi har i meddelanden.

Jag är en person som behöver bekräftelse vilket jag inte riktigt får nu när vi skriver och det blir jobbigt.
Jag vill inte vara för på så därför skriver jag inte på några dagar för att sedan fråga hur det står till med henne, hon säger att det går bra om jag vill skriva varje dag men jag är rädd för att upplevas vara för på.

Då hon är introvert öppnar hon hellre upp sig mer när man ses och öppnade då upp sig gällande att hon lider utav ångest.
Vad jag kan tolka så har hon även svårt att lita på människor och att det tar tid att lära känna henne. Därmed är jag glad för det hon har öppnat upp sig om.
Jag själv är mer framåt och har desto enklare att öppna upp mig gällande saker.

Har föreslagit en ny träff i närtid som inte har kunnat bekräftats men att intresset verkar finnas.
Det är ju bra, men jag tycker det är ganska jobbigt i vår dagliga kommunikation att den ska vara så ytlig och att hon inte hör av sig först. Jag vill lära känna henne bättre men i och med att vi bor en bra bit ifrån varandra så är det inte så enkelt att ses så ofta.

Enligt mig bör bägge närma sig mitten i just kommunikationen, för ska jag följa hennes spelregler så innebär det att vi bara lär känna varandra när vi ses och utöver det är det meddelanden som ej ger så mycket bara för att hålla igång detta.

Jag har läst lite på olika forum när det gäller att en tjej tycker att man är för på och direkt dyker det upp svar gällande att spela ett spel ”hör inte av dig igen, låt henne höra av sig”.
Jag är inte så mycket för att spela ett spel och jag är lite rädd av att allt kommer att rinna ut i sanden om jag slutar höra av mig.

Så forumet, hur ska jag agera i denna situation?

  1. Fortsätta skriva med henne några gånger i veckan tills vi ses igen.

  2. Sluta skriva och se om hon skriver.

2 gillningar

Min erfarenhet i livet är att vi har väldigt svårt att ändra oss i grunden. Det betyder att du får leva med det istället. Och hon med dina sidor. Kan ni göra det utan att försöka förändra varandra? Livet blir inte bra om du måste akta dig för att inte vara för på, eller hon måste anstränga sig för att bekräfta dig.

Det finns någon som passar bättre!

5 gillningar

Jag håller med dig vad du säger och absolut ska man inte förändra varandra utan istället acceptera. Hon säger att hon accepterar att jag är mer framåt än henne.
Sen ligger jag kanske i en liten högre nivå att jag känner mer för henne än vad hon gör för mig just nu.
Men känns lite konstigt då hon första månaden gav mycket bekräftelse och själv var framåt.

En grundregel som jag själv tänker försöka hålla mig till när jag väl sätter “hjärtat på marknaden” är att; Krånglar det och inte känns enkelt med det viktigaste från start så är det ej värt det.
Exakt noll tolerans mot mot ofärdiga, små-skaviga och komplexa personer. Spelar ingen roll hur de definierar sig, vilka förklaringsmodeller de har eller vad de har i bagaget från tidigare relationer eller barndom.
Jag investerar tid i att sortera i mitt eget skräp och förväntar mig inget mindre av någon annan.
Så, med det sagt och med risk för att låta som Amours fula bittra kusin. Det där låter helt enkelt bara för krångligt. Möjligen värt det en tid om hon är extremt bra i sängen annars är det nej, lägg tiden på någon som kan bete sig mer självsäkert än en tramsig tonåring.

4 gillningar

Klokt tänk av dig och absolut så man bör tänka.
Min tanke är att träffas en gång till och sedan se hur det ser ut efter det.
Blir det inte bättre är det nog bäst att avbryta.

1 gillning

Vet inte varför jag skriver ett svar här egentligen… är ingen expert på detta med ”dejting”, har alltid ansett mig själv som kass på att ”ragga”, möjligen kan jag drista mig till att jag ibland lyckosamt kunnat ”flörta”… :man_shrugging:

Vidare är kanske (!?) detta mer en fråga för de ”kvinnliga experterna”… eller inte… :man_shrugging:

Men men… Eftersom jag varit ”öppen”, på detta forum, i min egen tråd och i några ”andras”… till viss munterhet och belåtenhet (vilket jag gladeligen bjuder på :rofl:)… att jag för drygt 2,5mån sedan laddade ner den där appen som heter ”fnöske”, och fick en viss erfarenhet, på den korta tiden jag var ”aktiv”, och dessutom kan, än idag, säga att jag var lyckosam. Japp, det blev en dejt, som efterföljts av flera dejter och en hel del umgänge, med en och samma kvinna.

Jag är inne på @Skottaren svar här. En av B’s vänninor (B är namnet på kvinnan jag ”dejtar”) myntade ett begrepp som jag och B bär med oss i vår kontakt, i vårt umgänge.

”Känns det lätt, så är det rätt”. Kanske måhända lite klyschigt, men det har blivit ett uttryck som vi bär med oss. Ett annat är ”spontan och flexibel”.

Det är ok att vara introvert eller extrovert, eller en mix av båda. Jag beskrev för B redan innan (!) vår första dejt att jag kan uppfattas som lite ”tystlåten”, i verkliga livet. Blyghet är en del av min grundpersonlighet. Långt bättre idag vid mogen ålder än för 25-30 år sedan.

Förklarade att en eventuell ”tystnad” från min sida inte skulle uppfattas som att jag ”otrivs” eller känner mig ”obekväm”. Jag kan må 100% bra och tycka att personen framför mig är världens mest intressanta och attraktiva människa jag någonsin träffat. Men det kanske inte innebär att jag låter ”käften glappa” från det vi ses till dess vi skiljs åt.

Nu har B kontrat med att hon inte alls tycker att jag är speciellt tyst(låten)… näähäpp… :rofl: :heart_eyes:

Med det sagt, och en hel del annat om våra personligheter, våra erfarenheter, vårt respektive ”bagage”, som vi avhandlat, i viss mån fortsätter avhandla när, om, det dyker upp i samtal. Så har vi hittat en form som passar oss. Vi är lyhörda för varandra. Vi vet att vi kommer hitta olikheter framöver, vi kommer kanske se sidor hos varandra som vi tycker ”mindre” om. Men vi har kört med öppna kort och vi har sagt att vi ”korsar den bron” när och om vi närmar oss en sådan bro.

Vi har även kört med öppna kort gällande vikten av ”familjetid” (barnen, B har ett hemmavarande barn vv – under den tiden gör jag inga som helst anspråk på B eller hennes uppmärksamhet – detsamma gäller för B – eventuella planer för mig gällande mina ungdomar trumfar planer med B, alternativt – vi får vara spontana och flexibla). Likaså gällande ”egentid”, tid med kompisar.

Men inget av endera har kommit emellan vårt umgänge, vårt sätt att hålla kontakt, uppstår det en lucka, en möjlighet, så ses vi, om så blott för en promenad. Tonårsbarn kan i den mån underlätta den möjligheten.

Mycket av vår kontaktyta är SMS. Jag är ingen telefonmänniska, har aldrig varit, kommer aldrig (!) att bli. Jag är mycket av en skrivande person.

Jag och B skriver, från en utomstående persons perspektiv, säkerligen en herrans massa SMS till varandra. Dagligen (!). Från morgonen till sena kvällen.

Vi refererar inte ens till detta som ”det du skrev”, utan ”det du sa (när vi pratade)”. Kan kanske te sig märkligt. Men så är det, och så har det kommit att bli. Våra SMS är vårt samtal.

Ingen av oss har än så länge känt att vi måste påtala för varandra att den ena verkar för ”på” eller för ”av” – i vår kommunikation, eller i våra “personligheter”.

Känns det lätt, så är det rätt.

Mitt allra enklaste råd @Bosse_Boss – du är den du är, och var den du är och vill vara.

9 gillningar

Ett av de bästa råden jag fick var att “fastna inte i potential”. Så en bra fundering är ifall du utgår ifrån vad hon ger dig och hur hon får dig att må eller om du fastnar i möjligheten vad hon eventuellt kan ge?

Därmed blir mitt tips till dig följande: vill du ha det så här? Det här är vad hon kan ge dig här och nu och en period framåt, är det intressant och tillräckligt för dig? Endast du kan avgöra detta.

Såsom tidigare skribenter uttryckt, så har vi alla en grundpersonlighet. Vi kan förstås utvecklas, bli tryggare och flytta oss lite åt olika håll, men inte mer än så. Fundera över om du är intresserad av just HENNE eller potentialen eller kanske möjligen allmänt av en relation? Om du anser att det är JUST hon som är det intressanta, känner du samma tillbaka? Att hon visar dig det på sitt vis? Och om ja, passar det dig? Det här är nämligen den stilen hon kommer att ha fortsättningsvis också, för hon kommer aldrig bli en supersocial, initiativtagande och drivande person.

Vi kommer möta så otroligt många intressanta människor under vår livstid och framförallt när vi dejtar. Jag undrar om du hunnit dejta personer som är mer som du, som är sociala, som vill dela med sig, som öppnar upp sig, som visar kontinuitet och fortsatt intresse? Vet inte om jag tolkat dig felaktigt, men tänk dig in i en situation där den du dejtar har ett engagemang, ett driv att ses, en vilja av att kontinuerligt vara kärleksfull och flörtig, inte bara ngn vecka. Och att det dessutom skulle vara skönt och enkelt. Hur skulle det kännas? För de människorna finns också!

Fundera gärna mer med fokus på dig själv. Trivs du i hennes sällskap? Blommar du ut eller får du hålla igen? Känner du dig attraktiv? Är det ömsesidigt kärleksfullt? Finns det ett givande och tagande från båda sidor?

6 gillningar

@Bosse_Boss

Busenkelt och jag är lessen för det Bosse!

Du har blivit friendzonad, om ens det?

Lägg ner, gå vidare!

Tjing!

1 gillning

Jag är intresserad av henne och ser potential i henne, jag mår väldigt bra i hennes närhet och hon är även lite flörtig när vi sågs. Jag känner att jag kan va mig själv runt henne och det finns förståelse och acceptans.
Jag vill tro att det sitter en liten rädsla inom henne då hon aldrig har haft ett förhållande, rädd att lita fullt ut på någon och det jag tänker mig att hon har redan öppnat upp sig gällande saker som hon inte berättat för sina nära och kära och det tolkar jag som att tillit finns, men att det kommer ta ett tag innan hennes murar åker ned.

Jag vill tro att det på sikt kan bli bättre i kommunikationen men här och nu är det som du skriver att det är ju inte helt toppen och det gör då lite ont inom mig.

1 gillning

Det var förbanne mig det finast jag hört sedan…

Kanske en sidnot, men den tar fasta på det fetade samt även tonaliteten i @Skottaren svar. Och ett tillägg till det jag skrev (lång-randigt, ja jag vet…).

Nu vet jag inte ålder på dig @Bosse_Boss. Men själv så tänker som så; jag tänker inte ödsla tid på något som inte känns rätt, som börjar skava snabbt, där det finns problem från tidigare relationer, barndom, whatnot som inte öppet kan samtalas kring och därmed även förhålla sig till utan att man måste vända-ut-och-in-på-sig-själv-i-tid-och-otid.

Jag hade “potential” för 20-25år sedan. Det ansåg mitt ex (!). :rofl:

Nu spelar jag på senior touren! Take it or leave it…

6 gillningar

Tack för all fina tankar och idéer som ni delat med er utav, visste att detta forumet kan man alltid vända sig till när man behöver lite hjälp :slightly_smiling_face:

Följde ert råd då jag i nuläget känner att det mer är lite jobbigt än att det ger mig positiv energi.

Personen tyckte det kändes tråkigt men över det hela kanske är lika bra då det blev lite grus i skon.

Jag hade tappat intresset och skrivit med flera andra på forum tills jag känner att jag får ett djup med någon. Skulle inte rikta in mig på en person, om det inte känns helt bra.

Jag tappar lätt intresse då jag inte får tillräckligt med bekräftelse, tycker det är extra viktigt i början av en relation och under dejting.
Men då en person skiftar med att visa mycket/lite intresse har jag svårt att förhålla mig till det. Vad menar personen osv. Jag hatar dubbelsidighet och otydlighet.
Jag är väldigt kräsen. Får man inte det man behöver så är det bättre att fortsätta sitt sökande tycker jag.

Sen kan det vara så att man känner fel och förstorar upp hur bra personen är.

Behöver känna ett genuint intresse från personen för att jag ska fortsätta vara intresserad.

Jag tycker du ska sluta skriva till henne, så får du se hur hon reagerar. Lägg inte ner för mycket tankar på henne. Jag upplever henne som velig och inte helt intresserad.

Men jag har också svårt för sega människor som inte visar känslor och ordentligt med intresse.

1 gillning

Skrev till henne om hon fortfarande stod fast i att prata ytligt, det gjorde hon samt blev lite irriterad då vi pratat om det innan. Så skrev till henne att vi inte är på samma nivå och att jag inte blir riktigt tillfredsställd som det är just nu så jag önskade henne lycka till i det hon söker och att jag går vidare.

Var nog lika bra. Tusen tack för alla bra råd, det löser sig tillslut :slightly_smiling_face:

4 gillningar

Ett annat av många råd som jag har läst är att en tjej som är intresserad av en kille kommer inte tycka att han är för på.

Nu finns det inga råd eller tumregler som gäller till 100 procent, så ta det med en nypa salt. Men det ligger helt klart något i det.

Gillar hon dig tillräckligt mycket ska du inte behöva analysera hur ofta du kan ta kontakt med henne. Då kan du helt enkelt utgå från det du själv känner är lagom. Säger hon nej till det och vill dra sig undan, ta det lugnt ett tag, skjuta upp nästa dejt etc, då är hon helt enkelt tveksam och inte särskilt intresserad.

Alternativt är hon väldigt introvert och har ett mycket stort behov av egentid, men då kommer det inte ändra sig bara för att du avvaktar. Då vet du redan hennes nivå.

2 gillningar

Du har nog tagit rätt beslut. Om hon var bekräftande och framåt från start men inte i ett senare skede så beror inte det på introvert och ångest.
Det jag hakade upp mig på var att hon aldrig haft ett förhållande. Det är lite av en röd flagg :triangular_flag_on_post:i min värld beroende på ålder så klart. Men med tanke på att du skilt dig för tre år sedan är väl ingen av er i tjugo års åldern direkt.

Jag är 35år och hon 33år. Tror nog att hon behöver väldigt lång tid på sig för att känna sig trygg och är nog många som kastar in handduken och inte vill vänta så länge. Så hon gör det lite svårt för sig själv.

1 gillning

Det är en signal om att det kan bli krångligt längre fram i en relation också, såvida inte båda fungerar på samma sätt då. Tror du gör rätt som kastar in handduken, du snubblar nog på mer än bara avstånd här tyvärr.