Barnen ska umgås med den nya

Allmänna diskussioner
1

Öppnar en ny tråd och söker tröst och råd om hur man förlikar sig med tanken att ens älskade barn nu ska umgås och fira kommande semester med sin pappa (den otrogna skitstöveln jag skrivit om i annan tråd) och hans nya. Den nya som var en i raden av hans otrohetsaffärer och som han till slut bestämde sig för.
Min ilska har varit brutal under året som varit och jag har fått hjälp av psykolog att reda i tankar och att se ilskan för vad den är, ett sätt för mig att känna var min gräns går. Och SOM mina gränser har blivit prövade under året…

Jag har sååååå fruktansvärt svårt att förlika mig med tanken att mina barn nu ska leka familj med dessa två. De har fredagsmys, våffelfikor och har nu bokat sommarsemester. Sonen är så lojal och har alltid avgudat sin far, så han åker såklart med på allt fadern vill ha med honom på. Dottern har ju varit väldigt skeptisk till pappas nya och bor mest hos mig. Men öven henne har han nu övertalat att spendera tid med nya och hennes barn.

Jag vet så väl att jag inte har något val än att “glatt” släppa iväg dem och stå ensam kvar. Mitt inre skriker!! Jag vill inte!!!
Nej, hag vill inte ha skitstöveln tillbaka… men jag vill ha min familj!! Mina älskade så vänliga och väluppfostrade individer till barn. Ska HON få njuta av deras sällskap och visa upp dem för världen som sina bonusar… hon som gjort deras mamma så fruktansvärt illa!!!

Egoistiska tankar som inte hjälper varesig mig eller mina barn ett dugg!! Vill att det inte ska påverka mig så fruktansvärt. Men det gör det!! Någon som känner igen sig? Jag gissar det…

10 gillningar
2

Innerst inne vill jag inte att vårt barn ska umgås med sin pappa o ta mer avstånd pga x självupptagna ego som tar sin nya framför sitt barn trots att barnet är myndig.

Å andra sidan ska barnet ha sin pappa i sitt liv men det blir inte lätt…

Jag förstår dina tankar :heart:

1 gillning
3

Du har väl ganska stora barn? Som förstår mer än man tror?

Den nya är en i raden, säger du. I så fall sätter jag en slant på att han fortsätter att vara otrogen. Det kan bli ett stort problem för barnen om de “bondar” med den nya, för hon blir nog inte kvar så länge.

Jag tycker du ska prata klarspråk med dina barn. Inte snacka skit om deras pappa eller den nya, för sådant straffar sig i längden. Däremot bör du säga att även om det är bra att de kommer överens med den nya, så måste de tänka på att hon kanske inte blir kvar resten av livet. Att de väntar med att se henne som en bonusmamma och i stället ser henne som pappas flickvän tills vidare.

4

Man behöver inte prata skit men är de stora nog att förstå, så kan man lära ut så att man gör rätt för sig i ett förhållande.

Annars tror dem att det är så man gör … otrohet osv…

5

Mycket hög igenkänningsfaktor! Till tröst kan jag säga, tiden är din vän. Den jobbar för dig. Det kommer bli lättare.
Mitt x var otrogen mot mig och gick direkt in i en relation med den kvinna han bedragit mig med. Vi hade bestämt att vänta ett år med att introducera någon ny i vår dotters liv, men det avtalet bröt han förstås, för det var såååå jobbigt att han inte hann träffa sin nya så ofta han ville. Hans nya har också en dotter sedan tidigare två år äldre än vår.
Jag ville kräkas varje gång jag hörde hennes (den nys) namn hemma när de börjat umgås alla tillsammans. Jag har varit arg så länge. Och ilskan tog ny fart när han började introducera henne.
Det är en otroligt jobbig och tung känsla att behöva släppa iväg sitt barn och känna att värdefull tid man själv känner man skulle ha fått med sitt eller sina älskade små liv ska den otrogne skiten och kvinnan han bedrog en med få.
Det är verkligen inte några lätta känslor!
Tid och samtalsstöd är vad som hjälpt mig.
Och det blir verkligen lättare även om man inte tror det… kram och kämpa på!

1 gillning
7

Det gjorde mitt x. Han sa att han är svår att leva med, ska bo själv ett tag, men han gjorde raka motsatsen.
Flytta tillbaka i området o så småningom kommer barnet att bli tvingad mötas ute häromkring om de råkar på varandra. Konstigt sätt att presentera den nya den vägen helt oväntat.

2 gillningar
8

Hur tog din dotter det som träffade pappas nya?

9

Jag kan inte ens tänka tanken hur arg jag skulle vara. Jag kom på min man för 14 månader sedan och han ”valde” mig. Det har varit ett år som inte går att likna med nåt så kan inte förstå hur det känns. Om han skulle välja att ens säga hej till apan han var otrogen med kommer jag säga upp bekantskapen helt med honom samt visa barnen deras sms konversationer som jag sparat. Där finns lite naket på apan oxå.

Lider så med dig!

Men jag tror på karma. Man ska vara snäll.

10

Självklart är det så. Och jag är betydligt mer arg på honom. Men att åka på kärlekssemester med en gift man ett par dagar efter att han har släppt bomben i sin familj tycker jag är j-vligt elakt. Och att sen precis när exet flyttat ut åka och spela bowling med våra barn när jag bönat och bett att ge barnen lite tid att landa i separationen är förbannat lågt. Framför allt ifrån hans sida såklart, men även från hennes …Det är min bestämda åsikt.

6 gillningar
11

Barnen är 11 och 15. Ja, de förstår nog och har listat ut det mesta. Dottern frpgar mig varje gång hon varit med sin pappa: Mamma, du har väl inte träffat någon? Som pappa har gjort?

Det känns ju jobbigt att jag, om jag träffar någon, får ledsna barn på grund av att deras far gjort som han har gjort.

1 gillning
13

Barn i den åldern förstår så mycket mer än vi tror. I slutändan är det DU som går segrande ur det här. Kämpa på, tiden kommer göra att de känns bättre🙂

2 gillningar
14

Nu var det ingen otro i vår separation och jag förstår att när det varit det så påverkar det känslorna gentemot den nya MEN

Försök att tänka på barnen. Är den nya snäll mot barnen? Ja, då är det bra för barnen!
När min dotter fick bra kontakt med x:ets nya och bakade mm med henne så kände jag mest glädje för att det var en bra vuxenkontakt. Det stod helt klart för mig att hon aldrig skulle ersätta mig i rollen som mamma ändå.

Om den nya inte är snäll så är det en mycket svårare situation.

1 gillning
15

Förstår dig fullständigt! Respektlöst även för x nya oxå speciellt med så unga känsliga ungdomar! Är hon då en bra vuxenkontakt då? Vete katten om det är så. Det låter så egoistiskt.

16

Gällande om hon är en bra vuxen kontakt eller ej har jag svårt att uttala mig om. Barnen pratar sällan om henne mer än vad de gjort tillsammans med pappan och henne. Och jag har hittils aldrig träffat henne. Hua… det kommer väl snart det också…

Jag ÖNSKAR att jag enbart kunde se det som positivt med fler vuxna i barnens liv… men på det sättet denna människa kom in i mina barns liv har jag svårt att känna annat än ilska och besvikelse tyvärr…

Hoppas och tror att ni som skriver att tiden är min vän har rätt!!! Och att karma någongång slår till exet i huvudet så att han får känna på liiite av sin egen medicin. För just nu är han mitt uppe i det blå och messar till mig om vilka fantastiska föräldrar vi är till våra barn och hur bra vi har skött det hela… (???)…

2 gillningar
17

Han är uppe i det blå och känner ingen empati för sin nyblivna x som man levt ihop med så många år. Man borde ändå värna om vänskapen efteråt när man har barn… Men icke… Och förstår inte hur man ska “skriva neutralt” utan att såra den andra för den som lämnat.

Mitt x har inte sagt nåt ont till andra- om mig - tror bara för att han erkänner innerst inne att han gjort fel och inte " säger något till andra".

18

Tiden är din vän! Det kan jag lova dig.
Jag känner igen även det beteende du skriver ovan. Fick också höra detta, hur bra vi skött det med mera. Jag tolkade det som ett försök från mitt x sida att intala sig själv att det han gjort inte egentligen åsamkat någon skada utan bara fått allt att bli så bra. Eller att det varit jobbigt men nu minsann så var det så fantastiskt bra och fint allting. Kort och gott för att döva sitt dåliga samvete.

Ju mer distans jag fixa desto lättare blev det också. Jag behövde verkligen hålla honom långt ifrån mig själv under en rätt lång period, så långt det går när man har barn ihop. Det var det enda sättet för mig att
hantera min tillvaro, speciellt efter han introducerat sin nya i min dotters liv och hade fullt upp med att leka lycklig bonusfamilj.
Jag behövde låta ilskan få vara en kraft som drev mig framåt och gjorde att det blev lättare att skjuta ifrån och för att kunna göra det behövde jag helt enkelt utrymme att vara förbannad.
Det blir lättare!

3 gillningar
19

Trodde aldrig att jag skulle skriva de här orden och speciellt inte så snart men: JA det blir lättare. Min ex sambo och pappan till min 5-åriga son var inte otrogen men träffade sin nya mycket snabbt, precis tvärt emot vad han hade sagt. Han behövde vara ensam och det skulle ta lång tid att binda sig… En månad tog det. Med en person jag känner. Allt det här hände i somras. Det har gått 10 månader sen separationen nu.

Jag vet precis hur jobbigt det är. Det är en fruktansvärd utmaning. Jag har också varit ensam med mycket med vår son många år innan separationen och han är en helt underbar liten människa, öppen, rolig, modig. Tar till sig nya så lätt, alltså även den här nya.

Det känns SÅ FEL, att ens barn som man lagt så mycket kärlek och omsorg i nu ska ranta runt med en helt främmande människa och visas upp bland vänner. Hon är yngre också så många av hennes vänner har inte barn, han blir en spännande liten attraktion. Och de ska på semester osv. Jo jag bävar också inför det men inte lika mycket längre.

Det som har hjälpt mig utöver bara tid:

De första gångerna höll jag på att DÖ. Men sen började jag zooma ut, försöka se saker ur ett större perspektiv. Livet, kärlek, vem vill jag vara den här tiden jag har på jorden. Min son är 5 år, han kommer att växa upp. Föräldraskapet är en separationsprocess i vilket fall som helst och det här är ett ypperligt tillfälle att öva mig att förlora kontrollen, att bli större än jag visste att jag kunde bli.

Jag började läsa och lyssna på en kvinna som heter Pema Chödron, en buddistisk nunna som skrivit mycket om just svåra händelser där man står inför oönskade utmaningar. Det var väldigt bra för mig.

Jag tänker mycket på min relation med min son och hur jag vill att det ska vara om 15 år. När han kommer att börja förstå saker som feminism.

Sen så klart också tillåta de jobbiga känslorna. Men kanske att se dem nästan som en tillgång att kunna växa som människa. Men att ha tillit att er relation kan stå pall.

Jag har varit ensam mycket när min son är med pappan och hans nya. Inte bokat upp mig för att få tiden att gå och distrahera mig utan verkligen varit i det jobbiga. För mig har det hjälpt. Jag är mindre rädd nu.

Men det finns så klart olika sätt att ta sig igenom det jobbiga. Jag kan bara skriva under på att känslorna förändras hela tiden.

Ah och en jätteviktig grej och det är lite det du gör här: Jag har hittat andra kvinnor, även äldre, som varit igenom det och de är mina ledsagare. Jag kan ringa närsomhelst och de säger samma saker om och om. Att jag klarar det, det kommer att kännas annorlunda om ett tag. Det har hjälpt massvis.

Stor kram

9 gillningar
20

Har svårt att tro att han inte var otrogen, man kan vara form av otrohet utan sex.
I mitt fall var det så, x tycker bara via sex är otrohet. O snabbt blev de ihop. Han var knappt singel efter 20 års förhållande.

1 gillning
21

Jo folk här brukar säga så men jag vet att det var efter att vi gjord slut som det hände något mellan dem. Det går ju aldrig att veta vad en annan person tänker på men hon bor inte i Sverige och pga covid så har ju ingen rest på närmare två år. Så det var efter separationen de sågs och blev tillsammans. Det är inte av så stor betydelse för mig ens, känns lite hugget som stucket men jag råkar veta att de träffades på det här romantiska sättet efter att han lämnat mig.

4 gillningar
22

Tack tack tack!!! Behövde höra detta!!! Stor kram tillbaka!!!

Att verkligen lita på att tilliten mellan mig och barnen står pall är något jag fokuserar på. Jag har varit väldigt mycket ensam med barnen då exmaken “mått dåligt och behövt egentid” som det så vackert hette.
Nu är han helt plötsligt oerhört engagerad i allt barnen gör och höjer dem till skyarna. Jag kämpar på med att bli “en större människa” och se att barnen trots att har fått en mer engagerad förälder i sin far nu… men oj va det är svårt ibland… (så dags nu efter att i flera år gnatat både på dem och mig hur mycket fel vi gör).

Idag tappade 15 åringen sin mobil i marken av misstag. Hade detta hänt för ett år sedan hade sonen fått sig en skopa om hur oaktsam och slarvig han är. Idag när jag och sonen berättade detta för fadern så var det bara ett ryck på axlarna och "oj, då. Ja sånt händer ".
Så för 15 åringen känns det säkert helt ok trots allt…

3 gillningar