Det talas sällan om hur det är att vara den som tar initiativet till en skilsmässa. När jag läser här inne hittar jag huvudsakligen inlägg från sårade, svikna och lämnade personer. Väldigt få berättelser finns om perspektivet från den som lämnar.
Jag är den som lämnar.
Hur är det då att vara den som tar initiativet? Jo, säkert lika jävligt som att vara den som blir lämnad. För mig har det inneburit beslutsångest. Jag involverade maken i mina tankar tidigt. Han involverade i sin tur sina föräldrar. Jag var egentligen färdig i min tanke redan för ett år sedan. Visste att det var så dött att det inte gick att rädda. Men alla de runt omkring som visste om vår situation hävdade och förklarade att ”det bara är en svacka”. Att allt går att rädda.
Hur agerar man som initiativtagare när det känns som att hela världen menar att jag tänker fel? Jo man försöker lite till. Man vaknar på morgonen, men vill egentligen inte vakna till ännu en dags skavande i själen. Vill inte vakna till ännu en ledsen dag. Men alla säger ju att det är så här äktenskapet är ibland. Att man måste kämpa. Men inom mig ljuder bara ett högt skrikande ”Varför?”.
Men jag höll mitt skav tyst för mig själv ytterligare några månader. Gick runt olycklig. Var ständigt trött. Ständigt ledsen. Längtade efter någon annan då och då. Fortsatte vara ledsen för att jag vet att innan jag ens kan bli lycklig med någon annan måste jag…JAG…ta det där beslutet som ingen annan vill att jag ska ta. För dem ser det som att så mycket går förlorat om jag säger att jag inte vill mer. Barnen blir ledsna och vilsna. Maken ledsen och låg. En gemensam dröm krossas.
Men vem bryr sig om mig? Vem ser mig? På riktigt! Vem tittar på mig och tänker: ”Hon borde skilja sig! För hon är olycklig. Hon behöver något annat. Hon förtjänar något annat.” Så tänker ingen. För samhället ser bara den lämnade. Det är den lämnade som det är synd om.
Jag känner mig en aning bitter ikväll. Bitter för att jag lyssnat på alla andra under ett helt år innan jag slutligen bestämde att strunta i vad andra tänker. Mitt i denna bitterhet vill jag upplysa er om att det bakom många av de uttalade orden ”Jag vill lämna dig” från olika ”lämnare” ligger år av olyckliga sinnesstämningar, år av besvikelser, år av försök att få det att fungera, år av att se andra som mer viktiga än sig själv. För mig har det inneburit viktnedgång och sömnbrist. Och gråa hårstrån och några nya rynkor. För att inte tala om ångest. Såååå mycket ångesttankar. För det är fult att prioritera sin egen lycka om det innebär att jag måste göra andra olyckliga.
Men nu har jag gjort det. Det var inte lätt. Faktiskt det svåraste jag gjort. Och vägen fram till att jag slutligen uttalade de där sårande orden var oerhört lång och omständig. Men viktig för mig.
Tro det eller ej men jag tror på allvar att det är jag som har haft det största lidandet när vi om ett par år blickar bakåt på detta. Att vara den som lämnar är inte en lätt sak. Det är inte heller lätt att vara den som blir lämnad, men då slipper man åtminstone vara den som tar beslutet. Och man slipper få onda ögat av omvärlden.
Min (ex)man är en bra man. Men jag är också bra. Men vi är inte tillräckliga tillsammans. Och jag vill känna mig tillräcklig. Så nu flyttar jag om några veckor. Lämnar tillvaron och stället jag bott på allra längst period i mitt liv. Det gör ont. Jävligt ont. Men jag förtjänar mer. Jag vill vara lycklig.
Och även om jag är den som lämnar så kommer jag sörja. Vissa verkar tro att lämnaren inte sörjer. Förhoppningsvis kommer jag bara sörja en kort period. Jag har ju redan gråtit ett helt år. Jag är redo för något nytt.
Ville bara säga det.
Lämnare tycker också det är jobbigt . Jääääävligt jobbigt…
Kära medmänniska. Här finns fler av oss. Vet precis hur det känns att vara den som fattar beslutet. Den som tar ansvar för det destruktiva i relationen. Du är en oerhört stark och ansvarsfull människa och har troligtvis gjort allt och lite för mycket redan. Det är okej att släppa taget nu, och det är okej att sörja.
Ja, vi är ett gäng som också lämnat här. Och det är fruktansvärt jobbigt, men till slut oundvikligt om man kämpat så länge att man till slut är ett tomt skal. Du är inte ensam. Starkt, modigt och ansvarsfullt av dig att ta hand om det jobbiga och svåra och som vågar fatta ett beslut. Jag sörjer också det som inte gick, det som inte fungerade, alla drömmar som inte blev uppfyllda. Igen, du är inte ensam .
Jag tror visst att lämnare också ”lider” vid en separation. Det är väl ganska uppenbart, jag blir mer provocerad av de oberörda/kalla.
Jag tycker dock du har gjort rätt och det många vill ha av sin lämnande partner dvs att de får reda på tankarna tidigt och att ens partner gärna försöker ”lite till”. Mer kan man inte begära.
Jag har lite svårt att tolka om du var färdig i din tanke redan innan du involverade maken eller inte? Låter som du var färdig redan då? Om jag har fel och ni gjorde ett ärligt försök (familjeterapi, inte att du skulle undertrycka dina känslor ett år till) så sök lyckan någon annanstans. Känslor kan förändras och vi ändras som människor genom livet.
Nä helt färdig var jag inte. Men jag gav det en chans med några besök hos parterapeut. Det enda detta medförde var hur plågsamt långt bort ifrån varandra vi var. Och att han trots detta var ”nöjd”. Jag kände där att jag inte vill leva med någon som bara är slätstruket nöjd och bara liksom finner sig i allt. Var finns viljan till förbättring då? Man kan väl säga att han hade viljan, men inget mål, eftersom han var nöjd. Medan jag hade ett tydligt mål men tappade viljan ännu mer när jag insåg att mitt mål är något helt annat än hans. Så då viset jag att det inte gick att rädda. Men eftersom det inte var uppenbart dåligt hade jag alldeles för lätt för att lyssna på andra. Jag tänkte länge att det måste vara mig det är fel på. Att jag har för höga krav på kärlek och samlevnad. Men när jag bara mådde sämre och sämre fattade jag mod, hittade någon form av inre tro, och uttalade orden. Som jag nu inser att jag skulle ha uttalat redan förra sommaren.
Jag anser att jag involverar min man i mina tankar, men det är svårt att få med sig en person som inte har någon drivkraft som håller mer än en vecka.
En till lämnare här som hann vara otrogen innan jag tröttnade på att leva i denna härva av lögner. bröt först med älskarinnan, flyttade med familjen och kände det inte gick.
Det går inte att stanna i en relation som suger ur ens kraft och glädje.
Mitt ex ville absolut inte separera men lösningen var att JAG skulle ändra på en massa saker, att jag skulle ”kämpa lite hårdare” och ”inte bara ge upp”? Själv var han ju nöjd (utom för lite sex, what a chocker…), och jag mådde piss. Och nu när jag har lämnat mår HAN piss och blir tröstad av alla för jag var ju så dum som lämnade…
Den som är nöjd/ vill fortsätta relationen fast den andra eller bägge mår dåligt ser ofta ingen anledning till att ändra/ försöka förbättra någonting då de saknar motivation då de vill att det ska vara som det är och förväntar sig att den andra ska offra sig för familjens bästa. De tycker så klart det kom oväntat och att den andra skulle försökt lite till, anpassa sig lite till för det kan gud bevars inte vara något fel på dem.
I vårt fall har det blivit tydligt att vi vill ha ut så olika saker ur en relation. Det tog mig flera år att inse att han ville ha ”någon”. Inte tvunget mig. Han har trivts bra med att inte vara ensam. Och att jag varit själva ”ramen” som håller ihop vardagen. Jag är gärna en ram i en relation. Men då måste motivet innanför ramen vara vackert och lockande nog att rama in. Det måste ge energi och näring och bidra till att ramen förblir stark. Inte äta och gnaga på den för då faller den ju ihop.
Jag har också försökt hitta ett annat motiv att rama in. Det gjorde inte precis ramen starkare.
Så nu tar jag mina rester av min ram och kommer ägna tid åt att försöka måla mitt eget motiv. När någon som matchar mina färger och mina mönster vill komma innanför min ram är denne någon välkommen.
Ekonomiskt - ofriare då jag fick ta lån för att lösa ut henne. Bättre då hon inte hade egen inkomst så jag stod för allt, inklusive försäkringar och hennes mobil.
Barnet - var 16 då, skulle bo växelvis men vägrade vilket är synd då jag skulle behövt ha den tiden för att hinna med att ha städat åtminstone en dag och bli lite billigare också.
Psykosocialt - mycket bättre, kan koppla av hemma då det inte är en arena som drar energi. Ett tag drog hag mig från att åka från jobbet så.mina kollegor tyckte jag var där jämt.
Jo, jag kände att jag var utbytbar, hon ville ha någon, sak samma vem. Hellre leva i ett dåligt förhållande än att vara ensam.
Livet är för kort för att leva i något som tar mer än det ger av en.
Det där med att inte vilja åka från jobbet för att det blivit en plats att andas på kan jag relatara till väldigt väl! Har jobbat över så gott som varje dag senaste tiden och under pandemin, då jag eg skulle ha jobbat hemifrån ca 50% “råkade” jag ofta boka in möten på dagar då jag egentligen skulle arbetat hemma. Till saken är att mitt blivande ex också jobbat hemifrån, 100% dessutom, så det blev helt enkelt för betungande att vara där.
Här är en lämnare till.
Det som var den starkaste orsaken var att mitt x fick vredesutbrott och kunde vara rätt elak och högg då mot person inte vad som hänt. Sedan var vi ganska okompatibla i många andra avseenden.
Nu har det gått 6 år så jag har hunnit få lite perspektiv. Barnen var då 10 och 13. Äldste tog just studenten och vi firade honom tillsammans. Det funkar bra idag, vi kan känna gemenskap men triggar inte varandra längre.
Både han och jag har träffat nya som vi trivs bättre med. Barnen verkar också må bättre.
Jag borde ha lämnat mycket tidigare, men mtp vart livet har tagit mig och hur bra jag trivs idag så kan jag inte precis ångra de åren.
Då jag var förhållandets höginkomsttagare så har jag inte påverkats negativt i någon betydande omfattning. Det var nog värre för honom men kunde varit mycket värre om jag varit hårdare i bodelningen mm. Kände att jag hade råd att vara generös.
Man ska inte underskatta längtan efter att träffa någon som man passar bra ihop med. Det gör oerhörd skillnad!
Håller med till 100 %! Fint att få höra din historia. Jag är inne på andra sommaren nu och ser med tillförsikt fram emot var kommande fyra år kommer att ta mig
För att relatera till att @Restenavlivet skrev att det var 6 år sedan sin separation och för mig är det två år sedan
För mig som är på ”år två” kan jag se att det har hänt otroligt mycket för mig under den här tiden. I korta drag;
Inför själva ”brytpunkten” var det åratal av skav, olustiga känslor, diverse fysiska besvär (gick bland annat med smärta och låsningar i käkarna på grund av att jag bet ihop så mycket både psykiskt och fysiskt uppenbarligen) och tvivel.
Månaderna mellan separation och flytt gick ut på att hålla det förtvivlade exet i schack utan att barnen tog för mycket skada, organisera och strukturera bodelning och försäljning samt uppleva den gemensamma bekantskapskretsens åsikter och ageranden.
Från flytten (våren-20) och fram till sommaren var det fokus på att komma i ordning, vänja in barnen vid vv, komma överens om semester och alla högtider, och dessutom hantera Corona-frågan både på jobbet och privat.
Sommaren -20 kom min mentala ”krasch” som jag har kallat det i efterhand. Först då började känslorna göra sig påminda och själva sorgearbetet av att allt blev som det blev tog fart. Detta höll ett hårt grepp om mig under hela sommaren och hösten, mycket för att det hände ett flertal andra tragedier samtidigt som jag inte var stark nog att hantera.
Vintern 20/21 tog jag till slut hjälp av sjukvården och började komma framåt i sorgen och mentalt i största allmänhet
Så nu när sommaren precis är här kan jag konstatera att jag ”är igenom” och står just nu med båda fötterna på jorden igen. Det går i myrsteg men framåt i kommunikationen med exet, barnen mår tack och lov bara bra () och själv börjar jag känna igen ”mitt gamla jag” igen.
Så vem vet vad som kommer ha hänt om ytterligare fyra år?!
Jag undrar över det här med bodelning. Jag har sett att det är ganska dyrt att anlita jurist eller banken men att det är rätt så billigt via en internettjänst - hur har ni gjort som har genomfört en bodelning?
Vad ska man räkna med? Hur beräknar man om nån ska ta över huset? Och om man ska sälja huset - om det tar ett tag att få det sålt, genomför man ändå bodelningen delvis och slutför den när huset är sålt?
Stor igenkänning här på det du beskriver. Vi har skickat in pappren, barnen och flera andra runt oss vet inte än. Den skuld jag känner, rädsla för det okända, att jag ska straffas för detta osv. Jag har en lång relation bakom mig mer än 25 år. Jag har levt längre med personen än utan. Det är ibland otänkbart att lämna min bästa vän men samtidigt behöver jag, längtar efter något annat. Undrar med er som gått igenom detta. Har ni pendlat och våndats mycket? För mig är det en daglig process. Jag skäms över detta men ibland har jag även betett mig och sagt hemska saker till min partner fastän det är jag som lämnar. Han vill ju gärna att vi ska sköta det snyggt. Jag har alltid bett om ursäkt men det känns inte bra. Tänker att det kanske är mitt sätt att frigöra mig. När jag hade bestämt mig att jag inte ville jobba på relationen (vi gick i familjerådgivning) så tyckte inte min partner att det var någon idé att älta vem som gjort vad mot vem och kasta paj. Jag har nämligen sagt att jag inte längre hyser rätt känslor för honom. Kanske inte men samtidigt så känner jag då för att jag sagt att jag inte älskar honom längre så var ju saker inte perfekta. Blir provocerad att få behöver han inte rannsaka vad som kunde gjorts annorlunda i relationen. Båda bär ansvar för att låtit relationen gå på tomgång. Han har även en tendens nu (vi är fortfarande under samma tak) är att vara nostalgisk om det som varit. Han är tacksam över osv …Känner inte att jag är där nu. Det känns pretentiöst att vi redan ska prata om the Good old days. En dag kanske och vi är ju för alltid länkade till varann då vi har barnen men nu blir jag provocerad att att prata om gamla minnen när vi ska lämna. Inte för att det inte betytt nåt för mig men nu är ju siktet inställt framåt.
. Jääääävligt jobbigt…
.
) och själv börjar jag känna igen ”mitt gamla jag” igen.