Skapa en dagbok här. Skriv ner din personliga historia, hur du känner dig och dela med dig av dina känslor.
Jag är en 44-årig kvinna som trivs med mitt jobb och älskar mina barn. MEN jag känner att mannen jag lever med sedan 23 år tillbaka inte är mannen i mitt liv längre. Vi har ingen fritid tillsammans. Han ligger i soffan och tittar på TV när jag går och lägger mig oftast så sover han i soffan hela natten. Vi har inget samliv att tala om längre. När han påpekar detta känner jag bara ett tvång att vara till lags och ställa upp. Jag älskar honom som en vän men inget mer. Glöden har försvunnit. Allt går på slentrian. När han jobbar sitt sena skift och jag är ensam med min hemmavarande dotter är livet som bäst känns det som. Tror det är dags för skilsmässa. Längtar efter något mer men inte med denne mannen.
1 gillning
Åh gumman vad jag känner igen mig! Du har (vad vi vet) bara ett liv.
Gå vidare! Ska man vara juste så ge honom en chans till förändring. Du är ung och det finns ett annat liv och någon annan som har vett att uppskatta dig!
Min historia finns här om du är intresserad och det blev hur bra som helst 
sorgsen
Har nyss avslutat ett 30 år långt förhållande. Mannen i mitt liv har haft kvinnor vid sidan om i flera år! Allt rämnade för ca 2 månader sedan när han berättade att han träffar en annan, vi hade då haft det ganska dåligt en längre tid och levde lite vid sidan av varandra, men den sorg och det svek jag upplevde när det uppdagades att han även hunnit träffa fem andra kvinnor var obeskrivlig. Jag är en romantiker och vill alltid se det goda hos människor och kunde inte för mitt liv förstå vad som hänt, att min bästa vän kunde ljuga för mig på detta sätt. Hur kan man inte se, eller vill man inte se? Hur går man vidare i detta?
Tankarna mal i huvudet, ena stunden så vill man bara dra täcket över huvudet och nästa sekund så kommer ilskan och man är på väg att starta ett tinderkonto. Finns det någon där ute som sitter inne med svaren.
Hej! Jag har ett dilemma.
Bor ihop med kvinna sedan 20 år tillbaka, jag har 2 och hon har ett barn som är utflugna. Bor i hyreshus, har normal ekonomi, vi småsparar lite till typ semestern.
Vi har det okey men inte mer i förhållandet.
Vi har inget skrivet mellan oss för det finns inte så mycket att bråka om när den dagen är här.
Men snart kan det komma ett stort arv från min sida, och nu har då hon börjat nämna att vi borde nog skriva något eller gifta oss…
Låt oss säga att det blir bättre mellan oss, hur gör man egentligen med förmögenheten, vad är vanligt?
Ska jag ha makten över dom eller skall jag ge henne en tex. 1/4 och sedan något till mina barn. Eller ska allt vara på ett gemensamt konto, jag är helt rådvill.
Hej! Låter nästan som det skulle vara jag, samman lika slentrian och tankar uppkommer om ska livet verkligen vara såhär?
Vi har ju både du och jag många år kvar att leva och vill få ut mer av livet. När jag läser detta känner jag att det är lätt att säga att gå vidare men vet att det inte är så lätt…
Ser att det är 2 år sen så jag gissar att ditt liv ser annorlunda ut idag!
Skulle vara intressant att höra hur det blev!