För drygt en och en halv månad sedan berättade min fru att hon vill skiljas, efter knappt ett (!) år av äktenskap. Vi har varit ett par i drygt sex år och absolut haft våra duster och tvivel under relationens gång, men för mig kom detta som en kalldusch. Vi är båda i övre trettioårsåldern, välutbildade och har två jättefina barn tillsammans. Vi har aldrig haft svårt att prata med varandra och har under hela förhållandet haft ett bra sam- och sexliv. Vi är väldigt lika, delar många gemensamma intressen samt har samma värderingar och syn på familjelivet och livet i övrigt. Jag betraktar oss som två välfungerande personer som absolut inte vill leva med en fasad utan göra saker ordentligt och innerligt helt utan påverkan vad som “är” rätt eller vad andra tycker.
Vi träffades 2017. Vi gick på blinddate efter rekommendation av en gemensam vän (som vi båda litar på och som har gott omdöme). Vid den här tidpunkten mådde jag ganska dåligt; trivdes inte på jobbet och var lite kantad av en ganska nyligen avslutad relation (där jag blev lämnad). Jag kände mig ensam och trivdes ganska dålig i det ytliga Stockholm. På pappret var vi en perfekt matchning; liknande intressen, samma utbildning, samma mål och syn på livet. Väl efter första dejten sa det väl inte direkt klick direkt, utan jag var avvaktande. Hon var desto mer på. Hon ville och var redo att bli kär i mig. Jag var inte alls på den nivån. Lite pirr kanske men ingen förälskelse. Jag hade svårt att uppskatta henne ordentligt. Jag hade även vissa tvivel kring min attraktion för henne. Men vi fortsatte att dejta och umgås. Månaderna gick och vi hade en jättefin tid tillsammans. Vi reste, hittade på saker, pratade om allt och hade jättebra sex. Mina känslor tog dock aldrig riktigt fart. Hon bodde på den tiden i andra hand och i samband med att hennes hyreskontrakt gick ut blev det naturligt att hon flyttade in hos mig. Jag blev såklart glad över beslutet men inte sådär sprudlande jätteglad som man kanske borde bli och jag tyckte det hade gått ganska fort, men allting var ju perfekt förutom “pirret” och den situation som jag befann mig i gjorde mig ännu mer benägen att inte behöva vara ensam med min ganska trista tillvaro (ett själviskt men rationellt beslut).
Under det första året hade jag återkommande “dippar” där jag tvivlade på om hon var den rätta (jag hade aldrig varit sambo på riktigt förut). Dessa dippar yttrade sig genom att jag blev tyst, introvert och hade svårt att sätta ord på mina känslor. Jag hade svårt att säga att vi var tillsammans, hade svårt att säga att jag älskade henne osv. Hon märkte naturligtvis att det var något som var fel men fick inget rakt svar. Det här har varit jättetufft för henne, har hon förklarat i efterhand. Alltså, ingen drömstart på relationen men vi hade många fina stunder och valde att fortsätta vara tillsammans. Jag hade dock en gnagande känsla i magen. “Ska det verkligen kännas så här?” ställde jag mig frågan, flera gånger. Jag har varit riktig förälskad en gång förut (tio år sen!) och jag kan än idag minnas den känslan. Jag kände dock inte såhär för henne.
Åren gick och vi flyttade till hennes hemstad. Vid den tiden hade vi även fått vårat första barn. Helt fantastiskt såklart. Det gav relationen ett kitt, något som höll ihop oss ännu mer. Men återigen kom dipparna, om än inte lika ofta. Flytten var tuff för mig, både jobbmässigt och socialt. Jag ifrågasatte mina beslut och livsval för mig själv men nu hade vi ju ett barn tillsammans. Det gäller att bita ihop, tänkte jag. Jag älskade henne men var inte kär. Relationen hade ju skiftat fokus från myspys till mer av ett företag där barnet och en ordnad tillvaro var allt. Vi hade svetsats ihop ännu mer som team, hade väldigt roligt tillsammans och var för det mesta som vilket lyckligt par som helst, förutom pirret. Jag fick en dipp och efter den så pratade vi men jag kunde (vågade?) inte riktigt sätta ord på vad som var fel. Återigen kom mina tankar kring attraktionen upp på bordet, vilket naturligtvis gjorde henne jätteledsen. Nu i efterhand har jag nog förstått att attraktionen var ett symtom på den verkliga problematiken, nämligen att jag inte var kär i henne.
Nu, när hon har bestämt sig för att skiljas sitter jag här och ser tillbaka på vår relation. När jag läser min egen beskrivning så ser jag såklart att det inte varit optimalt. Under våra samtal kring skilsmässan är vi båda helt frankt överens om att vi kanske borde ha gjort slut i samband med att hon skulle flytta in hos mig. Lätt att vara efterklok. Men vi tog vissa avgörande beslut i vissa lägen som gjorde att det kändes för svårt att backa. Flytta ihop, skaffa första barnet, andra barnet, gifta oss, köpa hus. Allt har rullat på, som det är tänkt (?).
Nu känner jag dock starkare för henne än nånsin. Hon är inte mitt livs kärlek (vilket hon vet), men vad betyder egentligen det? Jag älskar henne, hon är mamman till mina barn och vi har ett jättefint liv tillsammans som många bara kan drömma om. Hon är fantastiskt vacker och en helt underbar person. Jag har nu blivit väldigt svartsjuk, vilket jag inte varit tidigare i relationen. Jag har tagit henne för givet hela tiden och inte varit så kärleksfull som jag känner att jag kan och borde ha varit. Men hon vill inte ge det en sista chans. Jag är beredd att göra vad som helst. Jag vill inte vara utan henne. Jag vill inte att våra barn ska behöva bo växelvis. Jag vill inte behöva sälja vårt underbara hem. Jag förstår att detta är en vanlig krisreaktion men känslan är så stark! Var kommer dessa känslor ifrån? Jag har några relationer tillbaka i tiden som har påverkat mig mycket och som jag inte riktigt kan sluta tänka på. Relationer där jag har varit kär och som jag inte riktigt har avslutat på bästa sätt. Dessa ligger och spökar och under vår relation har tankarna omedvetet hamnat i att jämföra partners och känslor. Såklart väldigt destruktivt men ändå rationellt utifrån såsom jag har känt; “ska det verkligen kännas så här?” “varför är jag inte kär i henne, hon är ju en tiopoängare?”.
För våra familjer och vänner kom beskedet som en chock. Ingen hade haft en aning. Det kom inte som en chock för mig efter allt vi har diskuterat, men jag känner ändå att det här beslutet är överilat och får oåterkalleliga konsekvenser. Hon menar att hon inte orkar mer. Hennes hjärta är slut av alla mina dippar och funderingar kring attraktionen samt det faktum att jag inte blev riktigt kär i henne. Även om jag bedyrar min kärlek till henne säger hon att hon inte kan tända den gnistan igen. Hon är en person som behöver väldigt mycket bekräftelse. Jag är snarare det motsatta och har känt mig väldigt trygg i vår relation, vilket nog är en dålig kombination. Mitt mående går upp och ner. Vissa dagar känns det okej. Vissa dagar är nattsvarta. Jag bor i en stad där jag inte har några nära vänner och där allt påminner om henne. Att flytta är dock otänkbart med tanke på barnen. Allt praktiskt bestyr känns så överväldigande att jag inte orkar tänka på det. Jag har senaste året vid flera tillfällen känt mig så lycklig över att hon är min fru, över allt vi har och över vår framtid. Samtidigt känner jag att det ligger en sorg över att inte ha upplevt den berusande känslan över att vara riktigt förälskad i henne och bara avguda henne.
Tack för att ni läst såhär långt. Skönt att skriva av sig och sätta ord på allt som varit. Jag är generellt ganska dålig på att ringa vänner och familj. Det visar sig nu. Särskilt att ringa och berätta allt. Kanske för att jag känner mig så skyldig? Jag ska inte skuldbelägga mig själv för allt men jag har stundvis varit en riktig skitstövel i relationen. Det är svårt med självrannsakan. Vad tror ni, kan man leva ett liv tillsammans utan den initiala förälskelsefasen utan att med tiden bli bitter? Kommer man alltid att sakna den känslan?
den börjar bli ganska lång vid det här taget 
