Jag måste säga att skilja sig är inget man vill, men går ju inte in i en relation som man inte tror på. Men känslor kan försvinna, har man försökt att reparera, har man prata med varandra och kanske sökt extern hjälp och det ändå inte fungerar så måste man ju lämna. Både den som lämnar och den som kanske bli lämnad har nog en stor sorgearbete, man kanske har kommit olika långt i den. Men fungerar det inte alls så är det väl starkt att ta upp det och ta beslut.
Det är ju inte onaturligt att skiljas och någon gång måste ju någon ta initiativet. Att omgivningen inte förstår är ju en annan sak, de är ju inte gifta eller del av ert förhållande, de kan ju ge sin syn och man kan analysera den och förklara hur man tänker, men till slut är man två om det, där både är överens eller inte, men då är ju separationen ett faktum.
Att dock involvera sin parter för sent efter man tagit beslutet själv eller efter man varit otrogen, det är inte ok enligt mig. Men det är ju jag det
Känner igen mig väldigt mycket i detta. Är i precis samma sits, är bara ett par av mina närmaste vänner som vet än så länge. På ett sätt känner man enorm lättnad över att äntligen ha tagit beslutet, på ett annat så mycket sorg, rädsla och skam över att lämna och såra någon som funnits i ens liv så länge, som man upplevt så mycket med och som liksom vet…allt om en. Kanske mer än vad man själv vet till och med. Men innerst inne är iag trygg i att jag VET att det är det enda valet om jag verkligen ser in i djupet av mig själv, trots att känslorna kan pendla enormt. Inte bara dag till dag, utan nästan minut till minut. Hoppas att du också är det!
Det är verkligen minut för minut. Det hjälper verkligen att höra att andra går igenom detsamma. Jag har ingen i min närhet som skilt sig, speciellt inte efter en sådan lång relation heller där man vuxit ihop och gått igenom så mycket tillsammans. Jag har vänner som stöttar men har man inte gått igenom det är det nog svårt att förstå hur tufft det är även för den som vill lämna. Jag kan faktiskt förstå de som lämnar och som har någon annan. Det blir säkert lättare för man vet att man inte är själv. Så är inte fallet med mig, jag har känslor för någon annan men han är inte med i bilden. Men jag kan tänka mig att det vore lättare även om det inte är renhårigt. Nu krävs en inre styrka som heter duga när man kan stanna kvar i en lång trygg relation.
Jag håller med helt, det skulle nog kännas lättare - om än samtidigt elakare - att lämna pga någon annan. Men egentligen är jag mest glad att jag inte har det, känns mer renhårigt. Plus att man kan känna sig säker på att man inte gör det pga en tillfällig förälskelse och kommer att ångra vad man gjort den dagen den kanske går över.
Dock var en stor orsak till att jag slutligen bestämde mig att jag träffade en person som jag KÄNDE att jag skulle kunna bli förälskad i. Det var bara vid ett tillfälle och hon är ingen jag kommer att eftersöka mera. Men insikten om att jag önskade att jag inte var gift när vi satt där och pratade på en fest var en riktig ögonöppnare.
Ja och nej. Som sagt, det finns inget uttalat mellan oss. Men jag tror på ett sätt att förälskelsen är en katalysator i detta. En lång historia, men jag har haft flera år av dåligt mående pga min karriär men tog för ett år sedan tag i måendet började prioritera sömn, motion och selfcare. Jag mådde strax hur bra som helst och kände känslor/lust jag inte känt på väldigt länge, en längtan. Personen i fråga har funnits i närheten i flera år men jag har inte tidigare haft något intresse men så i höstas så var förälskelsen ett faktum. Jag började även inse att jag kanske inte kände rätt saker för min man. Under flera års tid hade jag faktiskt haft olika flykt beteenden för att undvika intimitet etc men kunde inte se detta förrän senare. Men inget annat hade existerat förutom att lösa den hopplösa situation jag befann mig i, jag var oerhört deprimerad och stressad. Jag började väl även ifrågasätta ifall jag vuxit ur relationen då vi blev ett par som väldigt unga. Jag kände mig fast i gamla mönster och roller där båda faktiskt låtit relationen halta. Jag har ändå någonstans hamnat i att min längtan efter förälskelse och passion kan jag inte trycka ner. Jag är rädd för att bli bitter. Det är läskigt men jag lämnar oavsett. Man lever en gång, men lätt är det inte. Vissa dagar är jag så skör och tänker att jag fixar det inte och vill ha tröst hos min bästa vän, jag stannar där jag är men så tänker jag men just det, ska jag stänga ner detta hur skulle det vara?
Det är alltid läskigt att lämna, tror jag. Det brukar bli en känsla av vilsenhet i början.
Men det blir ändå bättre, och klarar man bara den första tiden tror jag att det är bättre även för ens egen skull att lämna utan att ha någon annan.
Jag hör till dem som tror att det bästa är att landa ordentligt mellan förhållanden och kunna känna att man står stadigt och tryggt på egna ben i livet. Sen kan man, om man fortfarande vill, börja fundera på något nytt
Ännu en lämnare här som som många andra här känner mig både nöjd och panikslagen över vad jag gjort. Det är som att sitta i en berg-och-dalbana, ena dan är jag helt sänkt och nästa dag euforisk.
Jag saknar också honom jag lämnar, jag känner mig ensam, rädd för framtiden, ekonomin, boende, barnen. Jag har stannat kvar länge, alltför länge i ett förhållande jag inte trivts i men nu har jag kastat mig ut i det okända och hoppas landa någorlunda mjukt.
Det här kan jag relatera till väldigt mycket. Vi blev också ett par som väldigt unga och vår relation har gradvis blivit sämre och sämre. Har också känt mig djupt deprimerad, stressad och sorgsen i vårat äktenskap under en längre tid. Inledningsvis var det min partner som var avståndstagande gällande intimitet, förutom då det passade henne vid enstaka tillfällen. Men efter ett tag slutade jag helt känna lust själv, även vid de tillfällen då möjlighet gavs och hittade på ursäkter etc för att undvika situationen. Trodde en tid att jag tappat lusten helt, men insåg med tid att det som egentligen hänt var att jag tappat attraktionen till min blivande exfru. Nu är jag lämnaren, trots att det egentligen är hon som utsatt mig för vad som av många beskrivits som psykisk misshandel under många år. Och ändå är det jag som känner dåligt samvete. Men den viktigaste insikten var just att jag insåg att jag längtar efter passion, förälskelse och intimitet - fysisk såväl som psykisk. Och att det därför inte har med mig att göra, utan med vår relation.
Jag håller med helt egentligen, men samtidigt är det så otroligt läskigt. Med ett över 20 år gammalt förhållande bakom sig vet man ju liksom knappt vem man är som helt enskild person. Och därmed är längtan att träffa någon ny omgående ganska stark. Men jag kommer att försöka undvika det och ta en tid för att landa i att vara singel och på riktigt fundera ut vad JAG vill ha ut av livet. Hur läskigt det ära är känns det samtidigt otroligt hoppfullt - äntligen kan jag börja leva mitt eget liv och inte behöva kompromissa med vad jag vill göra, vilka åsikter jag utrycker, vem jag umgås med etc. Enorm frihet och enorm panik på samma gång på något sätt. Äntligen förstår jag fullt ut vad uttrycket blandade känslor verkligen innebär. Haha!
Exakt så är det. Man vet man har, men inte vad man kommer att få för att slänga sig med klyschor. Det är dock starkt att ha tagit beslutet! Hur länge sedan var det du sade det till honom? Något som hjälpt mig sedan jag uttalade de tre stora orden är att vara uppmärksam på vad jag verkligen känner när vi umgås. oavsett om situationen är konfliktfylld eller relativt lugn. Vill jag fortsätta leva med den här personen och om inte - är de avkall jag behöver göra i mitt liv värda att “slippa” hen? I mitt fall har det blivit tydligare för varje dag att svaren på respektive fråga är “nej” och “ja”. Så det blir lättare och lättare varje dag även om det fortfarande är fruktansvärt svårt.
Jag märker att jag hela tiden kommer med klyschor såsom “det blir bättre” etc
Men det är ju en klen tröst när man är mitt uppe i det värsta jag förstår också att det måste vara oändligt mycket svårare om man blev tillsammans som ung eller om man varit tillsammans väldigt länge.
Men å andra sidan ska det ju heller inte vara lätt att lämna. Jag tycker ändå att det är ett sundhetstecken att ha ambivalenta känslor vid ett uppbrott, oavsett hur säker man är på sin sak.
Men inte sällan är just beslutet det svåraste. Och allt det andra - såsom rädsla för framtiden - brukar ge med sig med tiden. Många troll spricker i dagsljuset, och ni har ju redan visat styrka
Jag blev så förälskad i den känslan att längtan efter nytt förhållande helt försvann =)
För varje dag blir ångesten och sorgen mindre påtaglig och frihetskänslan större här hos mig. Dock bor vi fortf ihop och det är väldigt kort tid sedan beslutet togs, så det kan säkert svänga fort. I nuläget känns det som att det här kan bli en helt ok sommar trots allt, även om jag för var dag önskar att jag kunde flytta ut snabbare så att det blir definitivt och ”på riktigt” på något sätt. Just nu känner jag mig lite som en skurk som först säger att jag vill skiljas och sedan hänger kvar och lämnar oss i något slags limbo, trots att hon inte vill att jag flyttar direkt heller.
Säger som @mordillo - tack för de orden! Det är precis vad man behöver höra i det här läget och betyder mycket!
En ny relation är inte prio. Känner definitivt att jag behöver ta reda på vem jag är. En stor del i det här längtar efter att vara just själv och inte anpassa mig efter någon annan.
Alla här inne är så välformulerade. Tack för all klokskap! Din historia med flera år av psykisk misshandel är väldigt gripande. Låter som du har mer än goda skäl att lämna.
Mina relation har i stort varit bra, han är en bra man så är både omtänksam, stöttande och har varit en bra partner. Det finns såklart saker som inte är så bra längre och båda har del i detta. Men ibland känns det då som mina skäl min längtan efter passion osv inte är “giltiga”. Har ju alltid varit av tron att jag gifte mig för alltid och att vara monogam är viktigt för mig. Har pratat ibland med vänner och dryftar ofta ifall en relation kan hålla livet ut? När attraktionen dör och man bara är vänner. Ni som fortfarande är under samma tak hur fungerar samspelet?
Tack Bella! Ja, jag vet att jag gör rätt. Men det är ändå tufft - man tenderar ju att tänka tillbaka på de positiva stunderna nu när beslutet är taget. För sådana har också funnits såklart, även om de blivit färre och färre senaste åren.
Förstår att det måste vara ännu tuffare att vara den som lämnar under de förhållandena, särskilt om känslor finns kvar hos honom. Men du gör helt rätt, det finns ett bättre liv för er båda där ute om relationen är död. Även om det inte känns så nu.
Det funkar ok, men situationen är märklig. Just nu låtsas hon som ingenting. Kör på som vanligt, pratar om trädgårdslandet, dotterns aktiviteter etc. Känns lite som att hon förnekar söndagen då jag tog snacket med henne. Kommer låta det gå några dagar till. Tar hon inte själv upp det under dem behöver jag göra det så hon inte tror att det här blir ytterligare en av de gr då vi haft en konflikt och den sedan bara tystats ned och/eller liksom runnit ut i sanden.
Lever också under samma tak som mitt ex. Jag flyttar senare i höst. Vi håller oftast en god ton, undviker varandra endel. Vi kan prata om det som händer men jag ser att han är ledsen.
Barnen vet inte något hos oss heller. Väntar till semestern. Tror att vi behöver den tiden till att prata och trösta. Tror inte de förstår vad som är på gång.
Skär i hjärtat att behöva ta detta med dem.
Precis som du känner jag ibland att jag inte har en giltig anledning att lämna. Men jag vet att jag har det. Vill inte leva med en person jag inte vill kyssa eller kan vara riktigt lycklig med.
Jag förtjänar att vara lycklig. Barnen förtjänar en mamma som har energi och glädje.
Igenkänning…precis så är det ju om man inte är lycklig så men varför är det så svårt? Vi fick rådet av Familjerådgivningen att inte berätta för barnen förrän vi vet mer konkret om boendesituationen det är något av det första de kommer undra över, mina är i skolåldern.
