Gift 14 år, ingen har våra familjer i Sverige, jag flyttade till Sverige för min makes skuld och har blivit lovad i 10 + år att vi ska flytta till mitt hemland där min ärvda familjelägenhet finns. När vårt barn föds får jag en förlossningspsykos som skakar sönder hela vårt förhållande. Jag blir inlagt på psykiatrin och maken har barnet 24/7 i en månad, är en fantastiskt pappa som stödjer mig. Min familj kommer in från mitt hemland och bor med maken, men enligt honom är de bara till besvär och ingen hjälp. Sjukskriven ett halvår, föräldraledig 1 ½ år. Jag är högutbildad, har gjord bra karriär etc. Inga problem med relationer i mitt liv, har fått bra kompisar och nätverk i Sverige. Min make lever som en ensam varg, inga kompisar, bara jobb, och kontakt med sin familj från hans land. Stora delar av föräldraskapet har jag upplevt att jag tagit själv, fast min make är såklart inte överens. Han har haft kvällsjobb från barnet var 1 ½ år gammalt. Jag kände mig fastlås i relationen. Har saknad närheten till familj och det att ha möjligheter till ett socialt liv.
Hans jobb har för honom alltid varit första prioritet som har gjord att det har varit riktigt jobbigt att ha ett normalt familjeliv med honom. Han har jobbat kvällar och helgar, ledig söndagar. Då har han oftast varit helt slut och behövt sova till 10-11. Om jag har fått sovmorgon har han lagt sig när jag har klivit upp. Vi har tränat och gått en promenad, en sällan gång en trevlig aktivitet. Om jag vill ut med kollegor har han fixat det, aldrig varit avundsjuk eller liknande. Han lovade att vi i 2020 skulle flytta tillbaka till mitt land, allt började bli klart, men sen kom corona.
Jag har tyckt det varit så jobbigt att vara i Sverige, känd att jag står med en fot i varje land. Har en bra relation till mina föräldrar. Han undvek alla samtal om flytten efter det, något som väckte en ilska i mig. Jag började röka igen som har varit ett jättedåligt beslut. Har tappat tålamodet och fått riktiga ilskautbrott för att han undviker svåra samtalsämnen. Jag har provocerat med flit och han har blivit mer och mer frånvarande. Han har dessutom berättat att efter min psykos vill han aldrig köpa någon bostadsrätt med mig. Vi har levt med helt enskild ekonomi sen början.
Han börjar säga att han inte vill flytta till mitt land för min mamma är så jobbig och vi hade många kvällar var han pratade mer och mer skit om min mamma, till jag till slut sa att nu räcker det. Sen blir han mer och mer undvikande.
2023 har varit mitt livs vidrigaste år. Det visar sig att han helt och hållet har levt ett dubbelliv sen hösten 22. Jobbat kvällar, åkt på ”jobbresor” (läs semestrar med sin älskarinna) varit en urusel frånvarande pappa. Jag önskar att ingen ska få uppleva den psykiska smärtan det är att blivit bedragen. Jag har utstått SÅ himla mycket skit, bland annat har älskarinnan varit i mitt hem när jag varit på resor. Till historien hör det att hon bor 15 minuter bort från vårt hem och tränar på samma gym som oss vilket är sjukt påfrestande. Jag kunde skrivit en bok om all smärta jag utsatts för… har dessutom hittat att han har laddad ned datingappar tidigare.
Han säger till mig att hans affär är över men denna unga älskarinna verkar stå ut med vad som helst så jag litar inte på att det inte är sant. Jag försökte åka hem till henne för att prata och veta sanningen något som resulterade i att hon polisanmälde mig. (Sa han i alla fall)
Han har vägrat öppenhet. vill inte visa mig sin telefon eller ge mig någon form för säkerhet. I ett halvår har jag försökt få honom att skriva på äktenskapsförord något som jag sagt att jag behöver från honom oavsett vad utfallet av vår relation blir, detta för min egendom i mitt hemland. Som jag kommer behöva sälja småningom eftersom han nu har vänd 100% och vägrar flytta.
Vi har haft många bra samtal, men också många dåliga och mina nerver är förstörda. Han håller distans till mig… sover på soffan, vi har ingen sex vilket påverkar min självkänsla negativt. Jag behöver närhet och fysisk kontakt. Han blir ilsken om jag lägger mig i för mycket eller inte ger han space. Han kan inte svara på om han följer med och firar jul med oss. Jag känner att allt som har med familjelivet att göra ligger på mig… och han beter sig vidrigt. Pratar 3-4 timmar på telefonen varje kväll när han är hemma med sin familj på sitt hemspråk som jag inte förstår. det känns ibland som att han pratar illa om mig. Han har blockerat mig på sociala medier… hans fru… för att han inte vill att jag ska lägga mig i och förfölja honom. Han målar upp det som att jag är galen och crazy medan det är honom som har skapat den osäkerheten.
Allt förtroende är borta. Jag litar inte en sekund på människan, jag är och har blivit paranoid och får inget lugnt till att bara vara och bygga upp mig själv. Det sorgliga är att jag har så mycket kärlek for honom fortfarande. Alla våra år och minnen tillsammans och barnen som jag inte under några omständigheter vill ska hamna i ett varannan vecka liv, och möta just - kvinnor som min makes älskarinna.
Samtidigt sitter jag fast i en häxas. Oavsett hur jag vrider och vänder på allting så känns det som att jag förlorar. Om jag tar ut skilsmässa är allt hopp ute, och jag behöver fightas med advokat om bodelning, fördelning av barnen, mitt ärv osv. Om jag flyttar ut temporärt till någon 2:a hand frånsäger jag min rätt till att få hyreskontraktet som jag har fixat och det blir ändå ett varannan vecka liv med barnen. Om jag köper något, ingår det i giftorättsgods. Jag är helt fastlåst och vet inte vad jag ska ta mig till.
And smile for life 