Bedragen och lämnad efter 25år -Som man gör, så blir det!

Jag kommer precis innanför dörren, en helt vanlig torsdag.

Min fru står i köket och skalar potatis.

Jag tittar in i köket och säger -Hej.

Hon bara tittar på mig med en konstig blick.

Jag känner direkt att något är fel.

Sen säger hon “Jag har träffat en man…” , sedan hör jag bara bitar av meningarna.

Det enda som fastnat var “man” och “separation”.

-Vaaa? Säger jag.

För mig kommer blixten från, om inte en klarblå, men en himmel med bara spridda moln.

Hon berättar att hon träffat en man på ett seminarium som SÅG henne, och att de bara setts på seminariet och inget mer.

Hos mig börjar dock slantar att trilla ner…för ett par månader sedan skulle hon plötsligt åka och titta till en sommarstuga som av olika anledningar stått oanvänd i 25år.

Hon skulle sova hos den gamla grannen, som under alla år hållit ett öga på huset.

Den helgen när hon skulle varit där, så hörde hon inte av sig på kvällen. Som hon annars alltid gör.

Jag ringde, men inget svar. Inte heller på morgonen. På f.m var jag orolig och ringde grannen.

-Nää, hon har inte varit här, säger grannen.

Direkt efter ringer min fru och säger att telefonen varit urladdad, och att det blev ändrade planer. Hon har sovit hos sin kusin som också bor på orten.

Jag tyckte det lät jättekonstigt, men tänkte inte mer på det…då.

Jag frågade om det var honom hon träffat vid det tillfället.

Hon förnekar intensivt. Misstänksamt intensivt.

Hon säger att hon behöver “space”, och vi får se hur vi ska göra framöver.

Jag är i chock och förstår ingenting.

Igår var allt som vanligt och nu känner jag marken försvinna under mina fötter.

Jag är 53år, min fru är lika gammal.

Vi har varit ihop i drygt 25år, gifta i 22år. Vi har tre barn mellan tidiga tonåren och uppåt, alla bor hemma.

Vi har bra jobb, bor i villa, har sommarstuga, ganska god ekonomi.

Bra förutsättningar för frid o fröjd.

Trodde jag.

Ligger vaken nästan hela natten.

Slantar fortsätter att trilla ner…har hon inte varit ovanligt tillbakadragen? Mobilen ständigt med sig.

Börjat träna…kommer ofta hem sent från jobbet.

Fan, hon kanske vänsterprasslar?!

Helgen kommer, inget känns som vanligt.

Min fru är iskall, stingslig och tvär, det känns som jag gjort något dumt?

Läser på nätet om otrohet. Det finns tusentals artiklar.

“Så vet du om din parter är otrogen”

5 av 7 tecken är klockrena. Attans!

Ovissheten gnager, jag funderar på att ringa kusinen och höra ifall hon verkligen var där den där gången.

Innerst inne vet jag svaret, men är rädd för att få det bekräftat.

Till slut kan jag inte stå emot, jag måste VETA.

Jag tar reda på kusinens tel.nr. och ringer, under en neutral anledning småpratar vi en stund.

Ja, det var ju ganska länge sedan vi sågs, säger jag. (var åratal sedan jag träffat henne)

-Det kanske var länge sedan du träffade NN också?..väntar spänt på svaret, som jag egentligen redan vet.

-Jaa, det var jättelänge sedan…

Nu VET jag, vad hon gjorde den där helgen.

Känner triumf för att jag genomskådade (den genomskinliga) bluffen.

Utan att direkt tänka mig för konfronterar jag min fru.

Frågar om resan tidigare. Hon hävdar bestämt att telefonen laddat ur och att hon sov hos sin kusin.

Hon förnekar först allt, men gömmer ansiktet när jag överbevisar, blir arg. Förnekar otrohet.

Kryper tillslut fram att de setts och tillbringat natten tillsammans.

”Blir inget mer” Omöjligt. Han bor i långt borta. Skild.

Säger att hon åkte dit för att de var kära. Då hugger det till! Bara sex OK , men förälskelse…det sårar djupt.

Pratar länge. Hör ej ånger? Mycket fokus på vad jag INTE gjort senaste åren.

Hon vill få space. Hon ska bestämma när jag får sitta bredvid, krama. Så ska det vara två veckor framåt för att ha tid att tänka. Känns ändå bra efteråt, att få klarhet. Jag sover hela natten.

Nästa dag vaknar ett gnagande tvivel.

Är det slut mellan dem? Har de kontakt?

Min fru kommer hem sent, drar direkt. Dörren smälls i nyllet på mig. Undviker mig?

Hemma till slut vid 21. Frågar: har hon sagt ngt till honom? Nej. Frågar om ånger, ja men inget övertygande svar.

Tänker hon radera kontakten? Tittar länge - Inget svar… Kniv i ryggen vrids om. Jag tillintetgjord. Förstår att hon vill vara med honom. Inte mig.

Lägger mig i sängen. Säger att det gått 53år innan jag vet hur det känns att få hjärtat krossat.

Gråter förtvivlat.

Min fru kryper nära, tröstar, ”vanliga” varma fru. Hon lovar att upphöra med kontakten och ta bort från Facebook, Känns bra. Kanske ordnar sig. Kramas.

Sover, vaknar kl.3 och tvivlar.

Ska hon radera? Jag är bara otroligt förvirrad.

På morgonen när vi vaknar känns min fru känslokall igen.

Hela dagen gnager känslan av osäkerhet, ska hon göra som hon lovat?

Kommer på att hon har en gammal dator som inte används längre, kan jag kolla FB i den?

Jag har aldrig tidigare kollat/övervakat eller brytt mig vad hon gör på tel/dator, men nu är jag desperat efter FAKTA.

När jag kommer hem (före min fru) hittar jag datorn och öppnar crome.

Inloggningen ligger kvar i cach-minnet och jag kommer in på hennes FB.

Det första jag ser är värsta grövsta 6-chatten. Långa och utförliga beskrivningar vad de ska göra med varandra, k*k, fia och knua i långa haranger.

Jag kan knappt ta in det jag ser…detta har de skrivit till varandra IDAG för bara några timmar sedan.

I vrede skickar jag några svar att typen ”dra åt helvete” till snubben hon träffat.

Jag befinner mig i helvetet. Sveket är astronomiskt och jag känner mig totalt tillintetgjord och uppsprättad.

Antagligen meddelar snubben min fru att jag nu vet allt.

Min fru ringer hem och undrar om det är säkert för henne att komma hem.

Då har jag lugnat mig och säger att hon kan visst komma hem säkert så ska vi prata om skilsmässan.

När min fru kommer hem säger jag genast att jag köper ut henne från huset och barnen bor kvar. Hon protesterar inte.

Hon bor kvar tills hon hittat ngt eget, men att hon sover på soffan i V-rummet.

Vi kommer överens om att berätta för barnen vad som är på G.

(OBS!! Tips till andra: Agera inte i vredesmod! Ni kommer att ångra er. Jag ångrar att vi tog detta med barnen i detta skede)

Vi sitter i soffan och jag gråter förtvivlat, Min fru tröstar och säger att hon är ledsen att hon sårat mig, att hon inte vet som flugit i henne, men att hon känner så starkt för honom.

Jag låter mig kramas för jag kan inte låta bli.

Jag är jättearg på HONOM men kan inte vara arg på min fru.

Sover bara 1-2h den natten. Är det verklighet? Önskar att jag vaknar och allt var en mardröm.

Nästa dag har jag en sedan tidigare inbokad tid med en psykolog. Lägligt.

Berättar hela historien med tårar som rinner.

Blir nästan lite förnärmad när hon frågarupprepade gånger om min del i allt detta.

Kommer hem, blir direkt krigsstämning när jag bara andas om att prata om orsaken (otroheten) till separationen för barnen. Tänker på att inte diskutera i vredesmod. Lägger mig istället.

Den natten händer något.

Jag sover nästan inget men hjärnan går på högvarv.

Helt plötsligt ser jag mig själv i framtiden:

Jag sitter i en sunkig lägenhet på nedre botten, överviktig, bitter, hatar allt och alla.

Jag blir livrädd. Det får INTE hända.

På morgonen gå jag till min fru, som sover i soffan.

Jag berättar om min mardröm. Vi pratar länge om vad som lett fram till detta.

Hon berättar om alla gånger hon känt sig osedd och oviktig. Alla gånger hon velat göra saker, som sedan runnit ut i sanden.

Jag känner igen varenda pusselbit . Nu när jag hör dem tillsammans blir det glasklart.

Jag lät det hända. Jag SÅG inte min frus behov och lämnade målet vidöppen för vemsomhelst SÅG och bekräftade henne.

Förstår nu att det var oundvikligt att hon skulle falla pladask för någon som tittade henne djupt i ögonen.

Till saken hör också att jag var nära att bli utbränd för 10år sedan.

Jobbade med försäljning i stort industriföretag, struligt med ledning/ägare leder till att hälften säljarna går till värsta konkurrenten. Jag får erbjudande men stannar.

Blir snart otroligt stökigt med nytt ordersystem, situationen på jobbet blir ohållbar. Får ångestattacker på nätterna.

Räddad fem i tolv av lång semester.

Blir ändå ”skadad”, lägre stresströskel, svårt med folk/kontakter, t.o.m med syskon/familj. Känner stort motstånd att vara bland mycket folk, speciellt mingel. Slutar ”göra saker”

Tidigare var vi hos släkt, middagar, nu nästan aldrig. Har egentligen bara en enda kompis som jag har regelbunden kontakt med.

Nu ser jag ju tydligt att min fru lidit av detta mycket mer än jag förstått.

Där och då tar jag ett antal beslut.

Vi ska göra saker tillsammans på helgerna.

Ingen mer öl/vin/läsk/snacks/kakor och andra onyttigheter.

Ska återuppta styrketräningen (slutade för 15år sedan).

Pang bom! Börjar direkt på lördag morgon och fortsätter hela helgen.

Skridskor, lagar god middag, tar på finare kläder, Bowling, bakar scones på morgonen.

Först blir min fru häpen och verkar glad.

På söndag kväll blir dock reaktionen omvänd. ilsken och tvär.

På måndagskvällen när vi ses hemma så blir det helt uppenbart för mig.

Hon var redan förbi stadiet “försöka hålla ihop det”, för henne blev detta ett steg tillbaka.

Vi pratade lugnt om detta och kom fram till att det var för sent för henne. Hon vill lämna.

Hon vill att vi ska kunna vara vänner efter detta. Vi har ju barnen att ta hand om också.

Tanken är att jag ska köpa ut henne från huset och att jag och barnen bor kvar hos mig.

Nu har det gått ett par veckor i detta limbo.

Skilsmässopapper är på G, huset ska värderas, lån ska sökas etc.

Omöjligt att inte grubbla på vad jag skulle ha gjort/inte gjort.

Det jag saknar är dock att jag inte fick en tydlig varning att allt håller på att gå under.

Ett ultimatum. NU måste detta ändras, annars…

Antagligen hade jag gjort förändringar då, innan det var försent.

Men nu hann någon annan före, en joker som kom snett från vänster och SÅG min fru i ögonen och bekräftade henne.

Det brädade alla våra år tillsammans.

Vi har som de flesta andra haft toppar och dalar men på det stora hela bra.

Samma syn på det mesta, sällan bråk osv.

Det stora problemet var att vi (antagligen mest jag) började ta varandra för givet.

Nu är väl detta fel forum att ge relationstips men ändå, den dagen du slutar SE och BEKRÄFTA den parten, det blir början på slutet.

Kan knappt förstå att hela min värld har vrängts ut och in på mindre än en månad.

Vissa dagar är jag arg på min fru som stöter bort mig, andra dagar är jag arg på mig själv som genom egna oförmågor lagt grunden för hela situationen.

Vissa dagar sörjer jag allt jag missar och kommer att missa.

Andra dagar ser jag detta som en chans till nystart.

Gubbmagen ska bort, bringan ska ut igen.

Jag tänker inte förbli bedragen, lämnad och frånskild. Jag ska bli singel!

När allt praktiskt är utagerat och själen har läkt lite vill jag träffa någon att SE och BEKRÄFTA.

Någon som också SER mig.

Kanske blir det som de flesta säger till mig nu: Det kommer att bli BRA.

26 gillningar

Välkommen till klubben du inte kan lämna @CBR901!

Alltid lika trist när man råkar på en olycksbroder eller syster.
Vi är rätt jämngamla och jag har mitt snarlika fall 6-7 år bakom mig.

Du kommer att klara detta.
MEN och det här är stort!

Du är i en både förnekande och idealiserande fas.

Det här med att inte vara arg på frugan men desto argare på den okända parten är för mig ganska obegripligt?

Själv var jag inte det.
Skyll på den skyldiga istället!
Frun, ditt snart X är den som har valt att agera som hon gjort.
Han har inga lojaliteter med eller mot dig.

Så länge du inte är arg på henne men tar på dig all skuld, vilket jag upplever att du gör, är det svårt att komma vidare.

Sedan uppvisar din text god insikt och fin ödmjukhet inför situationen och snabbt inhämtad klokskap om att inte göra saker i vrede etc.
Fint så, var bara noga med att inte heller ge ditt ord på att hålla tyst eller försöka vara behjälplig med en lögn som du kan må dåligt av senare i livet?

Du har säkert fel och brister, det har vi alla.
Men just nu skulle jag nog luta åt att det är ditt X som har mest fel o brister.
En snövit ängel med det renaste av samveten skulle inte göra som hon gör nu mot er familj.

Dessutom, det här med att påtala den bedragna partens alla brister som lett till att den otrogne till slut inte hade något annat val än att åka på k…llresa med nya?
Det tror du väl inte själv på egentligen??

Var stark, för du sitter i ditt livs fetaste bergodalbana, den som nästan aldrig tar slut.
På det dåliga sättet!

Buckle up, buddy!

6 gillningar

Hej @CBR901
.
Ska säga direkt att jag har inget bagage om otrohet osv… att falla tillbaka på.
.

Precis som @Skipper så reagerade jag på att ditt X inte blev anklagad av dig när du sent om sido blev varse om vidden av otroheten, du har nog de rosa glasögonen på dig där mannen.
Där är du för snäll

2 gillningar

Känner igen mig i denna historia. Har också blivit sviken av min man. Han inledde sin affär i början på 2020 och “erkände” i början på 2021. Jag har kommit fram till att han antagligen blev hotad av sin älskarinnas man med typ “berätta själv eller så berättar jag”. Det kom aldrig fram men den andra kvinnans man tog kontakt med mig och även min man. Kunde t.o.m vara hotfull mot honom och idag förstår jag hans reaktion.
I början tyckte jag att han var korkad och var väldigt arg på den andra kvinnan, men kunde inte vara arg på min man, så jag förstår dig till fullo.

Min man var/är också iskall, stingslig, tvär och riktigt elak ibland. Jag har så ofta suttit som ett frågetecken och det har känts som att jag gjort något dumt fast jag inte gjort något, så jag förstår dig där helt och hållet också. Jag har blivit gaslightad så många gånger, men det är den otrognes egna samvete, som pratar.
Vi som blivit utsatta har absolut inte gjort något fel!!! Det är inte vi, som steppat ut ur förhållandet och påbörjat ett annat bakom ryggen på någon. Om man gömmer saker så har man inte rent mjöl i påsen.

Ta absolut inte på dig skulden för din frus snedsteg. Visst är man 2 personer i ett förhållande, men man har också en mun, som man kan prata med om man är missnöjd med något då säger man det till den andra. Det är bara fega konflikträdda människor, som inte vågar prata om svåra saker.
Om det nyligen har hänt så vet jag att man förmodligen inte kan se utanför bubblan, men när det gått ett tag (för mig tog det 2 år) så vaknar man upp. För mig kom det som en blixt från klarblå himmel.

Nu försökte jag och min man att få det till att funka, men det är endast jag som försökt. Han har inte jobbat på något och stundtals betett sig så svinigt mot mig. Har inte fortsatt med förhållandet vad jag vet, men svikit mig på andra sätt. Jag låter kanske lite bitter, men det är så det ligger till och jag är nog mest arg på mig själv för att jag fallit för hans ski*snack.

Nu skall vi i alla fall gå skilda vägar och jag tycker att det är oerhört sorgligt, men ohållbart. Ingen är lycklig och vi bråkar mycket m.m.

Vad som än händer oss i framtiden kommer det att bli BRA! Man får bara låta det ta den tid det tar.

8 gillningar

Först, tack för din berättelse. Bra beskriven i all oreda. Sen, beklagar att du hittade hit på sättet du gjorde. Och till sist, ja det kommer bli bra, annat bra.
Då jag är en lämnare, dock utan otrohet i bilden har jag inga råd eller perspektiv att ge vad gäller många delar av den resa du nu ofrivilligt ger dig in på. Men det finns många kloka människor här att luta sig lite på i det avseendet☺️

Men jag kanske lite lyfta den här skulden och ilskan som jag ser kan komma utifrån beskrivningen av att:
Om du fått en tydlig varning så hade du ändrat dig. Då hade inte detta hänt. Det är nämligen inte alls säkert trots att många återkommer till det.

Först, det är svårt att ge en ”varning” som är tydlig nog. Och det är svårt att förstå hur allvarlig en sådan ”varning” verkligen är när man får den.
Jag tog exempelvis mitt x till parterapi för x antal år sen och tillsammans med ett proffs gav röst åt det som inte funkade, vad jag behövde, vad han behövde. Vad som skulle bli effekten om vi inte jobbade på ”oss”
Vi fick en handlingsplan. Helt enkelt en: Textbook ”varning”.
Men så rann det ändå ut i sanden med tiden, du vet livet kommer emellan och saker rullar på. Det var ”frid fröjd”. Men i mig växte ensamheten och avståndet. Jag hade ju sagt och sen både lockat och uppmuntrat. Givit det tid. Men det nådde ändå inte riktigt in, för vi var ju något självklart. Vi var ”frid och fröjd”.
Och det gick och gick och gick, tills en punkt. Då det helt enkelt inte gick längre. Och den punkten kom lika snabbt på för mig som det säkert kändes att få den levererad.

Det jag vill säga med det här är att, om du kan, inte ska fastna i för många tankar som är ”om jag fått en varning, då hade inte…”
Inte bara för att det är olönt, men för att det målar upp en fantasibild av hur du skulle agerat mot bakgrund av vad du vet nu.

Såhär, (och för att spetsa till det) om hon sagt till dig för ett halvår sen; Om du inte ser mig mer, uppskattar mig och städar till ditt yttre då kommer jag ligga med en annan man. Så du vet, nu är du varnad.
Hade du sett och uppskattat henne mer då?
Antagligen inte.

Och om hon hade formulerat sig såhär;
Jag tycker att vårt förhållande har stagnerat och känner mig inte tillräckligt sedd och uppskattad av dig.
Hade du då sprungit till gymmet, bjudit ut på middagar och förändrat din attityd gentemot henne i grunden?
Antagligen inte. Lite kanske, men antagligen inte tillräckligt och antagligen inte länge nog.

Det är inte ditt fel att hon agerat som hon gjort, de specifika handlingarna ligger enbart på henne. Men att så snabbt som möjligt och på alla praktiska sätt du kan sätta dig i förarsätet i ditt eget liv är betydligt sundare än att gräva för länge i olika what if:s. För faktum är att man i slutändan har väldigt lite påverkan på hur en annan människa känner. Även om man levt med denna i två årtionden.

Det kommer ta tid. Det kommer ordna sig.

7 gillningar

Bra beslut @LeJo

1 gillning

@Skottaren @Skottaren
.
Jävla bra skrivit, fullt av bra svar till olika scenarion, jag tycker att TS lägger nästan all skuld på Snubben som hans dam träffade och drog över, det lilla som spiller över sen är hans tänk " jobbat för mycke/slöat för mycke /glömde uppvakta osv… osv…
.
Jag är stygg när jag skriver såhär: men om nån i ett förhållande lägger ut sig, om nån lägger ut sig naken å stannar över natten så har man haft många många tusen sekunder på sig att säga stopp för tusan detta går inte.
Fortsätter man så har man passerat flera gränser…
.
Står man å blånekar, typ bodde i s-stugan Nähä - bodde hos kusin, har ni legat med varann ? Nähä - vi tittade på tv eller va det paddan.
.
Ja du @CBR901
.
Det är fanimig inte lätt, ingen lätt sits Du hamnat i.
.
Ta till dig av vad Skottaren skrivit massor av kunskapsord där.

3 gillningar

Kunde varit jag som skrev detta. Som @Skipper skriver; Buckle up!! Det kommer bli åka av och man kan tyvärr inte kliva av. Men du kommer klara detta. Till slut når man andra sidan sjön, blöt, kall och trött. Men man har överlevt :heart:.

Och det kanske är ett bra läge marknadsmässigt att köpa ut henne ur huset nu innan räntorna sjunker igen. Underskatta inte att komma ut på rätt sida praktiskt och ekonomiskt ur detta. För din och barnens skull. Kan kännas oviktigt i känslostormen just nu, men livsviktigt i senare skede.

6 gillningar

Jag är en bit in på en liknande resa dock uttan barn ! Det är jävligt tufft !! Trots att jag är 6 månader före käns det ofta som jag inte kommit en mm framot men det har jag ! Vill bara säja att tårarna kommer även för mej när jag läser din historia o jag vet hur ont det gör !! En stor styrkekram :muscle: :muscle: ta hand om dej !!

3 gillningar

Håller med! Blir oerhört provocerad när jag hör ”om hen var otrogen så berodde det på att ert förhållande var dåligt”. Självklart är man två i ett förhållande och båda är ansvariga för hur relationen är. Men verkligheten är också sådan att de allra flesta lever i en vardag med jobb, barn, skola, tvätt, matlagning osv som behöver tas om hand. Ja, det är lätt att ta varandra för givet. Men att ta det som ursäkt för att vara otrogen och gå bakom ryggen på sin fru/man är bara helt igenom fegt och ryggradslöst! Om man är en normalt funtad människa som ser annat än bara sig själv så pratar man med den man lever ihop med. Om man saknar nåt så säger man det. Försöker lösa det ihop. Går det inte att lösa, ja då kanske man kan dela på sig som ok vänner. Men att skylla otrohet på att ”vi har det inte bra och har inte haft på länge” är ett sånt lågvattenmärke. Tonårsfasoner.

Ta inte skit från din snart fd fru @CBR901
Låt henne stå för sina handlingar. försök hålla huvudet högt och tänk nu i första hand på dig och barnen. Det är så svårt att plötsligt ändra inriktning från ”vi” till ”jag” efter att ha levt som familj i många år. Men du kommer förmodligen bli varse många sidor hos din snart fd fru som du inte kunde drömma om. Tyvärr. Vi är många som kan vittna om den resan. Då behöver man kapa banden snabbt för att överleva berg och dal banan man ska igenom.

Och du, det blir bättre så småningom. Det tar tid, men till slut lättar ångesten och allt det andra.

8 gillningar

Blir också provocerad när någon ursäktar dessa vidriga handlingar på att förhållandet är dåligt. Nä, det är dålig karaktär och egoism som gör att man väljer att vara otrogen. För man har ett val. Nu har min (ex)man tagit på sig skulden för allt och säger att han ff mår dåligt. Men, han säger också att han gjorde ett “misstag” när han var med den andra kvinnan. Det är det absolut inte. Det är en fullt medveten handlig. Du kan tvätta dina svarta kläder med vittvättmedel istället för kulörtvätt av misstag, men du råkar inte åka iväg på romantiska hotellövernattningar med din kollega när du är gift (oops). Dålig jämförelse kanske, men jag tror att ni fattar :smiley:.
Sen kommer det en vardag i alla relationer förr eller senare. Allt är inte “regnbågar och enhöningar” hela tiden. Det går upp och ner och man måste förstå det. Tror att många tänker sig att ett förhållande/äktenskap är en romantisk komedi eller “alla” inlägg på sociala medier.
Nä, man skall vattna gräset där man bor. Så gott det går iaf :blush:.

3 gillningar

Jag gjorde slut för exakt 1 år sedan med mitt X och han var otrogen under 4månader för 11 år sedan. Där stor jag med två barn 2 och 5 år en mamma som inte vill ha barnen varannan vecka och som inte hade ett fast jobb.

Vi gick i terapi och de ”kändes” bra även om han la locket på och inte gjorde nått för att bygga upp tilliten igen.
Men efter att min pappa blev sjuk -17 och efter en utmattning -20 så vaknade jag till liv och öppnade ögonen rejält!!

Då kommer ilskan som ett brev på posten och jag vågar för första gången visa denna ilska som jag skulle ha visat då, i 4månader spiknykter varje jävla gång går man och ligger med en tjej som dessutom är 21 år och vi 31 år!!! För att du inte får den bekräftelsen du vill ha mitt i småbarns åren. Men jag fick dock reda på de via Facebook så halva min stad visste om de innan mig!!

Nu har vi bott ifrån varandra i 6månader och jag är fortfarande så jävla arg över hur han har kunnat såra och svikit mig som han har gjort, synd bara att man var för feg och intalade sig att de var ok där och då! Och bonus psykisk misshandel på de otroligt lättkränkt och tryckte gärna ner mig och mitt värde ganska så ofta, de ser jag också bara mer och mer nu, vad jag har levt i för relation.

Men de har satt djupa spår nu istället när jag har börjat våga känna allt jag har gått igenom.

När jag flyttade så sa jag till mig själv att jag behöver ingen kille jag behöver inte närhet/sex för de har det varit dåligt med sen de där hände! Men såå fel jag hade, jag träffade den finaste varmaste och omtänksammaste person jag någonsin har mött, som bekräftar mig på ett sätt som jag aldrig har fått uppleva, vi pratar om allt på ett enkelt sätt, jag inser att den synen jag har av mig själv att jag upplever mig som enkel att hänga med har jag fått bekräftelse på nu!

Även om vi inte är ihop så finns han vid min sida om stormen som jag går igenom nu med massa känslor, han vill stå kvar för han ser nått fint i mig, vi ser vad som händer i framtiden men jag kan inte gå in i en ny relation nu är för sårbar/ känslomässigt ostabil ännu.

Men din tex berörde och jag kände så mycket som stämde överens med min resa, har man levt länge så är de ju lätt att hamna i de ”vanliga” men tänk om man bara var bättre på att prata och att man kan få en chans att ändra på de man nu är missnöjd över! Inte så svårt egentligen. Kämpa på de är jobbigt nu men de kommer bli bättre. Jag är iallfall en bättre och gladare mamma nu :heart:.

Stor kram :heart:

6 gillningar

@Tankar Vad jag kan relatera till många saker, som du skriver! Min “soon to be” x-man har varit otrogen och hade en affär för 3 år sedan. Vi gick inte i terapi (han tycker sådant är trams) och han la locket på. Gjorde INGET för att bygga upp tilliten igen. Bara fortsatte med sitt egobeteende. Inte med mer otrohet (vad jag vet), men annat och bryr bara om sig själv!!

Jag förstår att du ff är arg över detta. Jag är, för första gången, riktigt förbannad nu, 3 år senare. Jag har också intalat mig själv att allt vart ok. Jag har inte stått upp för mig själv, men nu gör jag det och det gillas INTE av mannen. Han tycker att jag muckar gräl när jag säger att jag inte vill bli illa behandlad. Och du, det har inget med feghet att göra. Man är bara mänsklig och det är så många, som gått igenom samma sak. Jag skulle rekommendera att du (och alla, som vart med om otrohet) lyssnar på boken “Leave a Cheater, Gain a Life” skriven av Tracy Schorn. Laddade ner en ljudboksapp med gratis prövoperiod där den finns. Jag vet inte om man får göra reklam här :grin:. Iaf, det är sååååå mkt igenkänning i den. Iaf för min del.

Jag har också detta i bagaget i denna relation och bubblan har spruckigt. Jag ser ALLT från ett annat perspektiv nu och mkt har varit helt sjukt i vårt gemensamma liv.

Va härligt att du mött en person, som bryr sig om dig, som du förtjänar :heart:. Jag är inte där än på låååånga vägar, men en dag hoppas jag på att träffa en man, som är MAN på riktigt och inte ett fegt kräk, som satt hela sitt och vårt liv på spel.

2 gillningar