Jag är i en destruktiv relation som jag försöker ta mig ur. Är det någon som har bra tips för hur man ska ta sig ur det här och inte backa tillbaks? Jag inser ju att det är sån traumabindning mellan oss att det knappt ens är kärlek men ändå klarar jag inte av att lämna.
Jag känner mig så himla ensam i det här, som den enda i världen som inte klarar av att lämna fast jag vet att han är så fruktansvärt fel för mig. 
2 gillningar
Hej!
Ironiskt nog verkar det ofta vara svårare att lämna destruktiva relationer än relativt bra relationer, just på grund av det du beskriver (dvs trauma bonding).
Det brukar ofta också vara väldigt svårt på gränsen till omöjligt att lämna dem utan bra stöd omkring sig. Så det viktigaste jag tror att du kan göra är att se över ditt skyddsnät och sök stöd varhelst du kan. Har du vänner, familj eller kollegor du kan lita på? Var inte rädd för att vända dig till dem, i så fall. Har du en bra chef och företagshälsovård? Ta hjälp av det med, om du kan. Har i möjlighet att vända dig till någon professionell? Det rekommenderar jag i så fall, och vissa ställen - såsom mindler - har till och med några psykologer som är specialiserade inom våld i nära relationer. Jag kan också varmt rekommendera ideella organisationer, såsom kvinnojourer eller brottsofferjourer.
Och skriv här på forumet, så mycket du vill och kan!
Du verkar ändå ha bra självinsikt och förståelse för situationen, så jag tror på dig.
Kram!
2 gillningar
Ja jag förstår det inte…hur fel jag än vet att det är och trots att jag insett att han har gjort mig så illa så att jag aldrig någonsin skulle kunna lita på honom så är det svårt att lämna.
Jag har min mamma som jag kan prata med men samtidigt vet jag hur orolig hon blir för min skull vilket resulterar i att hon inte kan sova osv så jag vill inte lasta henne med mina bekymmer.
Jag har två vänner som jag kan prata med men en av dom bor på annan ort och helst av allt skulle jag nog vilja ha någon att umgås med dygnet runt som kunde ”hålla mig borta” från honom.
Jag är så trött på att försöka vara stark… det är som att jag inte blir pigg hur mycket jag än sover. För helst av allt vill jag bara sova, helst några månader, och vakna stark och redo att ta mig ur det här.
Jag bor på en liten ort där det råder extrem bostadsbrist (15år kötid) på hyreslägenheter och jag har ca 2 år i kötid. Jag äger en sommarstuga tillsammans med Han som vi behöver få sålt innan jag skulle kunna försöka mig på att köpa en bostadsrätt. Men det är ju inte direkt läge att sälja en sommarstuga nu, varken med räntorna eller årstiden som är nu.
Jag hör hur gnällig jag låter och just idag är nog allt bara extra tungt… jag ska försöka komma iväg och prata med någon, antingen via företagshälsovården eller privat.
Sen får jag hoppas att jag vinner på Keno så jag kan köpa mig en lägenhet och bryta det här jobbiga livet.
3 gillningar
Det är okej att vara “gnällig” i din situation! Sen fungerar vi som människor på det sättet att ju tröttare och uppgivna vi är, ju mer fokuserar vi på problem än möjligheter. Så det är inte ett dugg konstigt att du känner som du gör. Det är heller inget fel med det. Men det är i så fall bra om du antingen här på forumet eller i riktiga livet kan hitta andra människor som kan hjälpa dig att se möjligheter och lösningar på ett sätt som det inte är rimligt att du ska orka göra just nu
Och jag vill också verkligen påminna om att du just nu gör allting rätt. Du tänker. Du planerar. Du hör dig fram. Du tar kontakt utåt. Du väger möjligheter
Allt det här är helt rätt. Sen är det inte konstigt om det finns svårigheter på vägen. Men påminn dig om allt du gör rätt som kommit så långt att du nu håller på att konkretisera en väg ut.
Sen är det viktigt att komma ihåg att det oftast tar många försök att lämna en destruktiv relation. Det är annars lätt att se sig själv som misslyckad för att man dels inre lyckats lämna och dels inte kanske går tillbaka en eller flera gånger efter att man har lämnat. Men det följer mönstret, och det är inte ett misslyckande. Utan det är snarare en slags övning, och för var gång kommer man lite längre i processen. Ungefär som att som at man behöver träna lite innan man blir duktig på något.
Så varje steg du tar nu är en vinst, oavsett hur litet det steget kan verka. Och för var gång kommer du lite längre framåt. Och ett bakslag är inte ett bakslag. Det är bara en övning framåt.
1 gillning
Jag rekommenderar dig att vända dig till kommunens enhet för familjevåld för att prata. Prata också med kvinnojouren. De har erfarenhet av destruktiva relationer och förstår dig och kan hjälpa dig vidare.
Igår var jag ute tillsammans med min närmsta vän och en vän till henne och det blev såklart att vi kom in på hur jag hade det. Och på något konstigt sätt så var det som att det gick upp ett ljus för mig vad det är jag går igenom, hur jag blir behandlad. Å nu känner jag bara mig klar. Klar med att fundera över mitt förhållandes vara eller icke vara. Klar med att försöka få min partner att prata med mig. Det är som att jag varit besatt av att få han och förstå vad han gör mot mig och få han att be om ursäkt.
Nu vet jag att det kommer aldrig ske, han kommer aldrig någonsin be mig om ursäkt för han tycker inte att han gör något fel. Oavsett vad jag gör så är jag aldrig tillräcklig. Och oavsett hur jag än försöker förklara så kommer han inte behandla mig bra. Han har utnyttjat mig som en barnvakt till hans barn och som nån som tar hand om hem och sköter familjelivet medan han själv kommit och gått som det passat. Och nu kommer jag inte göra det längre, nu är jag klar här och går vidare.
Sen kommer vi tyvärr tvingas bo ihop en längre tid på grund av bostadsbrist men just nu så gör det mig ingenting, jag är bara så himla glad att jag är färdig med det här förhållandet.
4 gillningar
samma här. Jag har bett honom att flytta från mitt hus men han vill inte acceptera det och förstå. Verkar vänta ut mig så jag ska gå tillbaka men jag vill inte. Kramar, Få följas åt.
Det löser sig till slut med boende. Jag bor på en luftmadrass hos min väninna nu sedan 3 veckor och jag mår så mycket bättre, får ångest av att åka hem där han är. Åker hem då och då på dagarna när han jobbar för att “känna in” så det det inte ska bli så jobbigt. Funderar på att jag borde vara hemma i mitt hus men jag har varit så trött, blivit deprimerad och haft så mycket ångest tillsammans med honom så jag väljer ändå att bo hos min vän. Att han noll kontakt fungerar också. Jag har lyckats att inte ha kontakt med honom 2-3 dagar och redan då är det som att min hjärna frisknar till och jag blir mig själv och känner mig starkare och mer positiv. Han fortsätter att höra av sig och är ledsen, så tillslut har vi kontakt och då blir jag helt dränerad igen. Jag funderar om det är mig det är fel på om jag bara är negativ och ser allt i svart men det är inte så. Men visst finns det både tvivel och hopp. Det är nog så det är när man försöker lämna något man hoppas skulle sluta på ett annat sätt. Man vet ju inte något om vad som väntar. Och det är ju ganska obehaglig känsla i sig. Att vara kvar i den destruktiva miljön är iaf väldigt tungt och dränerande. Att ta sig därifrån och få distans kommer att hjälpa. Kan du bo hos din mamma? Eller i 2a hand? Bara få rå om sig själv och inte bli påmind om det andra i närheten kommer göra dig gott. Kram
Jag förstår din känslomässiga situation. Jag har precis lämnat min 12 åriga relation som har varit kantad av både fysiskt, psykiskt och sexuellt våld genom åren. Jag har så många gånger känt att jag velat lämna men inte kunnat på grund av känslorna till honom. Men precis som du upplever nu så försvann känslorna allt mer och det är ett viktigt steg att ta sig där ifrån.
Jag började gå i samtalsstöd hos kvinnojouren några månader innan jag lämnade, jag testade först mindler och även ett anonymt samtal med en präst men kände inte att de kunde hjälpa mig, kvinnojouren var mycket bättre. Sen började det en ny kollega på jobbet som jag berättade allt för honom och han har varit en enorm stöttepelare för mig i mitt beslut.
När dagen D väl kom så hade jag hyrt ett rum och tagit ledig från jobbet en vecka, jag hade packat det nödvändigaste utan att sambon skulle misstänka något. Kan säga att jag hade berättat om separationen för sambon redan 2 veckor innan men han accepterade det inte och jag kände att om jag någonsin ska kunna ta mig ur detta så behöver jag lämna på det här sättet.
Innan flytten så sökte jag alla lägenheter jag kunde hitta och fick till slut ett korttidskontrakt på ett år. Det var en månad kvar till inflytt men jag fick lösa det med att hyra rummet istället.
Jag berättade om allt våld för både familj och arbetskollegor och har fått mycket stöttning från dom.
Nu har det gott 2 månader sen flytten och jag mår mycket bättre men samtidigt så brottas jag med många minnen och flashbacks från tidigare händelser. Jag har även svårt att slå mig till ro i den nya lägenheten, kan sitta på en stol i köket och nästan “vänta” på att x et ska komma hem. Jag går fortfarande på samtalsstöd hos kvinnojouren vilket hjälper mycket.
Det absolut viktigaste när man ska lämna en dålig relation är att bryta de känslomässiga baden, då blir nästa steg lättare att ta. Att verkligen inse att det här är dåligt och att jag inte mår bra, det finns andra killar/tjejer som är så mycket bättre och sambon kommer kunna klara sig själv även om hen hotar. Man måste vara stenhård mot både sig själv och sitt framtida x.
Jag har äntligen fått tag i en lägenhet som det är inflytt på om mindre än 3 veckor. Det är riktigt blandade känslor… ena dagen har jag panik, nästa känns det spännande och sådär håller det på.
Sen sist jag skrivit så har det varit väldigt upp och ner… men sedan nyår ungefär så är han rena drömmen. Så såklart tvivlar jag så in i bomben nu… samtidigt som jag innerst inne vet att jag bara duger nu när ingenting annat lockar.
Han har aldrig varit fysisk mot mig men däremot psykiskt elak och manipulerande.
Jag har blivit tipsad om mindler för att prata om hur jag ska komma vidare men jag har inte orkat ta tag i det. Ibland känns en sån sak som att ringa ett samtal som att bestiga ett berg…