Är separerad sen i höstas och flyttade för nästan exakt 4 månader sen.
Vi bestämde att till en början köra 2-2-3 med barnens tid just för att det var så nytt och att en hel vecka kändes alldeles för länge att börja med.
Men börjar väl lite känna att det är ganska ”hattigt” även om det har funkat bra.
Så, hur har ni andra delat upp det med barnen?
Vi flyttade isär också för ganska exakt fyra månader sedan. Vi började direkt med varanann vecka vilket var tufft precis i början när en vecka kändes länge, samtidigt är mina barn ganska stora och flera kompisar kör varannan vecka så det var ett enklare koncept för dem. Hur gamla är dina barn?
Tänker att sommaren är en bra period att kanske göra om ifall ni vill ändra på systemet. Vi kommer att köra lite annorlunda upplägg på sommaren men gå tillbaka till varannan vecka till hösten.
Våra barn är 9 och 6 år. Frågade lite försiktigt igår om hur barnen tyckte att det kändes och äldsta sa att han tyckte det var bra men att han ville ha varannan vecka ist som sin kompis.
Minstingen tror jag inte riktigt förstår, va samma innan jag flyttade att vi märkte först när jag väl hade flyttat att hon förstod vad som skulle hända.
Tänker också att sommaren nu kan vara en bra tid att prova sig fram.
Men tror väl inte att det finns någon annan variant än hela veckor? Kör man kortare än en hel vecka så vill man ju få in att man har barnen varannan helg. 
Nej, tänkte mer för er att kanske byta till hela veckor. Sen vet jag andra som har varianter på 2-2-3 t ex varannan helg inkl fredagen och sen att en förälder alltid har mån-tis och den andra alltid ons-tor. Funkar ju bra för de som t ex har aktiviteter eller jobbgrejer som alltid ligger på samma kväll. Men för oss känns varannan vecka smidigast.
Mina barn har precis fyllt 8 och 10 så hyfsat lika.
Har 6 och 9 åring.
Bott separerade 10mån.
Vi började med 3, övergick till 5 och övergår under sommaren till vecka vecka.
Känns tudelat med det. Vi får se.
För mig skulle det kännas tryggare med vecka vecka om jag vet att fadern skulle kunna bemöta saknad, om han skulle tillåta barnen att sakna och att det mer skulle vara okej att ha lite svävande (träffas någon timme då behovet uppstår).
Ja, tänkte också att man kanske skulle övergå till hela veckor. Men är rädd för att det blir ett för stort hopp… nu är det ju det längsta man är borta från varandra 3 dagar till att då ha 7 dagar.
Vet inte om det är för en själv man är rädd att det är för lång tid eller om barnen också kommer tycka det. 
Men rent praktiskt så tror jag nog också att hela veckor är det bästa.
Hur gjorde ni när ni hade 5 dagar? Rullande 5 dagar?
Var det svårt att hålla reda på när man skulle byta?
Vi har ju redan nu varit flexibla åt båda hållen om barnen vill stanna extra hos någon av oss så skulle vi gå över till hela veckor kommer vi nog fortsätta vara det. Men kanske också att dom då inte ”behöver” dom extra dagarna när dom stannar flera dagar ist.
Hur kommer ni att göra nu under sommaren? Kommer ni att fortsätta med 2-2-3 även då?
Vi har nog inte pratat om sommaren än. Så än så länge har vi inte bestämt nått annat än 2-2-3.
Hur kommer ni lägga upp det under sommaren?
Det var rullande 5 dagar.
Näe inte var det svårt. Det var att räkna fram i kalendern och se när det inföll, vilken dag det var.
Under en längre tid jämnade helgerna ut sig. Även om det vissa månader blev så att en hade 2,5helg så en annan månad hade den andra det. Funkar om man inte är så hård med att ha helgerna jämnt. Och att man själv inte behöver ha varannan helg ledig.
Det har varit omtyckt av barnen. Tiden inte för lång från någon av föräldrarna. Vi får se hur de upplever vecka vecka.
Iom att fadern varit på resande fot är de mer vana att han är borta (och därför av naturliga orsaker mer vana med mig i sin vardag), så det är den delen som kommer att kännas.
Det etta barnet har större behov av mig och den andra av pappan. Det ena barnet reagerar mer på nya situationer med nya människorna runt sig hela tiden. Och det andra reagerar mer i tystnad.
Jag är inte säker på att detta är den slutgiltiga lösningen för oss, men vi skall prova
Vi kommer att utöka över sommaren så att några veckor har vi två veckor var. Är lite i valet och kvalet om det är rätt, men det lockade att kunna ta oss iväg med barnen till släkt och lantställen och då kunna vara borta lite längre en vecka. Jag tänker också att det kommer att vara mer som händer under dessa veckor och kanske inte lika mycket saknad på grund av det.
Har också bott själv i 4 månader nu och vi körde på varannan vecka direkt. Nu är mina barn 7 och 13 och har inte varit några bekymmer alls. Hade också känt att 2-2-3 varit hattigt, då hinner de ju knappt komma innan de ska iväg igen.
Sen anpassar sig barn väldigt snabbt så länge man har rutiner.
Tack för att ni delar med er 
Tror vi har lite att prata om men känner ju mer och mer att vi behöver göra om vårt upplägg till längre perioder även om vi alla har tyckt det har funkat att ”hatta” med kortare dagar. Så får vart vi hamnar nånstans.
Man får ju hitta det sätt som funkar för alla parter helt enkelt 
Det här tycker jag var väldigt insiktsfullt skrivet av dig 
Jag tänkte bara påminna dig om det du skrev att din minsta inte riktigt fattade vad som skulle ske förrän du faktiskt flyttade. Barn är experter på att leva i nuet och att vara glada, ledsna, arga etc. i stunden den uppstår och fortfarande varar. Sedan kommer nästa stund, med nästa upplevelse.
Så det är klart att barn i stunden kan känna saknad efter den andra föräldern (eller annat) medan de är på ett ställe. Men det varar sällan och aldrig länge, för sedan fortsätter tiden att gå och något nytt händer.
Det där är en egenskap/förmåga som vi vuxna i många stycken har tappat och som vi skulle vara så betjänta av att kunna plocka fram emellanåt. Men som vuxen kan man ju inte leva ur hand i mun som ett barn gör och bara gå dit näsan pekar och ta dagen som den kommer, men många gånger skulle vi vara så betjänta av det. Fast troligen går det inte att få bägge delar fullt ut och vi vuxna klarar det i varierande grad.
Så det jag vill säga är att barn i normalfallet klarar både vistelsen och saknaden, för den går över och den som har det allra svårast är föräldern för där går inte saknad/oro över som hos barn och den avbryts/avlöses inte heller tillnärmelsevis lika lätt av annat. Mao. så är det extremt lätt att tillskriva sina barn de egna föräldrabehoven och känslorna, vilket blir till nackdel för alla inblandade.
Du är på rätt spår tror jag 
Du har så himla rätt i det du skriver! Man borde lära mer av barnen ibland 
men bara ibland!
Detta är ett enormt problem hos många, som orsakar så otroligt mycket skit.
Det finns så många som inte på någon nivå alls klarar av att skilja på sina egna och barnens behov och känslor…
De projicerar sina egna känslor, sin bitterhet, sitt förakt och sitt hat mot den andra på barnen… Sen så vips så är hela cirkusen med advokater, tingsrätten, socialen och familjerätten i full snurr.
Det kostar samhället och de inblandade otroliga summor pengar, men framförallt orsakar det enormt psykiskt lidande för de drabbade barnen.
Skönt att se att denna TS @Hanna8 verkar ha huvudet kallt och tillräcklig självinsikt.
Det är många som lyfter upp att en förälder speglar av de negativa sidorna som bitterhet och ilska.
Vill bara flika in att det finns även de som överför sin önska att barnen skall känna samma lycka och vilja till ny familj som den personen gör. Glömmer bort att barnen inte är i samma tid i processen som föräldern. Vilket gör att barnets egna behov och känslor kommer i kläm och skymundan.
Det behöver nog vara en slags balans på allt.
Barnens känslor är andra än föräldern, oavsett vilka förälderns är.