@Dragonfly
Ja, om pappan blir obekväm med att du svarar snällt men kort på meddelanden du får av hans barn, så har ju oxå han en sak att jobba med - dvs att inte göra ett nummer av det, utan helt enkelt låta dig vara snäll mot hans barn istället för att ignorera dem. Du kan ju ”försäkra” honom om att du inte går in för att eskalera kommunikationen, utan att du bara svarar dem vänligt de gånger som de skriver till dig. Han borde ju oxå vara mån om er kontakt.
Har själv hamnat in i nåt lite liknande, kanske därför jag går igång på just den här detaljen. Dejtade en man helt sporadiskt mellan februari och augusti i år. Visste hela tiden att vi inte skulle bli nåt, det var så mkt strul runtomkring, men jag hann bli nära barnen och speciellt hans yngre son som nu helt flyttat - långt bort - till mamman.
Min före detta dejt tog det så hårt att sonen flyttade till mamman att han inte själv har någon kontakt med sonen alls - och då och då kontaktar sonen mig nu istället. Frågar mig om vi kan videosamtala senare på kvällen osv.
Gissar att jag (för sonen) blir nån slags länk mellan de båda världarna i hans liv, att han behöver prata med någon som visste hur hans liv såg ut med pappan och som han nu kan berätta saker för, om sitt nya liv där långt borta med mamman.
Sonens tillvaro blev väldigt kluven då han flyttade till mamman, skola och kompisar böts ut på en vecka och kontakten till pappans sida bröts helt, och den här processen fick jag ju ”i misstag” lite insyn i.
Att denna son kontaktar mig och ibland vill prata till och med långa videosamtal där han visar upp sitt nya rum och berättar detaljer om sitt nya liv - är väldigt komplicerat för mig, eftersom mamman och pappan inte alls har kontakt med varann och eftersom jag själv aldrig ens träffat mamman och nu inte ens längre har kontakt med pappan sen vi slutade dejta i augusti.
Den enda som hänger kvar från vår dejt är alltså denna 12-åriga, lite sargade son.
Men där tänker jag alltså precis så som jag skrev till dig - att medan han kontaktar mig så behöver han det och då tänker jag oxå svara. Jag eskalerar inte vår relation med att fråga honom saker eller med att själv ta kontakt, men när han söker kontakt med mig så kan jag inte ignorera honom.
Tycker massor om honom oxå samtidigt som minorna runt honom är många. Nu är det ju inte bara en misstänksam mamma i bakgrunden - utan oxå en pappa som jag precis dejtat och som skulle kunna få för sig att jag försöker ta reda på hur hans liv går vidare utan mig osv.
Men bestämde mig genast för att släppa såna nojor. Dels vet jag ju själv att jag inte vet nåt om pappans liv (så då har jag bevisligen inte heller snokat), dels var det pappan som var noga med att jag skulle få en relation till barnen, och dem kan man ju inte bara slänga bort bara för att vi vuxna tar våra relationer lättvindigt.
Tänker att min och sonens kontakt så småningom kommer att rinna ut i sanden, men att oxå det får bli på hans initiativ.