Uppochner: Tack. Jag känner igen så mycket.
Två år räcker gott och väl för att bli hårt fast i en destruktiv spiral, vilket du ter dig ha blivit. Du känner inte igen dig själv, du accepterar sådant du innan honom hade ansett fullkomligt främmande, du känner dig skamsen och du vill tro att du har ändrat honom, eller att han på något mirakulöst sätt har slagits av blixten och ändrat sig själv… du funderar på din del/skuld i hela utvecklingen, du slits mellan hopp och förtvivlan, du velar fram och tillbaka trots att det bara finns ett val sett från utsidan… kort sagt du är fast och har en “traumatisk bindning” (googla) till en man som mha sin personlighet och sitt växelbeteende (kall/varm, distanserad/nära, sluten/öppen etc. etc.) har cementerat fast dig emotionellt vid honom.
Ingenting av det du beskriver i hans beteende låter sunt, stabilt och normalt på en enda fläck. Det hade du vetat om han varit dum nog att visa sitt rätta jag direkt som du kom ur en normal relation som stagnerat pga tristess (men där du hade normala referensramar kvar)… men som alltid med dessa störda personer så lyckas de hålla upp garden ett tag och spela varma, närhetssökande, committed etc. Men snart nog så sipprar mörkret de har inom sig fram… säkrare än ett brev på Posten.
Han är INTE, INTE, INTE kapabel att ändra sig och du kommer INTE OCH ALDRIG att vara den kvinna som sätter honom fri, lagar och förlöser honom. Han är som han är och kommer så att förbli, det har han visat dig många gånger redan på den här korta tiden… men det är DU och ingen annan som måste ta beslutet att lämna honom. Gör du inte det så kommer det förr eller senare att vara slut på grinandet och snörvlandet och aggressiviteten och hårslitandet kommer tillbaka. Men det gör det inte förrän han är säker på att han har dig i sitt grepp igen.
Ta omgående kontakt med en välrenommerad samtalsterapeut och lägg den kostnaden på ditt personliga överlevnadskonto. Mörka inget, dölj och försköna inget utan var BRUTALT ärlig och då kan du förhoppningsvis få hjälp att ta dig ur detta. Men döljer du hälften (av skam, skuld eller what ever) så kan du aldrig få hjälp med mer än hälften 
1 gillning
Jag känner igen detta också. Alltså det är tufft att säga att någon bör avsluta, Men det är något som skaver hos dig, något i han sätt som inte är autentiskt. Även om det känns lite vagt så lita på din känsla. Den står för något.
Mitt ex har haft en halvbra barndom. Utåt verkade det nog funka, men det var känslomässig iskyla, inte ens om han skadade sig så fick han direkt någon omsorg eller medkänsla. Klart att detta har påverkat honom, men jag förstod inte hur djupt det sitter. Han är också extremt anpassningsbar, oförarglig, uppfattas som trevlig. Större delen av tiden så har han följt mig, så att säga. Han har ju brutit med sin knasiga familj så vi umgicks mest med min släkt. Några vänner som han hade en stadig kontakt med fanns inte heller. Exfrun var också jätteknasig så de hade ingen kontakt. Tyvärr förlorade han också kontakten med sina två äldsta barn, trots att de länge bodde med oss. Ja, vem som helst kan se mönstret… men inte jag. Han var också tydlig med att han inte ville vara förälder på samma sätt som hans föräldrar, och han har verkligen ansträngt sig för att vara en bra pappa åt våra barn, ivrigt påhejad av mig. Jag tror inte att han orkade anstränga sig längre. Det blev liksom aldrig ett naturligt beteende. Och visst, för barnen var det oftast okej, men mot mig så orkade han inte visa uppskattning, intresse för mina framgångar etc.
Jag tror inte på förändring när det kommer till så här djupt liggande mönster. Jag tror att han försöker anpassa sig i varje ny relation, lånar liksom intressen och tyckanden, oc det fyller hans svaga (tomma) självbild, han blir någon. Men sen så blir det skav, det funkar inte, jag kunde inte blåsa upp hans självförtroende tillräckligt. Och själv kunde han inte göra det. Och då skyller han på mig när självbilden svajar. (Och före mig så var det mamma, första frun, vänner, chefer…) Jag hoppas att det lyser igenom att jag också tycker synd om honom nu (igen) men det hjälper inte. Din partner tycker säkert att livet nu är mycket bättre. Han vill säkert leva så här. På det sättet är han så sann som han kan. Han gillar sig själv så som han kan vara tillsammans med dig. Han gillar ert liv. Men han måste bära det, äga det, själv bidra till det. Mitt ex kunde inte det. Och i längden räcker det inte att följa med. Det är min erfarenhet.
2 gillningar
Jag ska svara ordentligt, men har inte haft kraften. Har tänkt otroligt mycket ett par dagar. Tagit till mig det ni skrivit. TUSEN TACK för att ni tagit er tid.
1 gillning
Nä det kommer inte att bli bättre. Bara värre, en sån person ändrar sig inte (narcissist). Det är säkert svårt men lämna för din skull, för dina barns skull.
Önskar dig all kraft.
1 gillning
Lämna honom. Nu.
Kram 
1 gillning
Zipzap: Jag har aldrig tänkt tanken att M är narcissist.
3 gillningar
Jag har själv prövat tanken ganska långt om mitt ex. Och det var en nyttig djupdykning. Sen tror jag att jag landar i att han har starka drag, men kanske inte 100% narcissist. Eller så är han det. Grejen är att man behöver inte landa i en diagnos, själva funderingarna, kartläggningen, analysen, att ställa sig utanför relationen och titta på den lite mer objektivt - det hjälper dig att orientera dig. Narcissister söker inte hjälp och får inte en diagnos på samma sätt som t ex ADHD. Det finns också andra personlighetsstörningar. Exakt vad problemet kallas, det spelar inte så stor roll. Men jag tror absolut att du kan ha hjälp av sajter som beskriver personlighetsstörningar generellt och kanske särskilt narcissism.
1 gillning
Jag har tagit till mig SÅ mycket. Har sökt förklaringar i “snälla” diagnoser/begrepp för att behålla tron på honom, på oss som par. Velat så mycket.
1 gillning
… rdwrat
7 gillningar
Så skönt att du har berättat för din mamma.
Jag tycker att du ska skriva dagbok där du skriver ner saker som händer och som han säger eller gör. Det kan hjälpa dig att lämna, och OM det skulle bli något i framtiden så har du bevis.
Tack jag gjorde typ slut. Han har inte hört av sig sedan dess, vilket är olikt honom. Känns tungt (saknar honom) men tror att det är rätt beslut.
Alltså för att vara helt ärlig DU SKA INTE LITA PÅ HONOM. Han har varit våldsam, ljuger och manipulerar. Mitt råd är avsluta direkt vad mer behöver du veta? Stannar du kommer du vara med en man som är våldsam och otrogen.
1 gillning
Tack Studenten, jag behöver höra det (om och om igen). Fattar inte hur det blev såhär. Att jag sitter här och saknar en man som SÅ många gånger gjort mig SÅ himla illa. Finns liksom inget slut på hur många gånger jag blivit sviken av honom, i både smått och stort. Jag vet ju att han inte kommer ge mig vad jag behöver för att må bra och vara trygg, avslappnad. Det har han bevisat tusen miljarder gånger, och jag har förklarat lika många gånger för att hjälpa honom hjälpa mig. Men nej. Så varför saknar jag och sörjer honom nu? 
3 gillningar
Om inte annat så blir det bevis för en själv, att man inte förtränger, förvanskar osv. Att det är du som är frisk. För ibland litar man inte på sina egna sinnen, när det blir så här tokigt.
Du är bara mänsklig och det är inte konstigt att du trots allt saknar honom. Förmodligen har du varit med om traumatisk bindning. Med tiden kommer saknaden försvinna och du kommer att se saker klarare. Styrkekramar till dig!
1 gillning
Det sitter i ryggmärgen sägs det. Man blir bara så fast. Som en drog som är svår att bli av med. Man ser inte felen, man bara tror att det varit bra, eller nästan bra.
Skriv på papper det som varit fel, skriv det som varit bra.
Man saknar nog. Det gör jag också fast x varit den som gjort mig så illa. Och hur det är möjligt vet jag inte ännu. Hur kan jag tycka att det är trevligt när han hälsar på? Borde ju spy på fan… Här står jag och är trevlig… snäll, bjuder på kaffe. Men jag är sådan, kan bara inte vara arg, dum och bitter. Hoppas bara att x inser det någon dag.
2 gillningar
Mamma_mu: det är fint att vara som du, även om det är orättvist såklart att ditt ex blir bemött bättre än han förtjänar. Men jag tror inte på att bli bitter, hålls fast vid ilska. Det är verkligen att välja fel väg. Bittra människor är inte lyckliga. Du väljer ju att försöka vara lycklig, oftare och oftare. Den vägen vill jag också gå 
1 gillning
Fel
Nu har det gått någon dryg vecka sedan jag sa orden: det är slut, jag vill inte mer.