Vissa säger att det är ett misslyckande att stanna kvar inte tvärt om, när man lever i en relation utan hänsyn och respekt. Jag älskar inte min sambo längre. Men hur tar jag steget ? Hur har det gått för er ? Hur gjorde du?
Det är svårt att ge ett generellt råd men jag tipsar om att du reflekterar över följande frågor:
- Vill du rädda förhållandet eller inte?
- Är det här något du känt över en längre tid?
- Har ni gemensamma barn/bonusbarn?
- Hur länge har ni varit tillsammans?
- Har du varit tydlig om vad du behöver och önskar av din sambo?
- Hur har du jobbat med att få in det du behöver in i relationen? Dvs önskar jag spänning i vardagen, börjar det med att jag bidrar med spänning och därmed skapar förutsättningar att sådant kan ingå i relationen. Och i bästa fall blir även partnern inspirerad och vill bidra med detsamma.
- Har ni gått i terapi? Har du själv gått i terapi?
När du själv är superklar med vad du vill och varför, är det mycket enklare för dig att vara trygg med ditt beslut, oavsett vad du vill.
Ett sunt sätt och tydligt upplägg att reflektera i. Och (om du vill ha svar) jag har gjort alla dessa ”åtgärder”. Tio år i februari och barn 4 och 7. Jag ser att han nu försöker lite extra med närhet. Men vad är närhet när han annars inte får mig att må bra.
Jag är nog väldigt rädd för hur det skulle se ut om jag säger orden. Då jag inte har någon familj i denna stad.
Jag vill inte mer.
…Jag vill flytta hem (37 mil bort)
1 gillning
Känns som om att just detta är kanske största anledningen att du drar ut på det och tvekar. För det blir komplicerat att flytta 37 mil och ni har två små barn.
1 gillning
Jag känner med dig!
Jag är en av dem som har lämnat, delvis pga att kärleken försvann för min del, men grundorsaken var nog mer att jag inte mådde bra i förhållandet.
Mitt x hade ganska lätt till vredesutbrott när han hävde ur sig elakheter som han aldrig bad om ursäkt för. När barnen nådde puberteten började det i högre grad att drabba dem också. Där någon stans blev jag stark nog att stå på mig. Barnen var då 10 och 13.
Vi bråkade en del under separationens gång, men kunde ändå när äldste gick ur grundskolan tre år senare ha en gemensam mottagning för honom i bästa samförstånd.
Varefter tiden har gått har jag landat i att vi var för olika på vissa avgörande punkter.
- Det tydligaste var att mitt x alltid ansåg att han hade rätt och att hans prioriteringar gällde
- Han accepterade inte mig som jag var utan försökte hela tiden ändra på mig vilket fick mig att må dåligt.
- Hans idé om hur familjelivet skulle gå till fick mig att känna mig begränsad.
- Han tyckte inte om förändringar i livet vilket jag däremot gör. Detta går inte ihop i längden.
- Tjatsex (say no more)
Med gemensamma barn och två ansvarstagande föräldrar blir det dock svårt för dig att flytta hem.
1 gillning
Att höra någon annans ord bekräfta min inre förståelse att jag är ”fast”, får mig att tänka igen på, att är det inte värt att vara olycklig för barnens skull nu ändå.
Att stanna i en trygg ekonomi i villa området där allt är tryggt för dom. Får ”skylla mig själv ” …
(men jag vet ju att så får man inte säga)
Känner att jag söker efter något att leva för, för mig…
tror jag söker svar i era erfarenheter.
Uppskattar starkt era tankar och åsikter
Bygger upp mod
1 gillning
Ja det blir verkligen tydligare med åren, uppfostrans metod. Olikheter, åsikter.
Jag har en förhoppning av han ska komma till samma insikt, att vi inte är bra för varandra.
Men vi är bra föräldrar!
Vill prata mig fram till det, men vågar inte ta upp det om jag inte känner att han har samma insikt.
De börjar dra ut på det känner jag. Han har ett fokus på ca 5 min i samtal, sen tappar jag honom.
…Rädd att han ska göra det svårt och omständigt för mig om jag sårar han för djupt.
Han har svårt för förändringar, låg empati, snål/ekonomisk. Ser saker svart eller vitt introvert. Och låg självkänsla. (Och glaset är alltid halvtomt ).
Men till hans försvar är han en jätterolig kille och omtyckt av vänner och kollegor.
…Själv är jag en känslomänniska. Omhändertagande, Säger före jag tänkt igenom, lösnings orienterad, positiv. Entusiast…
Ja vi är FÖR olika…
Uppskattar verkligen ni delar med er av era erfarenheter… de hjälper
2 gillningar
Jag håller med @November för ovanstående är en mkt komplicerande faktor med två små barn.
Mitt råd till dig råd är att du bryter dig fri och inrättar ett eget självständigt boende och liv för och med dig själv och dina barn i närområdet. Så att era små barn får en rimlig chans att behålla en relation till sin pappa.
Du har valt att skaffa två barn med en viss man på en viss ort och du kan helt enkelt inte ta barnen med dig och fly iväg 40 mil… för barn kan inte pendla 80 mil tur och retur varannan vecka. Det är det krassa faktum som råder. Om tio år… kaaaaanske eventuellt, men definitivt inte nu och sannolikt inte då heller.
Så lätt som möjligt för barnen. Alltid det som är lättast för barnen först, främst och alltid 
4 gillningar