Det var ett tag sen jag var inne här. Jag blev lämnad av min sambo i maj och har mått helt bedrövligt sen dess. Vissa upp och nedgångar, lättare dagar ibland men inget ljus i tunneln än. Vi har en son som sedan separationen har bott med mig på heltid. Pappan flyttade ut på tre dygn och träffade snabbt en ny som bor i ett grannland, dit han har åkt i skytteltrafik. Han har varit borta i flera veckor i streck säkert 4-5 gånger under de här 7 månaderna. Jag har tappat räkningen. Allt det här har varit fruktansvärt smärtsamt för mig, men mitt i alltihop har jag ändå varit tacksam att jag kunnat vara med vår son på heltid.
Nu har hans pappa börjat vakna upp lite och har fixat ett boende där han kan ha vår son, som har börjat sova hos honom där nu i veckan. Det kanske låter konstigt med tanke på att det bara rör sig om en eller två nätter i veckan just nu men jag oroar mig så klart att det ska bli mer och jag lider så mycket när min son inte är här. Känner mig helt knäckt, sover dåligt, får riktiga depressionssymptom.
Jag är fullt medveten om att många uppskattar ett liv där man har tid för sig själv och det inget fel med det. Men jag har inte valt det här och jag mår inte alls bra av det. Det hör också till saken att hans nya är här nu under en lång period så min son är med dem två. Skitjobbigt.
Hur har ni andra som blivit lämnade upplevt det? Ändrade sig känslan av total sorg och maktlöshet efter ett tag? Kändes det mer ok att vara ifrån era barn?
Så många sorger i en det här, det tar verkligen aldrig slut!
Du är inte ensam om att känna som du gör. Förstår hur du mår. Har varit där!
För egen del är saknaden efter barnen det absolut jobbigaste med separationen. Första tiden utan barnen var vidrig. Det blir bättre efterhand. Men jag saknar fortfarande mina barn, 4 år senare. Ja, jag har anpassat mig och kan numer tycka att det är lite skönt att få rå mig själv. I några dar. Men sen kommer saknaden. Inte på samma sätt som i början, men den finns ändå där. På nåt sätt har jag lärt mig hantera saknaden. Men den finns där fortfarande under ytan.
Håll ut. Det blir bättre. Även om du kanske som jag kommer att sakna din son mycket.
Tack för svar. Det är på något vis ändå en tröst att höra att många upplever just det du beskriver, att det blir bättre. Hur det nu är möjligt?? Det är en sån otroligt stor sorg det här, att familjen gick sönder, och att jag känner mig så sviken av personen jag älskat. Trots att vi har haft problem har det inte funnits i min värld att det HÄR skulle vara lösningen. Har du träffat någon ny? Hur lever du idag?
Ja, det är fruktansvärt jobbigt att vara utan sina barn, men det kommer att bli bättre. Jag har tonåringar och första året var ständiga växlingar i hur de skulle bo, vem de ville vara hos osv. En sån fruktansvärd ångest jag hade! Jag tänker att du nu är mitt i en sån där period när boendet ändras, så det kan nog bli ganska tufft tills det stabiliserar sig. Försök att hitta rutiner för dig för att hantera bytet, en rutin för dig för timmarna direkt efter. Jag brukade börja med att åka och träna på Friskis och sen åkte jag hem till mina föräldrar, som bjöd på räkmacka och tv. Varannan fredag i några månader. Inget krångel, nåt med låga krav, inga masker som måste hållas. Men nåt som distraherar. Sen hade jag egna rutiner även för lördagen med saker jag skulle göra och fixa. I början helt hysteriskt men sen allt lugnare. Efter ett tag kunde jag göra en mysig måltid till mig själv på lördag kväll. Tredje gången var det riktigt trevligt. Passade på att äta nåt som barnen inte uppskattade.
Det kommer att lätta. Men ni behöver ju också komma överens om nåt slags schema. Och sen tänkte jag mycket på att ingenting varar för evigt. Varken glädje eller sorg. Du vet inte än hur länge den här fasen kommer att vara, kommer barnet att bo varannan helg med sin pappa, kanske? Upp till tonåren? Tills han flyttar hemifrån? Eller kanske tröttnar han tidigare när kompisar blir viktigare. Det vet vi inte. Så både plan/förutsägbarhet OCH att vila i att så här jobbigt som du har det just nu - det kommer det inte vara. Nåt kommer att ändras.
Min dotter bor förresten 100 procent med mig. Och jag klurar på hur jag ska hantera mitt nya dejtingliv på ett diskret sätt… Hade varit smidigt om hon haft en pappa som hon gillade att vara hos ibland.
Inte så peppande kanske. Jag blev lämnad, nu är det snart två år sen. Vissa gånger går det bättre att lämna barnen men många gånger fortfarande blir det fosterställning och storgråt första dagen efter lämning. Jag har jättesvårt att se hur det nånsin ska bli lättare. Har varannan vecka…
Jag blev också lämnad i maj. Min fru bytte man efter en kort affär.
Nu ligger jag här klarvaken mitt i natten med en saknad, oro och ångest.
Imorgon lämnar jag min 4 åring för att inte få återse han på en vecka.
Vilket brott förtjänar ett så fruktansvärt straff?!
Det här är den absolut vidrigaste stunden på veckan. Ibland har jag brutit ihop och gråtit floder.
Pojken var mitt allt. Det är han fortfarande. Men bara varannan vecka.
Det gör fruktansvärt ont
Det värker i hjärtat när jag läser ditt svar Fenix1. Jag håller så med!!! Vilket brott förtjänar ett sånt vidrigt straff? Det känns så omänskligt och orättvist och ändå kan man inte göra någonting åt det. Jag har min son de flesta dagar men oroar mig att det ska ändras och de dagar och helger han är borta är hemska, som att allt liv försvinner. Jag sover också väldigt dåligt när han inte är under samma tak. Min son är 5. Stor kram
Ja vilket brott förtjänar detta staff? 5 år sedan nu och man är ju över X sedan länge. Men för mig har saknaden efter barnen inte mildrats. Jag valde ju att bli förälder för att jag ville ha barn och vara förälder på heltid . Man har dem ju så kort tid och de växer upp så snabbt. Det är fortfarande väldigt kämpigt för mig som är väldigt familjeorienterad att missa 50% av deras uppväxt och liv.
Men man får göra som min pappa i all välmening tippsade min son om. När det är tufft och du saknar pappa får du knyta näven o fickan och bita ihop . Så det är väl det man gör varannan vecka - knyter näven i fickan och biter ihop. Medans X verkar älska sin ensamma vecka. Vidrigt faktiskt.
Så sorgligt att höra att du fortfarande känner så efter två år. Jag föreställer mig också att jag kommer att uppleva det lika hemskt och kränkande även efter att lång tid gått. Det är både skönt och jobbigt att höra att man kan vänja sig vid något man aldrig någonsin vill vänja sig vid. Stor kram
Tack för svar Johan. Det är så gripande att läsa egna ord och tankar formulerade av någon annan. Det du skriver, att du valt att skaffa barn för att du ville vara förälder på heltid är exakt det jag brukar säga.
Jag är själv fortfarande i sorgeprocess efter mitt ex (som i och för sig har betett sig så pass illa att jag inte borde sörja men kärleken är inte logisk) och det här med sonen kommer som en ny sorgeprocess nu när hans pappa vaknat till efter 7 månader och börjat dra i honom.
En av de vidrigaste aspekterna är just det du säger, att det passar exet perfekt att vara förälder på deltid. Han fixar så att hela hans liv är som han vill medan mitt är i ruiner. Stor kram
Jag stör mig också nå fruktansvärt på det här med att exet verkar trivas så bra med varannan vecka livet.
Hon älskar sin son. Det måste jag ge henne. Men när jag tänker på det har hon alltid velat ha egentid. Jag har uppmuntrat till initiativ med sonen och försökt bjuda med henne när jag velat göra något med pojken.
Hon har valt sovmorgon, utekvällar, kompisar, osv. Jag med ibland. Men det har helt klart varit en obalans där.
Det är kanske inte heller helt rätt. Men jag upplever att jag blev väldigt mycket pappa på heltid samtidigt som hon saknade tiden före barnet lite mer.
Jag har väl pushat för mycket för familjeaktiviteter. Då blev det väl väldigt lockande att faktiskt få vara ifred varannan vecka.
Om jag får generalisera lite känns det här som ett ganska typiskt relationsproblem. Men jag skulle tro att det är vanligare att mammor delar min upplevelse.
Det är svårt att ställa om. Jag kan inte bara njuta och tänka på mig själv. Men man måste försöka.
Det låter som oss men som du säger omvänt. Jag har inte heller varit någon som gett upp allt för familjen. Har många fina vänner, är väldigt social, även i mitt föräldraskap. Jag har också andra intressen som jag har hållit vid liv även under småbarnsåren. Men min tyngdpunkt har varit i familjen och jag har satt vår sons bästa före annat. Han han pratat om frihet och tagit oändligt många sovmornar. Så känner igen mig kan jag lugnt säga…
Jag trodde det inte själv, men det är möjligt. Efter några år.
Jag märker att jag oftare tenderar att känna att saknaden mildras. Jag hatar fortfarande upplägget varannan vecka. Jag måste erkänna att jag inte alls förstod att det var detta jag tackade nej till i samband med uppbrottet; 50% av tiden med dem under deras uppväxt. Jag ville ge dem ett 100% mysigt familjeliv. Men den atmosfär jag skapade tillsammans med ex var bitvis vidrig för mig och oss alla att leva i, under många år.
Vad är det som gjort detta lättare att bära med tiden? Jo att barnen växer, att jag ser att andra sociala relationer börjar betyda mer för dem, att jag som förälder mer är en trygg bas, fixare, samtalspartner, ger mänsklig närhet och värme. Jag intalar mig att detta ändå är deras väg ut till det självständiga livet. Vår enhet skulle ändå luckras upp. Så kvar i ensamhet står jag ännu, med existensiell ångest och brist på livsmål.
Jag vill ju skapa och uppleva med en lekkompis… dela livet med någon vid min sida… så troligen kommer jag inleda samma partnerjakt som barnen inom några år… vill på något sätt bli mentalt redo för detta…
Jag är inte där än, men jag genomgår nu en separation. Mina tankar går precis som dina, hur ska jag klara mig utan min dotter… Det känns som att min sambo krossade mitt hjärta. Men det går att laga. Men att inte få träffa sitt barn känns just nu som någon har tagit bort en del av mitt hjärta. Jag brottas också med tanken om just att detta inte är mitt val osv. Men någonstans försöker jag se det som är bäst för min dotter. Hon behöver en pappa och en mamma. Jag förstår om det inte går att applicera här med tanke på att man inte vet alla omständigheter. Som vanligt kan jag inte ge något bra svar. Men du får mitt medlidande och min förståelse.
Ja nu sitter man här igen. De sista timmarna med pojken för den här veckan.
Han kommer att ha det bra hos mamma och hennes nya familj.
Men för mig är det bara ångest.
Mitt enda barn försvinner i 7 dagar.
Fortfarande så ofattbart!
Det lär bli svårt att sova i natt. Imorgon måste jag hålla igång efter jobbet för att slippa känna efter hur jag egentligen mår.
Men det är ens ego som talar i min situation. Det är jag som lider. Inte han.
Jag hittar kraft i det tankesättet.
Jag har ju inte förlorat honom för evigt.
Så hemskt att så många behöver genomlida det här samtidigt som det känns skönt att inte vara ensam…
Jag och exet har nyligen separerat efter 12 år. Inte mitt beslut… hade inget att säga till om. Han flyttade för 4 veckor sedan. Jag är inne på andra veckan utan barnen och det är fruktansvärt! Vi byter på fredagar och helgen som precis varit kändes som två veckor bara den. Total ångest! Jag har gjort 1000 saker för min egen skull men det hjälper inte. Nu är det 5 dagar kvar…Ja står inte ut
Jag ringer alltid och säger godnatt. Jag dyker upp på deras träningar och aktiviteter. Jag snor all tid jag kan när det är pappavecka och trots allt har jag och exet en väldigt fungerande föräldrarelation. Men jag vill vara med mina barn när jag vill, hela tiden! Jag vill prata med dem dagligen om allt och ingenting. Jag vill trösta dem när de är ledsna, dela alla glada stunder och jag vill vara delaktig i allt som rör dem och deras liv. Fy farao så tungt det är!
Men jag försöker vara stark! Bara de mår bra så får jag helt enkelt tvinga mig själv att må bra! Men förra veckan de kom hem hit var det tydligt att de inte alla mår så bra som jag innan trodde. Exet har aldrig varit vidare bra på känslor och där beter sig barnen nog likadant. Man stänger in och kör på! När barnen kom hit kom alla känslor ut. Tårar, ilska, utbrott. Jag är glad att de känner och här tillåts de känna allt… men det känns så hemskt! De har inte heller valt det här…
Men det här är ännu nytt. Jag har fortfarande förhoppning och framtvingad tro på att jag i längden kommer bli en gladare lyckligare mamma än vad jag var de sista åren i relationen. Tiden med barnen kommer att bli mer kvalitativ och hur hemskt det än känns så kanske jag lyckas hitta mig själv i all ensamtid jag tvingas ha. För den person jag en gång var är borta sedan länge… henne vill jag att barnen ska få träffa för hon var fantastisk
Tack! Du sätter verkligen ord på det jag försöker ta fasta på. Jag har inte varit utan mitt barn många gånger än, vi har precis börjat med växelvis boende. Men det var så otroligt jobbigt för mig de gångerna han var borta att jag kände att jag behöver ändra något i min inställning till det hela, även om sorgen alltid kommer att finnas. Så kom jag fram till det du skriver, och som även andra här har sagt, att föräldraskapet är en separationsprocess och att min roll som mamma ändå skulle ha förändrats med tiden, oavsett om vi hade fortsatt som familj. Han är 5 år och jag märker redan nu att ett skifte har skett det senaste halvåret, där kompisrelationerna tar större plats. Det är inte längre den lilla pojken som bara vill vara med mig hela tiden, att jag mer börjar bli det du skriver, en trygg bas. Och det stärker mig mycket att tänka så, det ger mig nån slags riktning. Tack <3
Jag känner så med dig. Nätterna är värst. Jag undrar om du upplever att det blir lättare efter det första dygnet? Många verkar känna så.
Jag tycker du är tapper som kan tänka på din sons bästa och finna någon tröst i det. I mina mörkaste stunder har jag inte lyckats vara så storsint, men det är inget jag visat för min son så klart. Däremot håller jag inte med om att det är ditt ego som talar. Det är dina känslor, du har berövats din son på halvtid mot din vilja. Det finns faktiskt ingen rättvisa i det. Jag minns inte om det var du eller någon annan som skrev att “vilket brott förtjänar ett sånt straff”?
Men visst är det en själslig utmaning att gå igenom det här. Att ens barn plötsligt ingår i en ny familjekonstellation. Även mitt ex har träffat en ny redan och hon är alltid med när min son träffar sin pappa. Jag tror du är för tuff mot dig själv om du säger att det är ditt ego, det är väldigt mänskligt att känna att det inte känns rätt och rimligt. Det går ju emot alla ens instinkter som förälder, och även den anknytning man har haft till sitt ex. Det som har betytt mest i ens liv i stort sett. Det tar nog ett bra tag att ställa om sig och det är ett hälsosamt tecken tror jag.
Ja någonstans tror jag ändå att det är en skillnad, att ha valt det eller inte. Ibland finns det ju fall där man väljer det för att det finns inget annat val. Men i många fall är det helt andra saker som styr. Alla har ju en unik historia men det finns många här som vittnar om hur deras ex som lämnat verkar trivas utmärkt med att vara förälder på deltid medan den lämnade parten lider för hen var den mest familjeorienterade av de två.
Du får mitt medlidande också. Hoppas du kan ta en dag i taget och skriv igen här om du behöver.
Jag blir väldigt berörd av att läsa om det du går igenom. Total ångest, det har jag också fått erfara när sonen var borta. TOTAL.
Alla vi kommer att behöva hitta vår egen väg genom det här men jag tror verkligen att det ligger något i det du säger, att den påtvingade ensamtiden (hatar ordet egentid haha) är en möjlighet till en inre resa. Jag tänkte så här häromdagen: Mitt barn tas ifrån mig mot min vilja, det är en enrom förlust. Men jag får ju något, även om det inte är något jag bett om, dvs tid. Denna tid bör jag kunna byta in mot något annat, något som är värt nästan lika mycket som mitt barn. Det kan bli en inre resa, och den kan ju se ut hur som helst, men att det ändå inte bara är en förlust om man tänker så.
Har varannan vecka…
. Man har dem ju så kort tid och de växer upp så snabbt. Det är fortfarande väldigt kämpigt för mig som är väldigt familjeorienterad att missa 50% av deras uppväxt och liv.
. Så det är väl det man gör varannan vecka - knyter näven i fickan och biter ihop. Medans X verkar älska sin ensamma vecka. Vidrigt faktiskt.
