Har läst länge på forumet. Låtit bli att skriva bla för att jag inte vill offentliggöra. Bytte idag nick t.o.m. då jag tyckte första var avslöjande.
Jag är i en relation sedan 20 år. Gift. 2 barn varav ett faktiskt sedan i år fyllt vuxen, ett 16. Övervägt separation sedan de var små. Hållit upp familjen för att jag inte vågat. Barnen har haft sina svårigheter, tidvis väldigt stora med hemmasittande osv. Men de är nu utifrån sina utmaningar välfungerande tonåringar med helt normala fina liv. Det var för att inte riskera det jag stannade. Och kanske av många mer skäl.
Min relation är destruktiv. Vi lever separata liv men mannen lever sitt bakom en skärm, arg, avskärmad från allt, pratar inte med mig, blir arg vid alla försök. Jag fixar utifrån det. Det sociala umgänget är sparsamt. Eftersom jag tröttnat på att upprätthålla fasad ännu mindre sista tiden. Jag är aktiv o lever mina intressen. Vilka är många och jag har ändå alltid känt att jag har ett bra liv. En usel relation men ett bra liv. Men inte längre. Ekonomiskt har vi det bra. Stort hus, sommarställe, bilar osv i storstad. Varsitt välbetalt jobb. Inte heller detta har jag velat rucka på för barnen.
Men nu är det verkligen dags att ändra. Har försökt prata kring detta men det blir som om jag pratar om vad vi ska ha till middag eller något annat, en enorm vägran att delta i samtalet, aggressivt bemötande, oftast genom allehanda tekniker som silenttreatment eller witholding gaslighting eller för den del även öppet aggressivt beteende med att smälla i dörrar ryta och springa undan. Noll deltagande tex i julplanering, jag gör mina numera restriktiva men ändå försök att få med honom men icke. Tre gånger under julen sprang han undan för att jag sagt fel saker. Osv. Jag kommer inte ur detta. Hamnar i en rundgång och, kommer inte ur. Stark person utåt är jag, men i detta? Not so much. Skriver med hopp att få nån input som bryter rundgången…
Känner igen mig mycket.
Du kommer aldrig kunna ändra honom, det måste komma inifrån han själv.
Så om du känner att det är dags så börja planera för ett nytt liv. Om det inte går att prata med honom så skriv ett brev.
Kanske kan du ta kontakt med familjerådgivningen? Vill han inte följa med kan du alltid gå själv.
Du har stannat för att ge dina barn med särskilda förutsättningar den bästa möjliga uppväxten, de är större nu om än inte vuxna och självgående och det är vällovligt givet omständigheterna.
Men du har nu gjort det du kan, allt vad andra men ffa du kan begära av dig själv. Barnen är stora nog att själva välja var de vill bo och mannen kan sitta ifred bakom skärmen och spela spel för kanske är det vad han klarar av. Mindre förväntningar och krav i näromgivningen kanske kan göra även hans humör lite bättre.
Skilj dig och ordna några lugna år för er alla tre tillsammans, där barnen kan få lära sig att bidra och hjälpa till efter förmåga och få lära sig hur ett hemliv kan fungera. Där man hjälps åt, man kompromissar allesammans och man försöker göra hemmiljön lugn och avkopplande för alla i familjen, utan att någon/några ständigt behöver fly ut för att komma ifrån 
i rummet.
Tack för reflektion. Nå honom kommer aldrig gå inte på det sätt som jag skulle behöva iaf, varken skriftligt eller via familjerådgivning. Provat det tidigt. Den delen är över. Dvs försöken att ändra eller nå.
Tack Noomi. Värdefulla tankar. Ibland kan jag tänka att jag försatt min chans till att separera för att visa barnen något annat, iom att jag valt att stanna så länge. Kanske ännu finns tid. Rädd även att förlora mesta tiden med barnen då de nog väljer den enkla vägen plus den äldre i sommar är på väg ut i arbetsliv och vuxenliv redan. Men kanske ännu finns tid. Och kanske valet ändå var rätt utifrån alternativet.
Det tror jag absolut att du både bör och ska ge dig själv erkänslan att det var och är 
Klockan går hur som helst inte att skruva tillbaka, så tänk enbart på de positiva sidorna av myntet och lämna den andra sidan åt sitt öde, för gone byes är gone byes…
Syster.
Du har gjort så gott du kunnat utifrån vad du har bedömt vara bäst för barnen.
Nu ser situationen annorlunda ut så nu är det dags att visa barn och man att det inte är ok att stå ut med vad som helst i en relation.
Jag väntade också för länge av olika orsaker men bättre sent än aldrig
Stämmer in i kören. Om du känner att det inte finns mer att göra så ta steget nu. Barnen kommer att se att du gjort allt du kan för dom och även att du tar hand om dig själv genom att lämna något som inte är bra.
Tack ja det är nog så sant. Det är verkligen över alla gränser just nu hur det är hemma. Hur jag bemöts. Det skapar ett akut läge att flytta. Tycker det är så orättvist, år av att fixa för andra tills det står på sin spets och det närmast liknar en känsla att behöva fly helst i förrgår från sitt hem. Ett missmod hur det ska kunna bli bra utan någon som helst kommunikation, i en stämning som är superinfekterad bara jag säger flasklock.
Något att göra har det aldrig varit tror jag snarare. Definitivt inte längre.
Barnen kommer troligen inte se så mycket. Pappan ikläder sig offerkofta och barnen verkar snarare känna ett behov att skydda honom.
Det kan du bjuda på, så länge du bara tar dig ur alltsammans
Det är bara ett tecken på att de inte alls är så stora och vuxna ännu. Med tiden så kommer de att genomskåda även den sortens omogna beteende, du får några års chans att hinna ge dem ett sundare familjeliv vilket ger ett välbehövligt perspektiv för dem att kunna jämföra med
Tyvärr hamnar jag i tankar att det är bra nog så här. Så fort det är lite neutralt eller praktiskt fungerande. Fast relationen är usel. Och det senast igår var rena elakheter. Fast familjen rest bort o jag inte ens orkar följa med. Så är det enklast att stanna i det invanda.
Du vet vad du har, men inte vad du får…
Så ja, det är tyvärr ett val som du själv måste göra.
Det är absolut “värt” att skilja sig, när barnen är i den ålder som dina är! Du kan skapa ett liv där du är mera DU utan att tassa på tå och anpassa dig, och barnen kommer vara dina barn även när de är vuxna, ju. Och att som ung vuxen, utflugen, få komma hem till minst en förälder som har det harmoniskt och bra - det är ju ett stort värde! Högtider ska firas, hemifrånflytt stöttas osv. Mina barn är 18 och 21, och det är så skönt att få ha min egen relation till dem, i deras vuxenblivande. Rekommenderas! Försök att hålla fast i sådana bilder, och nöj dig inte längre med en relation som är dålig, trots att livet som helhet är bra.
Det verkar mycket svårt att kommunicera med din partner. Och som väl är så behöver ni ju inte komma överens om skilsmässa. Du kan driva det här projektet helt själv! Klart att man önskar att det ska gå att prata och inse samma sak båda två… men om det inte går, så får du vara motorn. Ta ett steg, och så berätta om det. Låt det landa lite, och sen nästa steg.
Det har du nog rätt i. Och jag är dessutom så trött på att vara ensam. En relation som inte funkar begränsar ju möjligheten att dela om inte hela så delar av livet med andra.