Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Beslutat att separera idag-ångest

Idag har vi tagit beslutet att separera, efter 17 år ihop. Det har varit skakigt länge och vi var nära att gå isär för 3 år sen men beslutade oss för att ge det en till chans. Nu kommer vi inte vidare och har tillsammans bestämt att separera. Jag är dock väldigt väldigt ledsen och gråter och gråter kan inte hålla det inom mig trots att vi sagt att vi Sagt att vi skulle vänta med att berätta för barnen . Jag kan inte!! Har en otrolig ångest över att splittra familjen det känns så hemskt . Hur ska det bli?? Hur ska barnen ha det?? Jag är så förtvivlad men inser att det jag sörjer är egentligen livet som inte blev som jag drömde om . Någon mer i samma fas som mig ?
Våra barn är 9 och 13 och vi har bestämt att låta dem bo kvar i huset och köpa en lägenhet som vi flyttar ut och in i. Det kommer inte funka för alltid med vi vill göra det så enkelt som möjligt för barnen så chocken blir lite mindre…
Fy fasen jag är helt slut redan nu hur ska jag kunna ta mig igenom separationen? :sleepy:

1 gillning

Hej och välkommen eller vad man nu ska säga i en sådan här situation. Förvisso har du hittat till ett bra forum men anledningen är så fel för alla oss som hänger här.
Nog om detta, min bomb briserade i början av januari. Vi har väl i och för sig inte haft det riktigt bra de senaste åren då jag utan att fatta det lyckas gå in i en rejäl depression. Har i och för sig klarat av att sköta ett kvalificerat arbete och dra mitt strå till stacken gällande hem och barnens väl och ve men sedan har det inte funnits någon kraft att vårda vår relation i någon större utsträckning. Fick på ett brutalt sätt reda på att mitt livs kärlek var otrogen läs gärna min tråd. I och med min upptäckt framkom att hon ville separera. Jag vill för allt smör i Småland inte det utan söker sätt att försöka få ordning på förhållandet igen.
Vi har nu kommit fram till att skaffa en liten etta i närområdet där vi kan alternera så att barnen, 11 och 13, inte ska behöva att flytta mellan boenden utan kan bli kvar i sin invanda miljö och vi vuxna alternerar mellan boenden. Vi ska således bli särbo ett tag för att försöka få ordning på förhållandet samtidigt som jag ska fixa till depressionen. Om det funkar eller bara är en utdragen process för att separera har jag inte en aning om men det får visa sig. Men visst är det tungt särskilt som min fru inte vet om hon vill försöka att laga vårat trasiga förhållande.

Tack för att du delar med dig av din historia, jag är så ledsen för din skull. Jag hoppas det löser sig för er och att du snart tar dig ur din depression! Har ni berättat för barnen ?

Hej! Du har kommit rätt. Här finns stöd. Tio månader sedan min make sa att han ville skiljas. Blixt från hyfsat klar himmel i mitt fall. Men chock, kris är nog detsamma. Du, det blir bättre. Försök att inte se så långt framåt. Det är så mycket med framtiden som man inte vet, och det är skitjobbigt. Fokusera på att hantera dagen, vardagsrutiner som att fortsätta äta på samma tider som ni brukar. Att på något sätt inte blicka så långt fram. Jag har bara hängt här på forumet i ett par veckor, men det finns ett fantastiskt stöd. Kram!

3 gillningar

Härinne sörjer nog de flesta att livet inte blev som man tänkte… För mig kraschade tillvaron i början av februari, när jag fick veta att min man varit otrogen en tid. Jag hade inte märkt något. Sedan dess har tillvaron varit en kamp. När han konfronterades ville han genast bli fri, så vi har ansökt om skilsmässa. Boendet är svårt att lösa i en villaförort där alla bostäder är svindyra, men vi kämpar på under samma tak så länge.
Sedan februari har hans nya relation tagit slut, och nu ångrar han sig förstås och vill att vi försöker hitta tillbaka till varandra. Och att vi fortsätter att bo tillsammans “som vänner” så länge… men jag vill ha ett eget tryggt hem (för mig och våra två barn, som bara vill bo hos mig pga havererad relation till pappan) som bara jag äger och räknar med att vi kommer att separera på riktigt ungefär samtidigt som skilsmässan går igenom efter sommaren.

2 gillningar

Min historia är väldigt lik din. Jag och min man har varit ett par i ca:16år och vi har haft det jobbigt de sista 2-3åren och varit till familjerådgivningen flertal tillfällen och i januari i år bestämde vi oss för att flytta ifrån varandra. Vi skulle testa och se hur vi kände för att bo ifrån varandra. Det har resulterat i att vi nu ska skiljas. Vi har två barn tillsammans som en går förskola och en i skola. Jag gråter mycket och tycker alla beslut är extremt jobbiga. Mina känslor för min man har jag hunnit bearbeta men allt annat ensamheten, praktiska grejer m.m…mitt bästa tips är att prata med någon som kan stötta dig. Någon som du kan prata med varje dag om så skulle behövas. Ofta så behöver jag bara prata och klargöra mina tankar så känns det lite bättre. Jag förstår dina tankar och känslor.

2 gillningar

Tack tack tack för era svar det är hemskt men ändå skönt att få stöd från andra som är i liknande situation. Och jag vill gärna höra att det Faktiskt blir bättre med tiden … :cry:

Barnen vet om men frågan är hur mycket de förstår. Vi lever fortfarande tillsammans men visst finns det numera en distans mellan oss vuxna som de reagerar på. Vi är inte på något vis otrevliga mot varandra men givetvis är vi inte heller direkt fysiska vilket vi varit tidigare. Barnen har båda två vid ett flertal tillfällen deklarerat att de absolut inte vill vara med om att vi ska flytta isär eftersom vi alltid tidigare varit väldigt tighta. Det lär säker komma någon form av reaktion när de väl ställs inför fullbordat faktum. Förhoppningsvis kan vi mildra reaktionerna genom att involvera båda två så mycket som möjligt i hela processen. I den bästa av världar kommer dessutom detta att kunna leda till att vi får till vår relation på ett vettigt vis igen, men det kommer garanterat att ta sin tid.

Hur långt har ni kommit i processen dvs när ska ni börja flytta ut ? Vi kollar efter lägenhet nu …

Vi har precis börjat leta också. Det kan eventuellt ta lite tid eftersom vi bor i storstadsområde. Samtidigt gäller det att vi har lite tur med priser då vi inte kan låna hur mycket som helst eftersom vi ska behålla den stora lägenheten.

Då är vi i samma fas det är hemskt hur klarar man vardagen när man är så ledsen? Jag är extremt aktiv och sprudlande av mig jag är chef och mamma och hur jag ska klara av det nu är ett stort mysterium

1 gillning

På något sätt går det. I början var det rent vidrigt men man lyckas för det mesta att med lite självbedrägeri och mycket jävlaranamma pressa sig igenom arbetsdagen. Ibland med avbrott då man ligger i fosterställning och kvider på toaletten. Nu är det bara hemskt men med tiden kanske det blir uthärdligt åtminstone om man ska tro andra mer rutinerade rävar på detta forum och hittills har jag ingen anledning att misstro alla som stöttat mig när jag varit här inne och skrivit av mig när det varit som mörkast.

2 gillningar

Du kommer att klara det, bra med ett jobb som distraherar tankarna! Själv föreläste jag, gav radiointervjuer… fattar inte hur det gick till men jobbet blev en räddning. Tro mig, man kan känna sig som en robot, men det är inte säkert att det märks. Om du har svårt att sova så kontakta vårdcentralen, jag fick bra hjälp, inget överdrivet men tillräckligt för att hålla mig på banan. Man kvider av smärta, som @Filur beskrev, sen på något sätt så är det dags att skala potatis och så tar man sig igenom en halv dag åt gången. Helt seriöst var min horisont ca tre timmar framåt, ibland mindre. Bara laga middag, inte tänka på hur den ska ätas eller vad som händer sen. Nu är den lite längre, och inte så definitiv. Kan göra bilder av hösten, och mår inte alls så dåligt av ovissheten. Samtidigt som stunden här och nu kan vara tillräcklig att hantera.

1 gillning

Har fått för mig att det kommer att ta tid men det kommer också att bli bättre. Visst kommer man att få diverse känslomässiga ärr men vem går genom livet utan att bli lite kantstött. Någonstans i eländet kan jag tycka att de ärr, vare sig fysiska eller mentala, kan vara ganska prydliga och ett tecken på att man faktiskt valt att leva istället för att gömma sig i en välmadrasserad grotta där man inte riskerar att råka ur för något farligt. I en än så länge odefinierad framtid har jag för avsikt att bära mina ärr med stolthet. Tyvärr är jag långt ifrån där än då det fortfarande handlar om öppna sår men någon gång då jäklar ska jag visa världen att jag har valt att leva!

2 gillningar

Du har säkert rätt jag hoppas vi alla kan dra oss ur det här mörka hålet relativt snabbt… Så att vi kan börja må bättre. Mitt elände har bara börjat …:cry:

1 gillning

Tror inte att det kommer att gå särskilt snabbt. Har numera en planeringshorisont på ett år. Jag har definitivt inte tänkt att springa på för fort utan det får ta den tid det tar. Tror att det är viktigt att ge sig själv tid att bearbeta och arbeta igenom varje enskilt steg och varje enskild tanke hur vidrigt det än må vara och hur gärna man än vill skynda på skeendet för att må bättre. Mitt elände har pågått i ungefär 4 månader och jag ser definitivt inget slut än men någonstans i framtiden kommer det förhoppningsvis att ljusna både för dig och mig.

2 gillningar

Hej, befinner mig i fasen att separera. Hur har det gått?