Det har gått 1 år och 8 månader sedan jag blev lämnad. Många gånger har jag känt att jag “står still”. Det händer inget i min utveckling. Allt bara är som vanligt.
Funderar på hur jag ska ta mig fram. Varför kan jag inte gå vidare fullt ut?
Men så reflekterar jag lite och inser hur mycket som faktiskt förändrats i mitt liv.
Min familj består nu bara av mig och mina två grabbar. Fungerar alldeles utmärkt.
Jag har ett nytt boende och kommer flytta så småningom från huset.
Jag sa upp mig från jobbet. Ja, jag fick ett nytt jobb. Så istället för att pendla 15 mil om dagen, 1 timma enkel väg har jag nu knappt 10 minuter till jobbet.
Och tittar jag på punkterna ovan så fattar jag ju att det går framåt. Jag sökte ett jobb och brädade alla andra sökanden. Alltså framstod jag inte som en våt fläck som kan trampas på. Mina grabbar och jag har det bra, vi är så tajta! Och det som återstår är ju flytten till mitt nya fina renoverade boende. Sen är det inget kvar av det som var.
Så även om det känns som att livet ibland står still så ser jag att jag är starkare, tar för mig och lever mitt liv. Att säga upp sig var svårt och jag velade. Det var ju min trygghet i allt som var. Ska jag ändra på precis allt i livet? Tänk om jag inte kommer trivas… Men jag vågade. Jag är inte beroende av någon annan och jag satsar på mig. MIG!!!
Förra året sa jag att 2024 ska bli mitt år. Började bra under första veckan, sen kändes det skit igen. Och där och då tänkte jag att det kanske inte alls blir mitt år. Men med små steg och förändringar så är 2024 mitt år även om alla livets drömmar inte uppfylls på en gång.
Vad vill jag säga då…? Ja men vad fan. Våga! Våga göra förändringar, våga satsa, våga bli kär, våga flytta, våga bryta mönster. Våga leva ditt liv!!!
Så många här inne som skrivit till de flesta av oss att vi ska vara snälla mot oss själva. Och det glömmer man ibland. Känner frustration, känner sig otillräcklig mm, vilket i sig inte är konstigt om man blivit lämnad och sviken. Jag kanske förtjänade det här? Jag var nog otillräcklig. Vem ska vilja ha mig nu? Jag är tråkig… osv.
Så när det händer något positivt så får man ge sig själv en ryggdunk för att man slår hål på negativa tankar.
Att byta jobb kände jag till en början inte alls var positivt men har landat i det nu. Varför sökte jag ens om jag inte hade för avsikt att byta, jo jag ville ha en förändring, lämna det gamla och skapa ett nytt liv. Inte vara hon som blev dumpad och bedragen på jobbet i all evighet. Träffa nya människor och våga utvecklas i mig själv.
Att flytta är ett nödvändigt ont för att klippa med “vårt” liv och vara min egen i mitt eget hus.
Och när jag kommer ur mitt gamla hjul kanske jag plötsligt öppnar upp mig för mer förändringar, man kan inte bara vänta på att förändringarna ska ske utan kanske måste göra dem själv oxå.
Just att flytta till sitt eget alltså. När det beslutet väl var taget för mig och nu även gick snabbt med både ny lya och att vårt hus blev sålt så kände jag nästan direkt hur jag gick ett par steg framåt.
Otroligt modigt och inspirerande att våga säga upp dig och grymt att direkt få ett nytt jobb.
Det låter verkligen som att du tagit kontroll över ditt eget liv och det låter som att 2024 kommer bli ditt år!
Ja men lite så, vem ska bära mig framåt om inte jag själv…?
Ha ha, lätt och vara lite kaxig här och nu och just idag kanske, vet ju att man dippar lite då och då men jag försöker verkligen fokusera framåt, på mig och mina grabbar.
Få sålt huset och få klart bodelningen är lixom sista pusselbiten för att bli “fri”, min egen lyckas smed!
2024 får helt enkelt vara året då jag vågar! Och vem vet var det tar mig, helt klart framåt i alla fall!
Babysteps ja! Och jag har varit långt ifrån kaxig genom min resa. Det är från en dag till en annan. Men jag har oxå tröttnat på att känna mig bortvald, bortprioriterad, förminskad mm och bara en sådan sak som att söka ett jobb… Sitta där och lyfta fram alla positiva egenskaper man har, hur driven man är, kändes stundtals som att jag ljög… Men det gav mig oxå positiv energi att höra mig själv säga alla bra saker med mig, jag är ju inte så pjåkig ändå
Var sak har sin tid, absolut men jag kan inte heller vänta i all evighet. Skit läskigt att släppa allt det trygga, det som är bekvämt. Men kanske ett nödvändigt ont för att tvinga sig lite till att fortsätta i rätt riktning, som är framåt!
Jag har verkligen inte landat än, jag flyger fortfarande, ibland svävar i oro och ovisshet men motorn är i alla fall igång, tack och lov! En långflygning med okänd destination helt enkelt!
Jag såg en jättebra föreläsningsserie på youtube som handlade om sorgebearbetning (dumpa bagaget) och där berättade han om affirmationer. Man kam ju tycka attman ljuger i början men jag tror det är jättebra att prata om sig själv i positiva termer. Tror jag läst/hört att hjärnan eg inte kan göra skillnad på om någon annan säger det eller om man själv säger det högt. Nä jag är så impad av dig! Såklart det går upp å ner även om det gått en lång period. Man är inte mer än människa och påverkas såklart!
Förändring tar tid! Och du har ju kommit framåt. Även om det ibland inte känns så. Det är en del av resan tror jag, att den kräver tid. Mer tid än vad vi helst skulle önska. Men sakta men säkert läggs pusslet.
Och ibland kanske man inte alls ska våga utan klamra sig fast i allt det som är tryggt och bekvämt.
Tro att förändring är positivt?
Tro på att “gud har en plan för mig”?
Tro på att jag har en framtid?
Nu är livet mer kaos än på väldigt länge.
Sa ju som sagt upp mig. Skrev på anställningsavtalet. Efter helgen kom ett meddelande om att tjänsten ändrat karaktär, inte längre det jag skulle jobba med, inte den lön jag skulle få och möjligen 70% anställning med tur.
Jag sparkade bakut. Det är en omöjlighet för mig. Ringde personalchef på mitt gamla jobb och panik-grät. JAG ÅNGRAR MIG.
“Lagen säger att uppsägningen är giltig”. Sträck ut en hand till chefen… Det gjorde jag i måndags eftermiddag. Inte fått någon återkoppling alls. Eftersom jag vet hur min chef “opererar” så fattar jag ju redan att jag inte kommer vara välkommen tillbaka.
Facket? Idioter. "Du har ju rätt till 2 veckors lön på “nya jobbet”. Det skiter väl jag i??? Jag vill ha tillbaka mitt gamla jobb.
Kalldusch 2. Aset har kommit med ett förslag på att köpa ut mig. Där ska jag vara med och betala en stor renovering på typ 300K där hälften ska dras av på köpeskillingen, han tar ju “risken”. Och han erbjuder lägre än vad han själv vägrar sänka huset till.
Jag tar tillbaka allt jag sa om att våga.
Nu står jag med största sannolikhet utan jobb. Blir avstängd 45 dagar från a-kassa för att det räknas som att jag sagt upp mig själv. Inget kontraktsbrott här inte. Kommer förmodligen behöva gå med på att släppa huset för skit och ingenting för att kunna flytta och slippa dubbla kostnader, för att ens klara mig på bara a-kassa.
Sonen tar nu studenten och min gissning är att Aset kommer gå benhårt på att han inte längre har försörjningsplikt.
Visst, jag får en slutlön. Har typ 45 semesterdagar men allt kommer ju skattas bort, plus att jag har en semesterskuld som ska dras av.
HUR mycket ska jag orka? HUR MYCKET. Total ångest.
Jag börjar på riktigt tro att något är allvarligt fel på mig. Det kan inte vara meningen att man ska behöva gå igenom så mycket skit om man var en bra person. Visst finns det olika grader i helvetet men jag tror jag skickades direkt till slutdestinationen.
Jag litar ju inte ens på mig själv längre. Kan inte ens gråta, är i panik-ångest-chock-läge. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde jag vara så jävla dum?
Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig igenom detta. Jag vet inte om jag orkar. Jag är totalt dränerad. Och mina fina ungar, ska dem behöva gå igenom det här med mig, dem har gått igenom tillräckligt. Jag vill gråta. Fulgråta ordentligt men det bara sticker till i ögonen sen tar det stopp.
Ge mig styrka. Ge mig kraft. Ge mig livet tillbaka.
Men vilken chock och vilken kaotisk situation… men om du nu inte får tillbaka ditt gamla jobb så ska du väl ändå ta ditt nya under en övergångstid?!?
Dvs medan du söker nytt, för 70% anställning är ändå mkt bättre än ingen alls rent ekonomiskt och att söka nytt jobb medan du fortfarande är anställd är ju tusen ggr bättre än att göra det som arbetslös. Dessutom har du en utmärkt och helt oantastlig anledning att leverera när frågan vid jobbansökning kommer om varför du söker nytt jobb när du nyss börjat på nytt ställe
Den dörren tvärstängde jag när dem hörde av sig med sina nya planer. Jag blev ju helt chockad och sa typ att det här var inte alls vad jag tänkt mig. Jag var tydlig med anledningen till att jag ville byta jobb, jag vill INTE ha detta. Jag som gick med på att bara ta 2 veckors semester dessutom. Känner mig SÅ lurad. Och SÅ dum. SÅ klantig.
Det enda jag vill är att få komma krypande tillbaka till mitt jobb och lova att aldrig mer säga upp mig.
Alltså mitt huvud stängde av. Det bara susade i öronen. Vet knappt vad jag sa. Jag fick panik.
Jag har ju alltid ansett att jag är “smart”, kvicktänkt och saklig. Men nej nej, här slog det total slint.
Jag försöker lura mig själv med att det var lika bra. Jag får jäääättelång semester istället. Och om flytten nu äntligen blir av så får jag verkligen tid att göra iordning… Jobb kommer jag få för jag kan ta nästan vad som helst. Is i magen kvinna.
Paniiiiiiiik på mig själv. Och min chef… Kan han bara svara mig??? Hellre ett nej än att gå i den här ovissheten. Jag vill inte heller vara för påstridig och stressa fram ett nej men det kryper ju i hela kroppen på mig.
Ps. JAG hade skrivit på anställningsavtalet digitalt. Loggade in och kollade och den nya chefen hade INTE skrivit på avtalet. Så enligt facket är avtalet giltigt men jag har ju “gjort bort mig duktigt” där nu så det är vad det är. Nu kan jag inte längre logga in och se avtalet så dem gav väl tjänsten till någon annan.
Man kan ju säga upp sig i galenskap och typ nästa dag säga att det gick lite fort och att man ångrar sig. Men jag har varit totalt panikslagen så tanken har inte ens slagit mig att jag kunde sagt att jag ångrar mig och nu har dem ju med största sannolikhet gett det till någon annan. Och jag har faktiskt ingen lust att höra av mig och säga att jag ångrar mig. Lönen skulle dessutom vara lika hög som a-kassan.
Ibland blir det så att flera stora negativa saker händer samtidigt, så nej, det är inget fel på dig! Jag har sådan förståelse för dig. Jag har själv haft de svåraste 6 månaderna någonsin, inte ens när jag hade cancer hade jag det så här tufft. Och anledningen är just att det är problem på flera fronter och det är en ytterst liten del som jag själv kan påverka. Att leva så här gör en trött och orkeslös, sedan tror jag inte att jag varit den bästa mamman, partnern eller vännen. Men nu har jag fått nog! Pratade med en nära vän som själv är i en total balans i livet och det gav mig så mycket inspiration! Här kommer mina tips:
Fokusera på basbehoven: sömn, mat, träning och kontakt med andra.
Utgå ifrån dagsbehoven, vissa dagar har du energi och kan ta promenad, träffa en vän, få saker gjort osv, andra dagar ska du fokusera på återhämtning. Det viktigaste är att du utgår ifrån vad du behöver.
Skriv ner allt både stort och smått som du kan avbryta, avsluta, begränsa eller säga upp. Se över energitjuvar i din dag, lättast är det att skriva ner vilka jobbiga tankar som snurrar i huvudet och se om det går att göra något åt det.
Vem eller vilka ger dig negativ energi? Mina föräldrar har aldrig varit mitt stöd utan tvärtom blir oerhört oroliga och stressade när jag har problem, med andra ord ska jag absolut inte ringa dem och prata av mig, utan behålla dem på avstånd och prata om ytliga saker.
Träning och frisk luft! Tål att upprepas, det första jag började ändra var faktiskt träningen. Jag orkade inget varken fysiskt eller mentalt på flera månader och det var tufft att börja efter så långt uppehåll, men min plan var att börja med ett gympass per vecka, därefter två. Nu är jag oftast uppe i 3 men inte alltid.
Återhämtning och vila. Med så här mycket i tankarna behöver du nedladdning för hjärnan, hur återhämtar du dig bäst? Är det ute i friska luften? Yoga? Musik? Böcker? Det sägs att kreativa sätt och natur är de bästa sätten att återhämta sig.
Det känns som tuffast nu men tro mig, börja med basbehoven så är du igång!! Massa pepp
TACK!
Jag fattar att jag inte är ensam om att gå igenom en tuff period i livet. Och precis som du säger @Buenita så hopar sig gärna problemen alla på en gång. Jag var ju i en sån bra fas, det kändes som att allt äntligen var på väg att ordna upp sig, jag kände mig stark och modig. Och så blev det pannkaka av hela skiten.
Just nu kan jag inte ens agera ordentligt. Jag bara väntar på ett svar från min nuvarande chef. Nej, du känns illojal och vi tror ändå du kommer dra så fort du kan, lagt kort ligger. Eller jag gör ett extemt undantag, du får ångra dig.
Först när jag vet 110% så kan jag kanske agera. Nu svävar jag i limbo även om hela min kropp skriker att det är kört.
Jag är bara så jäkla arg på mig själv och skulle göra vad som helst för att spola tillbaka tiden veckor. Jag velade så otroligt mycket om jag skulle ta jobbet och det lutande hela tiden mest åt nej. Sen tänkte jag att äh, jag kastar mig ut, gör slut på allt det gamla i mitt liv och vågar. Varför skulle jag göra det???
Äta är svårt, men försöker. Otroligt trött men sover dåligt. Tankarna maler konstant och oron/ångesten äter upp mig inifrån. Ont i hjärtat. Huvudvärk. Stressad. Ångest ångest ångest ångest. Det känns som jag är tillbaka i månaden jag blev lämnad, nr hela livet sket sig. Det var känslor jag aldrig ville uppleva igen. Aldrig. Och nu sitter jag här ändå. Självförvållat.
Hur kan du få straff från a-kassan om du blir uppsagd från ditt nya jobb? Oavsett om du inte börjat?
Nu andas du och tänker logiskt. Du är erbjuden en ny anställning och har tackat ja och skrivit på. Det finns ett giltigt avtal då. Den nya arbetsgivaren säger upp dig. En månads uppsägningstid enligt ”vanliga lagen”. Du borde begära att få ett brev om uppsägning av din nya chef.
Vad är det för fack? Har inte hört nåt liknande faktiskt. Kan deras regler skriva över vanliga lagen?
Blanda inte ihop allt nu för du är stressad. Du blev erbjuden en annan tjänst men den har inget att göra med den du redan skrivit på. Bara för att du tackade nej till den så måste dom ändå skicka ett papper om uppsägning på den första.
Och husskit historien…pest eller kolera.
Antingen går du med på det lilla han erbjuder och flyttar.
Eller så säger du upp lägenheten och säger till x att du ska bo kvar tills huspriserna gått upp. Han kan inte göra nånting åt det. Säg upp mäklaren.
