Ja, det har nog med min barndom att göra. Att jag hanterar kriser så.
Tack för dina ord 
Hej,
Har läst tråden under några dagar och jösses. Kunde likväl varit jag som skrev det.
25 februari (så nästintill samtidigt som du) föll min värld och jag kom på min man med att ha skrivit med en annan kvinna periodvis under 2022.
Fy fan för chocken och allt den medförde. Min kropp var i akut chock i säkert 2 månader. Skakningar, ångest, sömnproblem och nerver utanpå kroppen 24/7.
Min man kraschade och gjorde och gör allt i sin makt för att vi ska hålla ihop.
Hans förklaringar är identiska med din mans, och bakgrundsorsakerna likaså.
Nu har det gått ett par månader för vår del, och de dåliga dagarna är färre. Men sköljer fortfarande över.
Går inte en dag utan att jag tänker på henne, och på allt. Frågor som aldrig får svar, eller svar som aldrig är tillräckliga.
Jag konfronterade henne innan sommaren, och hennes makt över mig släppte till en viss del.
Men vad som hänger med till stor del är att mitt självförtroende och självkänsla har tagit så enormt mycket stryk.
Hon var min raka motsats. Blond, 55 kilo, vältränad, spacklad, bimbo.
Han sköljer mig med komplimanger som jag både behöver men avskyr.
Ambivalensen är ju där, hur kan du tycka så om mig och sen om det där som jag inte liknar det minsta?
Under 16 år kunde du hålla ditt intresse till mig, men det där gjorde att du föll. Hur ska jag inte jämföra mig med det.
Blir obekväm bland andra kvinnor idag, osäker och oigenkännbar för mig själv. Så många situationer som jag förr aldrig ens hade reflekterat åt känns hotfulla idag, trots att han bedyrar och jag faktiskt tror honom i att det aldrig ska kunna ske igen.
Hur har det gått för er?
Sorry för ett babblande och osammanhängande inlägg…
1 gillning
Usch och fy, vilken tuff tid du går igenom. Här finns hjälp att få! Vi är många här på forumet som varit med om samma sak, och forumet har verkligen varit till stor hjälp under dessa ofrivilliga ”resor” som partners utsatt oss för.
För att det inte ska bli en trådkapning här råder jag dig att starta upp en egen tråd där bara du och din historia får stå i centrum. 
Usch, beklagar att du också måste ta dig igenom det här. Ska skriva mer utförligt senare.
Det har varit mycket upp och ner, men jag vill inte leva utan honom och jag förstår att det här inte har hänt för att skada mig eller så. Det är ett resultat av dåligt mående.
Dock har min man kraschat fullständigt just nu och har svårt att finna livsglädje. Han har svårt att förstå den han blev och vad han har gjort. Han bär på massor av skam och skuld, vilket förstås är väldigt tungt.
Han är också livrädd för att jag ska lämna honom och vi har på många sätt kommit varandra betydligt närmare än innan.
Men det är tungt, förstås. Även om jag ser en ljusning någonstans där framme.
Du får gärna skriva här och du får gärna skicka pm.
Kramar till dig 
1 gillning
Läste lite i början av tråden och kan svara mig själv så här ett halvår senare att nu tänker jag inte längre på det 24/7.
När jag väl tänker på det så pågår det inte lika länge och det är inte heller lika självplågande.
Jag har fått enormt stort stöd och stöttning av en person här på forumet, annars hade jag nog aldrig kommit så här långt tror jag. Hon har lyssnat på mitt ältande, förklarat om och om igen det min hjärna har svårt att ta in.
Jag har ju min bakgrund som maskrosbarn vilket har gjort (har jag förstått) att jag har reagerat extremt starkt och haft svårt att ta till mig saker. Jag behöver höra dem flera gånger och hon har haft (har) ett enormt tålamod med mig, det är jag evigt tacksam för
Tidigare blev det nattsvart när tankarna sköljde över mig. En gång skrev jag ut skilsmässopappren och bad honom att skriva under, vilket han inte ville.
Vi tjafsade en stund och sen sa han att han sårat mig tillräckligt och att han skulle skriva under om det var det jag ville. Då sög det till i magen, det var inte alls det jag ville! Vi grät tillsammans och jag rev sönder papperna.
En annan gång sa jag att jag ville hoppa av tåget, det räckte nu! Jag har inte valt den här resan och ville kliva av på perrongen. Han svarade lugnt och tydligt att då kliver han också av och tar nästa tåg tillsammans med mig.
Flera gånger har jag blivit förvånad över vilket tålamod han har. Att han orkar stå kvar fast att jag har varit rabiat ganska ofta, absolut inte varit snäll mot honom. Så mycket skit jag har öst över honom och som han tagit emot. Jag har hela tiden varit rädd för att hans krasch skjuts upp för att han är stark och kämpar för oss…
Men nu behöver han mig, mer än någonsin Livet hörrni, vem sa att det skulle vara lätt?!
3 gillningar
Hej, jag är ny här….
Vill bara dela min sjuka historia.
Min man började gömma sin telefon och spruta på parfym och vara nyrakad i tid och otid för 4 år sedan. Jag frågade vad som höll på och hända, men han ville såklart inte berätta att han blivit förälskad i en 25 år yngre kvinna. Detektiven i mig hittade så klart bevis i datorn och han berättade att det fanns en kvinna…., sen följde ett år av helvete, han sa att han lämnat henne, men icke sa nicke. Efter ett år kastade jag ut honom ur huset. Sen började nåt märkligt…., vi blev som goda vänner, drack kaffe skojade och hade trevligt, efter två år började vi resa, ha sex igen och det kändes som vi hade det bra, slapp tråkiga vardagen ihop, men minst en gång i månaden kom hon på tal…., ibland var jag förbannad ibland bara undrande, men det kändes som om han var rädd om mig och det vi hade igen och jag gick än en gång på lögnerna. Perfymen och rakandet hade kommit tillbaka till normala nivåer och telefonen låg ofta på bordet. Den följde dock alltid med in på toaletten.
I vintras ändras hans beteende, han är låg går ner i vikt och nåt är fel. Han kan inte säga vad det beror på. Men till slut orkar han inte bära bördan själv utan fäller bomben en kväll. Då visar det sig att de knullat m varandra 2 ggr i v i 4 år, men hon har gjort slut för att hon blivit gravid m sin man. Och min man är helt förstörd.
Härligt uppvaknande, jag trodde jag skulle dö när han berättat, till råga på allt sa han att han älskade mig och ville flytta hem igen.
Sen dess har jag hatat honom, jag hatar mer och mer för varje dag. Han är såklart ångerfull när han kanske äntligen fattar vad han pysslat med. Men jag blir bara fullare och fullare av hat. Jag har sen 2 månader blockat alla kontaktvägar och det har hjälpt mig att överleva. Tycker Ni som försöker förlåta är starka, men det här går inte att förlåta.
2 gillningar
Herre du milde, hur vet hon ens vem som är pappa till den här graviditeten 
Men nu handlar det kanske mest om skademinimering, men för mig är det obegripligt att kunna gå vidare med en graviditet omgärdad av så mycket osäkerhet… om nu det din man säger stämmer förstås 
Hon har fött barnet och faderskapstest är gjord. Det ska tydligen vara hennes man som är pappa, men vad vet jag……, har önskat henne och min man så mycket olycka, men nu orkar jag inte med det heller. Provade att önska att det gick bra för dom för några dagar sedan men det funkade sådär!
1 gillning
Det värsta är att vi har 2 barn ihop, och vår dotter pratar om att gifta sig, kommer bli MYCKET svårt, men så är livet!
1 gillning
Men hon är ju tbx med sin egen man och så jäkla kul kan det ju inte vara i den familjen heller mtp att faderskapstest behövdes för att veta vem som är pappa.
Snacka om att solka ner glädjen hos den andre mannen för barnet och så mkt tankar och funderingar som måste passerat genom hans huvud innan han fick veta… där tror jag uppriktigt inte att du behöver önska mer olycka, för iaf jag kan inte ens tänka mig en olyckligare start på ett gemensamt föräldraskap 
Så nöj dig med en tygdocka föreställande din man/ex eller vad han nu är 
2 gillningar
Nej, hon har det nog jobbigt, och hennes man också, inget kul för lillparveln att växa upp i den familjen, men de kanske får till det, men det har jag inte med att göra och hon gör mig inte längre särskilt upprörd. Det är ju bara min man som skulle vara mig trogen! Och det har han misslyckats fatalt med!
3 gillningar
Har ni separerat eller lever ni fortfarande tillsammans?
Separerat!!!
Ska försöka att ha så extremt lite med honom att göra resten av mitt liv. Han har ljugit så mycket att klockorna stannat!
6 gillningar
Tråkigt att höra om din historia. Du får gärna starta en egen tråd för att dela med dig och skriva av dig.
Tack! Vet inte riktigt hur man gör det……
Du klickar på “nytt ämne” uppe till höger på startsidan.
Då får du upp en rad till vänster där du skriver en rubrik.
Till höger om den raden står det “välj kategori+” Klickar du där får du upp ett ämnes register. Välj med fördel “Min historia” och så klickar du och börjar skriva din egen loggbok som du kan skriva i och gå tillbaka till.
Kör hårt
Tycker vresige surgöbben och misantropen Rulle
2 gillningar
Får se om jag fixar det, men tack!
1 gillning
Hur har det gått?
1 gillning
Vi kämpar på. Det går förstås upp och ner, men dipparna är inte lika djupa och långa längre.
Han bär på ett stort självhat, tycker inte han förtjänar oss, familjen. Ett tag var han så låg att han inte såg någon livsglädje och inte kunde leva med den smärtan han orsakat mig.
Han har åkt ambulans flera gånger pga ångest. Nu senast klappade han ihop på jobbet och det blev utredning för både hjärnblödning och hjärtinfarkt.
Vi pratar mycket och mer på djupet. Jag förstår att han har mått väldigt dåligt under en längre tid som sedan ledde fram till det här. Även om jag har haft svårt att förstå det så har jag lärt mig mycket om hur hjärnan fungerar under stress och press. Att det faktiskt kan bli så här knasigt och sjukt, särskilt om man inte tar hand om varandra.
Jag börjar också se min del i det hela. Ett äktenskap kräver arbete och engagemang från båda, det har vi lärt oss.
Men det är så klart kämpigt, dock inte på samma sätt som i början. Vi är precis vid årsdagarna nu också så det känns extra hårt i hjärtat vissa dagar. Samtidigt hade vi nog bara kört på i samma banor utan den här krisen och då kan man bara spekulera i var det skulle sluta…
Tack för omtanken
5 gillningar
Det var längesedan jag skrev något nu. Tänkte skriva av mig lite, främst för att kunna gå tillbaka senare och följa processen och hur allt utvecklas.
Nytt år. Det har alltid varit en symbolik för nystart för mig. Att lägga det gamla bakom sig och fylla 365 nya, tomma ark.
Nyår triggade mig lite i år. Förra året behövde jag verkligen lägga flera år bakom mig, börja om. Njuta av familjen igen. Släppa alla dåliga måenden, sjukskrivningar, sjukhusbesök, oro, jobbiga undersökningar med vårt barn, operation osv. Jag hade drömt om hur jag bar ut vår son i en liten kista… Allt gick tack och lov bra! Men efter all skit kraschade istället min man. 2023 blev istället mitt livs värsta år, jag som hade sådan framtidstro.
Jag börjar inse att jag inte riktigt släppt in honom i allt som var tidigare. Det var jag som var med barnet på alla läkarbesök, tog alla samtal, var med på operationen… Han stod liksom bredvid. Självklart lika orolig som jag var. Dessutom kämpade han själv med fysiska problem. Proppar som dök upp flera gånger, trots medicin. Sjukskrivningar som fick honom att känna sig värdelös… Och jag var väl inte helt närvarande. Mådde så klart inte bra själv, men körde på för att familjen skulle funka, att barnen skulle ha det de behövde.
Jag har hört från flera håll att jag är starkare än de flesta. Har inte riktigt tagit in det utan förväntat mig att folk i allmänhet fungerar som mig. Jag har börjat förstå att det inte är så.
Vår familjerådgivare sa att min man kraschade. Han blev deprimerad… En del tar till exempel till alkohol eller spelande som ångestdämpande, en del tar till och med livet av sig… För honom blev det otrohet.
Jag vill inte byta med honom, för hur ledsen, arg och förkrossad jag är så bär han på en ännu större smärta, samt skam och skuld, som är väldigt tunga att bära. Han jobbar med sig själv. Och jag jobbar med mig själv.
Den mannen jag har hos mig nu är en ny version. Vi kan prata med varandra på ett nytt sätt. Vi är mer måna om varandra. Han är så omtänksam och kärleksfull. Finns ständigt vid min sida. Han bryr sig om mig villkorslöst och visar att han alltid finns för mig. Jag känner hans värme och innerlighet. Han frågar hur jag mår, vad jag behöver just idag. Han torkar mina tårar, håller mig i sin famn och bedyrar sin kärlek till mig.
Det hjälper inte alltid. När jag dippar så kan jag inte hantera mina tankar och känslor. Jag blir snabbt kall och ifrågasättande igen. Men han finns där, trots stormen stor han stadigt kvar.
Jag tror att vi kommer överleva det här och komma starkare ur den här krisen. Han var ett jävla kukhuvud en kort period av vårat gemensamma liv, men kanske hade vi inte hamnat här där vi är idag utan att passera den krisen?
Jag lovade mig själv att ge det ett år. Snart har det gått ett år. Jag är glad att jag har stått kvar. Trots alla mina känslostormar, trots att jag helst hade velat fly. Men jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte ha barnen på halvtid. Jag vill ha min familj. Det vill han också.
När det har gått ett år ska jag bli bättre på att fokusera på här och nu, se det jag har hos mig precis i nuet och blicka framåt. Det som har varit har varit och jag kan inte ändra på det. Men inget blir bättre av att jag går och ältar. Det är dags att försöka släppa taget om det gamla. Livet är för kort, det pågår här och nu.
Jag lovar inget, men jag ska försöka att göra mitt bästa för att blicka framåt istället för bakåt.
Tack till alla er som höll mig uppe första tiden och tack till er som har hängt kvar via pm
Tusen tack till dig som har varit min klippa under hela resan, du vet vem du är. Ditt enorma tålamod är jag evigt tacksam för 
Jag uppdaterar igen när vi har passerat årsdagen så får vi se hur läget är då.
8 gillningar