Bra. Det är en bra Darwin-istisk insikt som du gett till dina barn. Jag ska försöka ge den insikten till det barn som drog min nitlott i det genetiska lotteriet. Mitt råd till honom (om jag klarar av att säga det) är att sterilisera sig och leta efter en tjej som vill ha honom precis för den som han är. Inte för hans framtida okända förmåga att kanske klara av att ta lika delat ansvar för ett barn. Då behöver inte Noomi varna för honom eftersom han inte kan sprida vidare sina/mina trasiga gener.
Sedan är jag mycket influerad av den evolutionär biologin som beskrivs i Robin Bakers “Sperm wars” men det är definitivt ett ämne för en annan tråd.
Vet inte om det är särskilt darwinistiskt. Snarare en fördel av att vara född i vårt tidevarv när man på ett helt annat sätt kan välja om man vill få barn eller inte.
Nu är mina barn juridiskt vuxna men fortfarande unga så det är förstås svårt att veta hur de kommer att tänka angående relationer längre fram.
Men i dagsläget ser ingen av dem det som en nackdel att inte bilda familj. De har snarare svårt att förstå varför det tycks vara så viktigt för andra. De känner helt enkelt inte att de har dragit någon särskild nitlott i genetiken.
Med darwinistisk insikt menar jag precis vad du sätter ord på. Homo sapiens, existerar pga av “the evolution of species”. Den intellektuella människan som kan förstå att individen är mer än det biologiska arvet kan då även välja att inte fortplanta sig.
Nitlotten är min tolkning av utfallet i det genetiska tärningsspelet som jag och min partner utförde. Den insikt som de fått av dig önskar jag att någon hade hjälpt mig med innan jag medverkade i spelet. Då hade jag sagt nej.
Och TS insikt är att hon har förståelse för att barnens behov inte går hand i hand med det kulturella påhittade behovet att man alltid ska ta ansvar för sina barns överlevnad/uppfostran/utveckling genom att ha dem boende hos sig till 50%.
Jag bor ensam. Sätter alltid mina barns behov först. Mitt ex behov är inte mitt problem längre. Hon har valt bort mig. Hon, mina barn och jag fick det jobbigare när jag inte längre fick bo med henne och barnen. Hade hon valt att låta mig bo kvar, sova i vår säng och söka fysisk närhet med andra så hade alla haft det bättre. Men det förstod hon inte utan det var mer prioriterat för henne att jag aldrig mer sov i samma säng som hon.
Nästa helg vill hon ha “egentid” med en vän och jag har gått med på att sova i hennes säng och ta hand om barnen hela helgen. Sådan är jag, en otrevlig aspergerpersonlighet med storhetsvansinne, ett dåligt exempel för alla med NPF-problematik som har upprört så många personer att de troligen har blockerat mig för att slippa bli upprörda av mina ordval och sina egna misstolkningar.-)
Trevlig midsommar, dags att börja värma upp för att bli sketfull. En av dagarna på året då man korrekt kan använda uttrycket “Jag är inte full. Jag är allergisk”. Fast jag använder det bara ironiskt. Jag är full.
[quote=“Npfmamma, post:1, topic:19550”]
Nu funderar jag på att ta kontakt med en advokat för att stämma i tingsrätten då de hittills 3 samarbetssamtalen vi haft med kommunen inte har lett fram till något beslut om vart sonen ska bo och hur umgänget ska se ut.[/quote
ADHD och autism/asperger är två olika diagnoser. Det som jag uppfattat är den stora skillnaden är att ADHD ger uttryck i form av impulsivitet och koncentrationssvårigheter och att konsekvensen av detta kan leda till svårigheter i sociala relationer. Men när det gäller autism är det just det sociala samspelet och kommunikationen som är svårt i sig. Det vill säga att man kommunicerar och samspelar samt förstår detta på andra sätt än det gängse vedertagna. Det är alltså inte svårigheterna att fokusera och reglera aktivitetsnivån som leder till att socialt samspel och kommunikation kan bli så fel mellan någon som har autism och någon som inte har det. Den med ADHD utan autistiska drag/autism samspelar och kommunicerar på samma villkor som vi utan diagnos (förutom att man i samspelet kan bli ofokuserad och impulsiv).
Mig hjälper det mycket att tänka på vad som är avsikten med det som sägs, d v s vill den jag kommunicerar med något ont, ha rätt eller bara bli hörd och få sagt sitt och bli förstådd. Att avläsa andras avsikter med det de gör och säger är svårare om man har autism, vilket jag fått erfara i min kommunikation med mitt vuxna barn med Asperger.
Så med ovanstående sagt så tror jag inte att det är pappans ADHD-diagnos i sig som gör att han agerar självständigt i sitt föräldraskap trots konsekvenser för dig och din son, även om vissa av hans svårigheter lyser igenom i hans sätt att ta hand om sin son enligt din beskrivning. Jag står fast vid att du @Npfmamma bör vända dig till de professionella som du förmodligen har runt din son (dvs inte samarbetssamtal utan t ex habiliteringen, BUP som är till för sonen) i första hand. Om de är oroliga för faderns föräldraskap och för omsorgsbrist kommer de att agera efter det. Att själv dra igång en vårdnadsprocess utan att ha de professionella med tror jag inte är bra för någon av er.
Jag har inget direkt behov av en egen tråd. Jag vet vem jag är, vad jag kommer från och vad jag tycker. Vill någon veta så är det bara att skicka ett PM. Men jag blir provocerad när andra byter fokus istället för att fundera vad de kan skriva för att verkligen hjälpa personen som frågar. Att diskutera 50/50 med någon som frågar om enskild vårdnad är inte att respektera personens fråga. Skriv en egen tråd.
Att ge sig på mig för att de tycker jag är otrevlig är inga problem men skicka ett PM till mig eller gör en egen tråd där ni kan skriva allt möjligt påhittat om mig. Jag är alltid öppen för att argumentera.
Min bitterhet är även den i betraktarens öga och den kommer inte fram när man håller sig till ämnet. När Noomi uttrycker sina fördommar om alla NPF-personligheter så får mig att se rött och då glömmer jag av vilken tråd jag är i. Och nu har jag gjort det igen. Precis som du skriver, starta en egen tråd och lämna denna om ni inte kan hålla er till ämnet. Jag vet att det är enklare att säga än att göra och jag är den första som ber TS om ursäkt att tråden har spårat ur. Har någon av de andra som slängt ur sig saker om mig överhuvudtaget funderat på om TS bryr sig om deras åsikter om mig.
[EDIT: Har lagt till hela inlägget jag svarade på]
Och det är grunderna i ett förhållande. Väljer den ena partner att det är Svarte Petter man spelar så kommer givetvis den personen inte att uppskatta när den andra inte förstår att det är Svarte Petter som spelas. Och varför ska man spela Svarte Petter i ett förhållande? Är man medspelare eller motspelare? Ta ett steg tillbaka, vill man vara tillsammans eller isär? Vill man göra allt för sina barn så kanske det är det bästa för stunden att bestämma sig för att spela som ett lag även om man har problem med sin medspelare. Eller så sparkar man ut sin medspelare, tar på sig fullt ansvar och varnar andra för att alla med liknande problem är dåliga lagmedlemmar. Är man den bästa lagspelare man kan vara då?
Och att jag skriver på detta sättet betyder inte att jag rättfärdigar alla personers dåliga sidor, attityder och åsikter. Men jag vill ge alla en möjlighet att bli den bästa de kan bli. Även dig.
Förstår att det är jobbigt att lyssna på den personen man argumenterar mot. Bäst att ta bort sina inlägg så fort som möjligt
[EDIT: Funderat över vad det var som fick dig att ta bort ditt inlägg. Om det var för min sista mening som du citerade så ber jag om ursäkt, det var inte den meningen som skulle vara i fokus och jag borde inte ha skrivit den. Jag uppskattar verkligen ditt inlägg. Det nyanserar din bild av världen. Tack för ditt inlägg.]
Jag känner till ett sådant fall när ena föräldern tilldömdes enskild vårdnad av ett av tre gemensamma barn. Det tragiska är att det var till fel förälder. Den som inte förstod hur autism fungerar, den som inte kunde skapa stabilitet och stöd. Den som ljög om den andre föräldern och kapade alla band mellan barnet och föräldern. Resultatet är tragiskt att se.
Det som är otroligt viktigt för en förälder till framförallt autistiska barn är att föräldern inte bara viker sig för vad som fungerar bra i stunden då det i längden kan leda till att barnet blir helt instängd i sin diagnos. Man måste stötta barnet att kunna uvidga sin bekvämlighetszon så att inte världen totalt rasar samman när något måste ändras. Tänk om födelsemärket är malignt och måste opereras bort?
Jag orkar absolut inte med autistiska killar/män. Jag har haft manliga vänner med högfungerande autism, men skulle inte kunna bo under samma tak som dem. Många killar/män med autism upplever jag som tröga, gaggiga och egoistiska. Oerhört självmedvetna, mycket jobbigt.
Det svart/vita tänkandet de uttrycker gör mig galen.
Har de blivit fler pga kemikalierna i våra kroppar och närmiljö eller har vi blivit bättre på att diagnostisera?
Nu trollar du. Du har haft dåliga erfarenheter av mäns beteende. En del av de männen har haft autism och du drar då slutsatsen att du absolut inte orkar med autistiska män. Det är lika fördomsfullt som att säga att man inte orkar med blondiner, invandrare eller utlänningar. Du, jag och Noomi borde träffas, ta ett glas vin och utöka er förståelse för mänskligheten.
Man föds med autism, det är ärftligt och “obotligt”. Det är i princip ospecifierade störningar på hjärnans funktion. Att sätta diagnosen autism betyder att personen har ett eller flera beteende inom vissa områden som påverkar deras liv negativt. Typ.
Så ja, vi har blivit bättre på att sätta diagnoser på de som har problem och som söker hjälp. Men den största förändringen är att så många fler får problem i dagens oförstående samhälle. Antalet personer med autistiska beteenden är troligen lika stor nu som förr sett ur ett rent evolutionärt perspektiv. Men det är långt samtal på en annan plats, tex med det där vinet som jag skrev om tidigare. Hör av dig så dyker jag upp.-) Ha en fortsatt trevlig dag.
Jag har dåliga erfarenheter från förhållandet med exet ja. Men han har inte autistiska drag/störning.
Jag har läst rätt mycket om en hel del skolskyttar och massmördare. Många av dem ligger nånstans på skalan.
Jag har, som sagt, haft en hel del vänner med autistiska funktionsnedsättningar.
Jag har debatterat på Flashback i några år. Massvis med rejält störda autistiska killar.
Jag är medveten om att skalan är minst sagt bred. Alltifrån högfungerande till kan-inte-knyta-skorna-själv.
Jag orkar faktiskt inte med de flesta invandrare heller. Mestadels för att majoriteten pratar dålig svenska, iaf här i Malmö. Så jobbigt att behöva anstränga sig för att förstå vad någon säger. Plus att många invandrarkillar gör ett aggressivt intryck.
Orkar inte med alkoholister eller pundare heller. Gaggiga och påfrestande.
Osv.
De utan agg/fördomar - räck upp en hand. Ahh ingen.
Jag anser inte dina anekdotiska fördomsfulla slutsatser är värda att lägga någons tid på. Kryp tillbaka till Flashback-grottan där du känner dig hemma.
Jag tror jag har hittat på ett nytt ord. “Fördumsful”. Någon som har så dumma åsikter att de är fula på insidan.-)
Att dra alla över en kam är ett av de värsta drag jag kan tänka mig hos en människa.
När jag flyttade från Malmö 2004 bodde det människor från 140 olika länder där. 1/4 var första generationens invandrare. Idag är siffran högre och så mycket som 75% av boende i Malmö har utländskt påbrå (är 2:a eller 3:e generationens invandrare). Att påstå att majoriteten pratar dålig svenska betyder att majoriteten av stadens invånares svenska är dålig…Det känns inte trovärdigt.
Flytta till Vellinge vet jag. Där vill de inte ta emot invandrare. Du hade passat väl in där.
Jag har fördomar. Jag gillar inte när människor kommer in och gapar vilka rättigheter de har. Jag gillar inte att bli mordhotad (vilket jag blev några gånger förra året). Jag avskyr när människor luktar illa. Jag gillar inte när någon vill tvinga på mig en åsikt. Sen om den personen är svensk, muslim, blå eller kommer från månen skiter jag i.
Det är likadant med alkoholister och pundare. Det finns de som beter sig sjukt illa och det finns de som trots sitt missbruk vet hur man uppför sig. Jag har mött garanterat vartenda variant av dessa i mitt jobb.
När det gäller autism så vet jag att en autistisk människa hade inte kunnat vara lycklig med mig. För att få ordning skapar jag för mycket kaos runt omkring mig (vid t.ex. städning, tvätt, matlagning osv). Jag har drag som inte är lätta att leva med och som är en del av mig och kommer så förbli för att det är jag.
Det spelar ingen roll om någon har en diagnos eller inte. Ska man ge sig in i en relation så ska man veta att det är en människa som kan ta det bra med det dåliga hos mig och att jag kan göra detsamma hos den personen jag vill leva med.
Visst kan hålla med om att jag överdrev en aning med att påstå att “majoriteten” invandrare i Malmö pratar dålig svenska. Men det är tillräckligt många för att det ska vara rejält frustrerande och jobbigt. Att lära sig språket är ett absolut minimum krav för att man ska kunna fungera någorlunda väl i samhället. Och det lägger jag helt och hållet på individen.
Förstår inte människor som bor här i 3-5-10 år och fortfarande inte har lärt sig fungerande svenska. Speciellt människor med barn som bör kunna kommunicera med barnens skola, osv.
Och visst bor det människor från all världens hörn i Malmö men majoriteten kommer från Irak. Så så väldigt multikulturellt är det inte.
Nej tänker inte flytta till Vellinge, människor är för inskränka och för borgerliga för min smak där. Skulle nog passa dej mycket bättre att flytta dit.
Japp håller med gällande att inte kunna leva med en autentisk man, givetvis beroende på hur allvarligt det är, men tror inte det hade funkat i längden vilket som.
Förstår att det är jobbigt att lyssna på den personen man argumenterar mot. Bäst att ta bort sina inlägg så fort som möjligt