Det var längesedan jag skrev något nu. Tänkte skriva av mig lite, främst för att kunna gå tillbaka senare och följa processen och hur allt utvecklas.
Nytt år. Det har alltid varit en symbolik för nystart för mig. Att lägga det gamla bakom sig och fylla 365 nya, tomma ark.
Nyår triggade mig lite i år. Förra året behövde jag verkligen lägga flera år bakom mig, börja om. Njuta av familjen igen. Släppa alla dåliga måenden, sjukskrivningar, sjukhusbesök, oro, jobbiga undersökningar med vårt barn, operation osv. Jag hade drömt om hur jag bar ut vår son i en liten kista… Allt gick tack och lov bra! Men efter all skit kraschade istället min man. 2023 blev istället mitt livs värsta år, jag som hade sådan framtidstro.
Jag börjar inse att jag inte riktigt släppt in honom i allt som var tidigare. Det var jag som var med barnet på alla läkarbesök, tog alla samtal, var med på operationen… Han stod liksom bredvid. Självklart lika orolig som jag var. Dessutom kämpade han själv med fysiska problem. Proppar som dök upp flera gånger, trots medicin. Sjukskrivningar som fick honom att känna sig värdelös… Och jag var väl inte helt närvarande. Mådde så klart inte bra själv, men körde på för att familjen skulle funka, att barnen skulle ha det de behövde.
Jag har hört från flera håll att jag är starkare än de flesta. Har inte riktigt tagit in det utan förväntat mig att folk i allmänhet fungerar som mig. Jag har börjat förstå att det inte är så.
Vår familjerådgivare sa att min man kraschade. Han blev deprimerad… En del tar till exempel till alkohol eller spelande som ångestdämpande, en del tar till och med livet av sig… För honom blev det otrohet.
Jag vill inte byta med honom, för hur ledsen, arg och förkrossad jag är så bär han på en ännu större smärta, samt skam och skuld, som är väldigt tunga att bära. Han jobbar med sig själv. Och jag jobbar med mig själv.
Den mannen jag har hos mig nu är en ny version. Vi kan prata med varandra på ett nytt sätt. Vi är mer måna om varandra. Han är så omtänksam och kärleksfull. Finns ständigt vid min sida. Han bryr sig om mig villkorslöst och visar att han alltid finns för mig. Jag känner hans värme och innerlighet. Han frågar hur jag mår, vad jag behöver just idag. Han torkar mina tårar, håller mig i sin famn och bedyrar sin kärlek till mig.
Det hjälper inte alltid. När jag dippar så kan jag inte hantera mina tankar och känslor. Jag blir snabbt kall och ifrågasättande igen. Men han finns där, trots stormen stor han stadigt kvar.
Jag tror att vi kommer överleva det här och komma starkare ur den här krisen. Han var ett jävla kukhuvud en kort period av vårat gemensamma liv, men kanske hade vi inte hamnat här där vi är idag utan att passera den krisen?
Jag lovade mig själv att ge det ett år. Snart har det gått ett år. Jag är glad att jag har stått kvar. Trots alla mina känslostormar, trots att jag helst hade velat fly. Men jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte ha barnen på halvtid. Jag vill ha min familj. Det vill han också.
När det har gått ett år ska jag bli bättre på att fokusera på här och nu, se det jag har hos mig precis i nuet och blicka framåt. Det som har varit har varit och jag kan inte ändra på det. Men inget blir bättre av att jag går och ältar. Det är dags att försöka släppa taget om det gamla. Livet är för kort, det pågår här och nu.
Jag lovar inget, men jag ska försöka att göra mitt bästa för att blicka framåt istället för bakåt.
Tack till alla er som höll mig uppe första tiden och tack till er som har hängt kvar via pm 
Tusen tack till dig som har varit min klippa under hela resan, du vet vem du är. Ditt enorma tålamod är jag evigt tacksam för 
Jag uppdaterar igen när vi har passerat årsdagen så får vi se hur läget är då.
