Det kan också vara någon annan sorts personlighetsstörning.
När man är förälskad har man en fantastisk förmåga att bortförklara fel hos den man är kär i. Oftast borde man ta det mer på allvar…
1 gillning
Kasai: Tack för ditt långa och beskrivande svar 
Det gav mig mycket bättre bild av din situation och jag känner i mångt och mycket igen mig, även om flera delar skiljer sig från min historia. Det du skrev om att känna dig ensam och fastlåst i ett hörn, är exakt vad jag känner. Det har varit bättre korta perioder, men känslan har alltid återkommit att jag är fast i något som på något sätt är självspelande utanför min makt.
Som att det är så komplext och omfattande, medan jag är för matt och svag för att orka bryta mig ur/vara metodisk. Har inte heller viljan, eftersom jag älskar honom. Destruktivt.
Det måste varit hemskt att ha barn ihop med honom, och må som du gjorde samtidigt som du behövde hålla ihop familjen för barnen. Visa barnen att pappa och mamma hör ihop. I mitt fall har jag och M barn på varsitt håll, vilket i början var tungt (jag kände ansvar att hjälpa hans barn när han mådde så dåligt), men nu varit skönt (jag tar avstånd när jag har mina barn, och låter honom ta ansvar för sina).
Hur upptäckte du att din exman återfallit? Såg du historik på datorn, berättade han självmant, märkte du det? Jag är rädd att missa om det händer M. Därför jag aldrig slappnar av. Är ständigt vaksam, orolig. Letar ofta “bevis” på att beteendet fortsatt, vill inte, men har svårt att sluta med det. Vågar inte släppa kontrollen.
När var droppen nådd för dig? När fick du nog och tog tag i saken, vad var det som avgjorde saken?
Hur har du mått efteråt? Saknat honom, eller sett er historia ihop i annat ljus (blir tydligt att han var fel)?
Hoppas du vid tillfälle orkar svara. Det hjälper mig mycket att få bolla detta. Jag pratar massor med M och är helt öppen med alla mina känslor, tankar, reaktioner till honom. Men han är ju partisk, och vill ju alltid få mig kvar. Till vänner skyddar jag honom oftast. Berättar först när “stormen lagt sig” och jag kan prata lugnt, som om jag vore i total kontroll. De vet att vi har det jobbigt, men inte hur ständigt närvarande allt är, och hur ofta det svänger upp och ner. Vill inte att de ska oroa sig, eller tycka illa om M 
Restenavlivet: Vilken typ av personlighetsstörning tänker du på?
Det finns så många svårigheter som man knappt hört om, eller inte riktigt tagit in. ADHD och ADD pratas det ju en del om. Efter min separation har jag förstått att exet har ganska starka narcissistiska drag. Kanske inte en personlighetsstörning men åt det hållet. Inte heller han våldsam mer än fåtal gånger, så visst finns det ”värre”. Inte förrän efter jag kommit loss så såg jag hur han aldrig riktigt uppskattat mig, utan satte sina behov främst. Och det är jättekonstigt för jag har alltid tänkt på honom som en person med dåligt självförtroende. Jag var värdefull när jag stärkte hans självförtroende. Och det gällde visst för andra människor också. Han ljuger när det får honom att framstå som bättre, kunnigare. Han visar känslor när det får mig att vekna, annars är han som din partner ganska tyst, innesluten på ett lite manligt sätt.
Nu säger jag inte att din partner är narcissist, men det finns så mycket som man kanske inte kan ”pussla rätt” när man är mitt i det. Sök t ex på ”otryggt anknytningsmönster”. Dessa saker botar man inte. Och man behöver inte komma fram till ett svar att det är exakt si eller så.
Jag ägnade mer än 20 år åt att försöka förstå, att stötta och stärka honom för att han skulle vara sitt bästa jag. Tyckte att det gick bättre och bättre. Problemet var bara att HAN ville inte vara sitt bästa jag, han ville kunna slappna av och inte tänka på hur han beter sig. Så han var inte så nöjd när allt kom omkring. Och lämnade mig för en mycket yngre kvinna som verkar ställa upp på att beundra, stötta, älska villkorslöst. Som sätter upp honom på en piedestal. Stackars tjej, kan jag säga idag.
Man vill så gärna förstå, för att kunna göra något åt problemet på riktigt. Men ibland så hjälper inte det. Försök att bryta dig loss. Så starka mönster som din partner visar upp är svåra eller omöjliga att förändra på riktigt.
3 gillningar
Vissa vill inte få hjälp att stå på egna ben. De vill ha någon som servar, ställer upp och tar hand om och sköter om en.
Finns enbart ETT kort svar och mkt tydligt svar… lägg benen på ryggen, avsluta direkt och klipp all kontakt!! 
Tyvärr mkt oroväckande och illavarslande att en så pass störd och manipulativ man momentant flyttade för att bli granne med dig, innan ni knappt ens hunnit påbörja något seriöst.
Stålsätt dig mot allt hans plötsliga grinande och snörvlande, han kan uppenbart bemästra många olika roller/personligheter beroende på vad situationen kräver för att han ska få som han vill. Bara ett spel för galleriet för att han antagligen känner att hans bagage och störningar håller på att bli uppenbara och nu ser ut att hinna ikapp honom. Under förutsättning att du inte väljer att slå dövörat till i detta nu, det finns bara en lösning och det är att DU bryter allt och nu direkt.
Men det är ditt val!
1 gillning
Uppochner: Tack. Jag känner igen så mycket.
Två år räcker gott och väl för att bli hårt fast i en destruktiv spiral, vilket du ter dig ha blivit. Du känner inte igen dig själv, du accepterar sådant du innan honom hade ansett fullkomligt främmande, du känner dig skamsen och du vill tro att du har ändrat honom, eller att han på något mirakulöst sätt har slagits av blixten och ändrat sig själv… du funderar på din del/skuld i hela utvecklingen, du slits mellan hopp och förtvivlan, du velar fram och tillbaka trots att det bara finns ett val sett från utsidan… kort sagt du är fast och har en “traumatisk bindning” (googla) till en man som mha sin personlighet och sitt växelbeteende (kall/varm, distanserad/nära, sluten/öppen etc. etc.) har cementerat fast dig emotionellt vid honom.
Ingenting av det du beskriver i hans beteende låter sunt, stabilt och normalt på en enda fläck. Det hade du vetat om han varit dum nog att visa sitt rätta jag direkt som du kom ur en normal relation som stagnerat pga tristess (men där du hade normala referensramar kvar)… men som alltid med dessa störda personer så lyckas de hålla upp garden ett tag och spela varma, närhetssökande, committed etc. Men snart nog så sipprar mörkret de har inom sig fram… säkrare än ett brev på Posten.
Han är INTE, INTE, INTE kapabel att ändra sig och du kommer INTE OCH ALDRIG att vara den kvinna som sätter honom fri, lagar och förlöser honom. Han är som han är och kommer så att förbli, det har han visat dig många gånger redan på den här korta tiden… men det är DU och ingen annan som måste ta beslutet att lämna honom. Gör du inte det så kommer det förr eller senare att vara slut på grinandet och snörvlandet och aggressiviteten och hårslitandet kommer tillbaka. Men det gör det inte förrän han är säker på att han har dig i sitt grepp igen.
Ta omgående kontakt med en välrenommerad samtalsterapeut och lägg den kostnaden på ditt personliga överlevnadskonto. Mörka inget, dölj och försköna inget utan var BRUTALT ärlig och då kan du förhoppningsvis få hjälp att ta dig ur detta. Men döljer du hälften (av skam, skuld eller what ever) så kan du aldrig få hjälp med mer än hälften 
1 gillning
Jag känner igen detta också. Alltså det är tufft att säga att någon bör avsluta, Men det är något som skaver hos dig, något i han sätt som inte är autentiskt. Även om det känns lite vagt så lita på din känsla. Den står för något.
Mitt ex har haft en halvbra barndom. Utåt verkade det nog funka, men det var känslomässig iskyla, inte ens om han skadade sig så fick han direkt någon omsorg eller medkänsla. Klart att detta har påverkat honom, men jag förstod inte hur djupt det sitter. Han är också extremt anpassningsbar, oförarglig, uppfattas som trevlig. Större delen av tiden så har han följt mig, så att säga. Han har ju brutit med sin knasiga familj så vi umgicks mest med min släkt. Några vänner som han hade en stadig kontakt med fanns inte heller. Exfrun var också jätteknasig så de hade ingen kontakt. Tyvärr förlorade han också kontakten med sina två äldsta barn, trots att de länge bodde med oss. Ja, vem som helst kan se mönstret… men inte jag. Han var också tydlig med att han inte ville vara förälder på samma sätt som hans föräldrar, och han har verkligen ansträngt sig för att vara en bra pappa åt våra barn, ivrigt påhejad av mig. Jag tror inte att han orkade anstränga sig längre. Det blev liksom aldrig ett naturligt beteende. Och visst, för barnen var det oftast okej, men mot mig så orkade han inte visa uppskattning, intresse för mina framgångar etc.
Jag tror inte på förändring när det kommer till så här djupt liggande mönster. Jag tror att han försöker anpassa sig i varje ny relation, lånar liksom intressen och tyckanden, oc det fyller hans svaga (tomma) självbild, han blir någon. Men sen så blir det skav, det funkar inte, jag kunde inte blåsa upp hans självförtroende tillräckligt. Och själv kunde han inte göra det. Och då skyller han på mig när självbilden svajar. (Och före mig så var det mamma, första frun, vänner, chefer…) Jag hoppas att det lyser igenom att jag också tycker synd om honom nu (igen) men det hjälper inte. Din partner tycker säkert att livet nu är mycket bättre. Han vill säkert leva så här. På det sättet är han så sann som han kan. Han gillar sig själv så som han kan vara tillsammans med dig. Han gillar ert liv. Men han måste bära det, äga det, själv bidra till det. Mitt ex kunde inte det. Och i längden räcker det inte att följa med. Det är min erfarenhet.
2 gillningar
Jag ska svara ordentligt, men har inte haft kraften. Har tänkt otroligt mycket ett par dagar. Tagit till mig det ni skrivit. TUSEN TACK för att ni tagit er tid.
1 gillning
Nä det kommer inte att bli bättre. Bara värre, en sån person ändrar sig inte (narcissist). Det är säkert svårt men lämna för din skull, för dina barns skull.
Önskar dig all kraft.
1 gillning
Lämna honom. Nu.
Kram 
1 gillning
Zipzap: Jag har aldrig tänkt tanken att M är narcissist.
3 gillningar
Jag har själv prövat tanken ganska långt om mitt ex. Och det var en nyttig djupdykning. Sen tror jag att jag landar i att han har starka drag, men kanske inte 100% narcissist. Eller så är han det. Grejen är att man behöver inte landa i en diagnos, själva funderingarna, kartläggningen, analysen, att ställa sig utanför relationen och titta på den lite mer objektivt - det hjälper dig att orientera dig. Narcissister söker inte hjälp och får inte en diagnos på samma sätt som t ex ADHD. Det finns också andra personlighetsstörningar. Exakt vad problemet kallas, det spelar inte så stor roll. Men jag tror absolut att du kan ha hjälp av sajter som beskriver personlighetsstörningar generellt och kanske särskilt narcissism.
1 gillning
Jag har tagit till mig SÅ mycket. Har sökt förklaringar i “snälla” diagnoser/begrepp för att behålla tron på honom, på oss som par. Velat så mycket.
1 gillning
… rdwrat
7 gillningar
Så skönt att du har berättat för din mamma.
Jag tycker att du ska skriva dagbok där du skriver ner saker som händer och som han säger eller gör. Det kan hjälpa dig att lämna, och OM det skulle bli något i framtiden så har du bevis.
Tack jag gjorde typ slut. Han har inte hört av sig sedan dess, vilket är olikt honom. Känns tungt (saknar honom) men tror att det är rätt beslut.
Alltså för att vara helt ärlig DU SKA INTE LITA PÅ HONOM. Han har varit våldsam, ljuger och manipulerar. Mitt råd är avsluta direkt vad mer behöver du veta? Stannar du kommer du vara med en man som är våldsam och otrogen.
1 gillning
Tack Studenten, jag behöver höra det (om och om igen). Fattar inte hur det blev såhär. Att jag sitter här och saknar en man som SÅ många gånger gjort mig SÅ himla illa. Finns liksom inget slut på hur många gånger jag blivit sviken av honom, i både smått och stort. Jag vet ju att han inte kommer ge mig vad jag behöver för att må bra och vara trygg, avslappnad. Det har han bevisat tusen miljarder gånger, och jag har förklarat lika många gånger för att hjälpa honom hjälpa mig. Men nej. Så varför saknar jag och sörjer honom nu? 
3 gillningar
Om inte annat så blir det bevis för en själv, att man inte förtränger, förvanskar osv. Att det är du som är frisk. För ibland litar man inte på sina egna sinnen, när det blir så här tokigt.