Jag kommer precis innanför dörren, en helt vanlig torsdag.
Min fru står i köket och skalar potatis.
Jag tittar in i köket och säger -Hej.
Hon bara tittar på mig med en konstig blick.
Jag känner direkt att något är fel.
Sen säger hon “Jag har träffat en man…” , sedan hör jag bara bitar av meningarna.
Det enda som fastnat var “man” och “separation”.
-Vaaa? Säger jag.
För mig kommer blixten från, om inte en klarblå, men en himmel med bara spridda moln.
Hon berättar att hon träffat en man på ett seminarium som SÅG henne, och att de bara setts på seminariet och inget mer.
Hos mig börjar dock slantar att trilla ner…för ett par månader sedan skulle hon plötsligt åka och titta till en sommarstuga som av olika anledningar stått oanvänd i 25år.
Hon skulle sova hos den gamla grannen, som under alla år hållit ett öga på huset.
Den helgen när hon skulle varit där, så hörde hon inte av sig på kvällen. Som hon annars alltid gör.
Jag ringde, men inget svar. Inte heller på morgonen. På f.m var jag orolig och ringde grannen.
-Nää, hon har inte varit här, säger grannen.
Direkt efter ringer min fru och säger att telefonen varit urladdad, och att det blev ändrade planer. Hon har sovit hos sin kusin som också bor på orten.
Jag tyckte det lät jättekonstigt, men tänkte inte mer på det…då.
Jag frågade om det var honom hon träffat vid det tillfället.
Hon förnekar intensivt. Misstänksamt intensivt.
Hon säger att hon behöver “space”, och vi får se hur vi ska göra framöver.
Jag är i chock och förstår ingenting.
Igår var allt som vanligt och nu känner jag marken försvinna under mina fötter.
Jag är 53år, min fru är lika gammal.
Vi har varit ihop i drygt 25år, gifta i 22år. Vi har tre barn mellan tidiga tonåren och uppåt, alla bor hemma.
Vi har bra jobb, bor i villa, har sommarstuga, ganska god ekonomi.
Bra förutsättningar för frid o fröjd.
Trodde jag.
Ligger vaken nästan hela natten.
Slantar fortsätter att trilla ner…har hon inte varit ovanligt tillbakadragen? Mobilen ständigt med sig.
Börjat träna…kommer ofta hem sent från jobbet.
Fan, hon kanske vänsterprasslar?!
Helgen kommer, inget känns som vanligt.
Min fru är iskall, stingslig och tvär, det känns som jag gjort något dumt?
Läser på nätet om otrohet. Det finns tusentals artiklar.
“Så vet du om din parter är otrogen”
5 av 7 tecken är klockrena. Attans!
Ovissheten gnager, jag funderar på att ringa kusinen och höra ifall hon verkligen var där den där gången.
Innerst inne vet jag svaret, men är rädd för att få det bekräftat.
Till slut kan jag inte stå emot, jag måste VETA.
Jag tar reda på kusinens tel.nr. och ringer, under en neutral anledning småpratar vi en stund.
Ja, det var ju ganska länge sedan vi sågs, säger jag. (var åratal sedan jag träffat henne)
-Det kanske var länge sedan du träffade NN också?..väntar spänt på svaret, som jag egentligen redan vet.
-Jaa, det var jättelänge sedan…
Nu VET jag, vad hon gjorde den där helgen.
Känner triumf för att jag genomskådade (den genomskinliga) bluffen.
Utan att direkt tänka mig för konfronterar jag min fru.
Frågar om resan tidigare. Hon hävdar bestämt att telefonen laddat ur och att hon sov hos sin kusin.
Hon förnekar först allt, men gömmer ansiktet när jag överbevisar, blir arg. Förnekar otrohet.
Kryper tillslut fram att de setts och tillbringat natten tillsammans.
”Blir inget mer” Omöjligt. Han bor i långt borta. Skild.
Säger att hon åkte dit för att de var kära. Då hugger det till! Bara sex OK , men förälskelse…det sårar djupt.
Pratar länge. Hör ej ånger? Mycket fokus på vad jag INTE gjort senaste åren.
Hon vill få space. Hon ska bestämma när jag får sitta bredvid, krama. Så ska det vara två veckor framåt för att ha tid att tänka. Känns ändå bra efteråt, att få klarhet. Jag sover hela natten.
Nästa dag vaknar ett gnagande tvivel.
Är det slut mellan dem? Har de kontakt?
Min fru kommer hem sent, drar direkt. Dörren smälls i nyllet på mig. Undviker mig?
Hemma till slut vid 21. Frågar: har hon sagt ngt till honom? Nej. Frågar om ånger, ja men inget övertygande svar.
Tänker hon radera kontakten? Tittar länge - Inget svar… Kniv i ryggen vrids om. Jag tillintetgjord. Förstår att hon vill vara med honom. Inte mig.
Lägger mig i sängen. Säger att det gått 53år innan jag vet hur det känns att få hjärtat krossat.
Gråter förtvivlat.
Min fru kryper nära, tröstar, ”vanliga” varma fru. Hon lovar att upphöra med kontakten och ta bort från Facebook, Känns bra. Kanske ordnar sig. Kramas.
Sover, vaknar kl.3 och tvivlar.
Ska hon radera? Jag är bara otroligt förvirrad.
På morgonen när vi vaknar känns min fru känslokall igen.
Hela dagen gnager känslan av osäkerhet, ska hon göra som hon lovat?
Kommer på att hon har en gammal dator som inte används längre, kan jag kolla FB i den?
Jag har aldrig tidigare kollat/övervakat eller brytt mig vad hon gör på tel/dator, men nu är jag desperat efter FAKTA.
När jag kommer hem (före min fru) hittar jag datorn och öppnar crome.
Inloggningen ligger kvar i cach-minnet och jag kommer in på hennes FB.
Det första jag ser är värsta grövsta 6-chatten. Långa och utförliga beskrivningar vad de ska göra med varandra, k*k, fia och knua i långa haranger.
Jag kan knappt ta in det jag ser…detta har de skrivit till varandra IDAG för bara några timmar sedan.
I vrede skickar jag några svar att typen ”dra åt helvete” till snubben hon träffat.
Jag befinner mig i helvetet. Sveket är astronomiskt och jag känner mig totalt tillintetgjord och uppsprättad.
Antagligen meddelar snubben min fru att jag nu vet allt.
Min fru ringer hem och undrar om det är säkert för henne att komma hem.
Då har jag lugnat mig och säger att hon kan visst komma hem säkert så ska vi prata om skilsmässan.
När min fru kommer hem säger jag genast att jag köper ut henne från huset och barnen bor kvar. Hon protesterar inte.
Hon bor kvar tills hon hittat ngt eget, men att hon sover på soffan i V-rummet.
Vi kommer överens om att berätta för barnen vad som är på G.
(OBS!! Tips till andra: Agera inte i vredesmod! Ni kommer att ångra er. Jag ångrar att vi tog detta med barnen i detta skede)
Vi sitter i soffan och jag gråter förtvivlat, Min fru tröstar och säger att hon är ledsen att hon sårat mig, att hon inte vet som flugit i henne, men att hon känner så starkt för honom.
Jag låter mig kramas för jag kan inte låta bli.
Jag är jättearg på HONOM men kan inte vara arg på min fru.
Sover bara 1-2h den natten. Är det verklighet? Önskar att jag vaknar och allt var en mardröm.
Nästa dag har jag en sedan tidigare inbokad tid med en psykolog. Lägligt.
Berättar hela historien med tårar som rinner.
Blir nästan lite förnärmad när hon frågarupprepade gånger om min del i allt detta.
Kommer hem, blir direkt krigsstämning när jag bara andas om att prata om orsaken (otroheten) till separationen för barnen. Tänker på att inte diskutera i vredesmod. Lägger mig istället.
Den natten händer något.
Jag sover nästan inget men hjärnan går på högvarv.
Helt plötsligt ser jag mig själv i framtiden:
Jag sitter i en sunkig lägenhet på nedre botten, överviktig, bitter, hatar allt och alla.
Jag blir livrädd. Det får INTE hända.
På morgonen gå jag till min fru, som sover i soffan.
Jag berättar om min mardröm. Vi pratar länge om vad som lett fram till detta.
Hon berättar om alla gånger hon känt sig osedd och oviktig. Alla gånger hon velat göra saker, som sedan runnit ut i sanden.
Jag känner igen varenda pusselbit . Nu när jag hör dem tillsammans blir det glasklart.
Jag lät det hända. Jag SÅG inte min frus behov och lämnade målet vidöppen för vemsomhelst SÅG och bekräftade henne.
Förstår nu att det var oundvikligt att hon skulle falla pladask för någon som tittade henne djupt i ögonen.
Till saken hör också att jag var nära att bli utbränd för 10år sedan.
Jobbade med försäljning i stort industriföretag, struligt med ledning/ägare leder till att hälften säljarna går till värsta konkurrenten. Jag får erbjudande men stannar.
Blir snart otroligt stökigt med nytt ordersystem, situationen på jobbet blir ohållbar. Får ångestattacker på nätterna.
Räddad fem i tolv av lång semester.
Blir ändå ”skadad”, lägre stresströskel, svårt med folk/kontakter, t.o.m med syskon/familj. Känner stort motstånd att vara bland mycket folk, speciellt mingel. Slutar ”göra saker”
Tidigare var vi hos släkt, middagar, nu nästan aldrig. Har egentligen bara en enda kompis som jag har regelbunden kontakt med.
Nu ser jag ju tydligt att min fru lidit av detta mycket mer än jag förstått.
Där och då tar jag ett antal beslut.
Vi ska göra saker tillsammans på helgerna.
Ingen mer öl/vin/läsk/snacks/kakor och andra onyttigheter.
Ska återuppta styrketräningen (slutade för 15år sedan).
Pang bom! Börjar direkt på lördag morgon och fortsätter hela helgen.
Skridskor, lagar god middag, tar på finare kläder, Bowling, bakar scones på morgonen.
Först blir min fru häpen och verkar glad.
På söndag kväll blir dock reaktionen omvänd. ilsken och tvär.
På måndagskvällen när vi ses hemma så blir det helt uppenbart för mig.
Hon var redan förbi stadiet “försöka hålla ihop det”, för henne blev detta ett steg tillbaka.
Vi pratade lugnt om detta och kom fram till att det var för sent för henne. Hon vill lämna.
Hon vill att vi ska kunna vara vänner efter detta. Vi har ju barnen att ta hand om också.
Tanken är att jag ska köpa ut henne från huset och att jag och barnen bor kvar hos mig.
Nu har det gått ett par veckor i detta limbo.
Skilsmässopapper är på G, huset ska värderas, lån ska sökas etc.
Omöjligt att inte grubbla på vad jag skulle ha gjort/inte gjort.
Det jag saknar är dock att jag inte fick en tydlig varning att allt håller på att gå under.
Ett ultimatum. NU måste detta ändras, annars…
Antagligen hade jag gjort förändringar då, innan det var försent.
Men nu hann någon annan före, en joker som kom snett från vänster och SÅG min fru i ögonen och bekräftade henne.
Det brädade alla våra år tillsammans.
Vi har som de flesta andra haft toppar och dalar men på det stora hela bra.
Samma syn på det mesta, sällan bråk osv.
Det stora problemet var att vi (antagligen mest jag) började ta varandra för givet.
Nu är väl detta fel forum att ge relationstips men ändå, den dagen du slutar SE och BEKRÄFTA den parten, det blir början på slutet.
Kan knappt förstå att hela min värld har vrängts ut och in på mindre än en månad.
Vissa dagar är jag arg på min fru som stöter bort mig, andra dagar är jag arg på mig själv som genom egna oförmågor lagt grunden för hela situationen.
Vissa dagar sörjer jag allt jag missar och kommer att missa.
Andra dagar ser jag detta som en chans till nystart.
Gubbmagen ska bort, bringan ska ut igen.
Jag tänker inte förbli bedragen, lämnad och frånskild. Jag ska bli singel!
När allt praktiskt är utagerat och själen har läkt lite vill jag träffa någon att SE och BEKRÄFTA.
Någon som också SER mig.
Kanske blir det som de flesta säger till mig nu: Det kommer att bli BRA.
.
.
.
. Iaf, det är sååååå mkt igenkänning i den. Iaf för min del.