Det är hårda ord från vissa i denna tråd, till viss del kan jag hålla med om det som dom skriver.
Du drev i väg din man, du ville lämna honom för att du tyckte inte han var som du ville ha honom, vet inte hur många år ni hade ihop innan du kom underfund ned detta.
Men om du tänker efter riktigt ordentligt.
Hade du under denna tid full koll på dina egna känslor.
Insåg du konsekvenserna när du sökte upp en gammal kärlek, vad detta skulle innebära för dig och din nuvarande, tror inte det om jag ska vara ärlig.
Allt är inte svart eller vitt.
Verkar som att du inte på allvar hade förklarat för ditt X hur du såg på saker och ting, eller så brydde han sig helt enkelt inne, tog dig för given, ditt agerande tycker jag tyder på irrationellt tänkande och ingen som helst konsekvensanalys.
Tror att min partner går igenom ngt liknande just nu, fast hon har inte sagt ett ord om det förrän hon släppte bomben om skiljas eller inte.
Saker som, är detta vad livet är, måste finnas mer osv hör jag från henne, säger att jag förtjänar ngn bättre.
Ena dagen säger hon att hon inte vill bo kvar, när jag nästa dag ber henne flytta säger hon att hon inte vill det.
Ena stunden pratar hon om framtiden där jag verkar inkluderad för att i nästa stund inte.
Plötsligt kallar hon mig älskling, får en puss när hon går och allt verkar normalt, för att senare vara som isstaty.
Vill inte prata alls med mig för att i nästa vilja prata och skratta som vanligt, man går och lägger sig, får en godnattpuss och sov gott, nästa dag verkar hon hata mig.
Hon erkänner att hon gör vissa saker som hon vet retar mig, jag bryr mig inte så mycket, skulle jag göra det blir det som att hälla bensin på elden.
Det verkar som att hon gör det enbart för att få till ett gräl.
Från mitt sätt att se det och bekanta så säger så gott som alla att hon är I klimakteriet.
Till och med terapeuten tittade till på hustrun när jag försökte förklara hur hon var, hustrun tittade bara ner i golvet.
Mitt råd är, gå till en gynekolog för att kolla upp det, jag säger ABSOLUT INTE att det är det, men jag har bekanta som flippat ur fullständigt i klimakteriet där dom varit på väg att skilja sig och dom tyckt att mannen är dum i huvet och fattar inget.
Jag kan säga att jag hänger inte alls med i svängarna här hemma men jag försöker stå ut även om energin tryter. Som jag skrev i förra inlägget så är det bara att åka med på turen och hålla sig i, vet inte var det slutar.
Jag tänkte inte vad som kunde hända framåt. Jag försökte hantera mig själv o förstå mig själv, kände mig utmattad o kunde inte reda ut vad jag ville o kände alls. Jag kunde också kalla honom älskling ena dagen o skrika nästa dag att han skulle gå. Upp o ner. Försökte förklara för honom vad jag kände samtidigt som jag inte fattade själv varför jag velade fram o tillbaka.
Ja, det kanske är bra att kolla, nu har jag ju förlorat honom så där är det ju försent, men ändå för min skull.
Tack mojjen
Det låter kanske hårt, men eftersom jag är mer i din fd mans situation kan jag relatera mer till honom än till dig. Han gav dig flera chanser att komma tillbaka till honom, men till slut gav han upp. Han vet inte var han har dig och vem du är längre. Hans känslor för dig har också förändrats under denna period när du avskärmade dig och uppmuntrade honom till att gå vidare. Han litar inte på dig och har nu gått vidare med en annan. Tyvärr är det risken du tog när du tog kontakt med din ungdomskärlek och sedan flyttade ifrån din man. Tror nog ändå, med tanke på det du skrev i början om ert förhållande, att detta kanske är det bästa för er båda. Tror mest att du kände dig sårad när han träffade någon annan och valde henne framför dig? Men jag tror att om han inte träffat henne hade du fortfarande velat fram och tillbaka och inte tagit honom tillbaka ännu?
Och varför hamnade du i den situationen att du kände dig utmattad? Mådde du bra i er relation? På mig låter det som att relationen och ditt x dränerade dig på känslor och energi.
Skulle du vilja ha tillbaks den situation du beskriver i början i trådstarten? Att han inte bryr sig om, inte lyssnar och inte tar dig på allvar, inte finns för dig när du mår dåligt? Är en sådan relation du vill ha?
Jag mådde inte så bra innan T. Jag har en funktionshindrad pojk som jag känt mig ensam att ta hand om både från min sambos o hans pappas håll. Min sambo o jag har varit tillsammans i nästan 21år.
Det känns att mista honom även om det inte varit så bra det sista. Han har ju varit en del av mitt liv väldigt länge och han har bra egenskaper också, inte bara dåliga.
Oh ja.
Jag tror det är en stor orsak.
Det man haft.
Det man önskar att man hade.
Men.
En relation som tar mer än den ger, där man själv inte får någon påfyllning bryter ner den.
Klart som tusan du sörjer det fina ni hade och de goda sidor han hade men enligt din beskrivning övervägde de negativa och du hade blivit dränerad på positiva känslor och sakta men säkert brutits ner.
Den nedåtgående spiralen skulle ha fortsatt.
Sitter på jobbet o känner mig så himla ledsen. Hur det kunde bli så här, att han fick en ny kärlek direkt o jag kämpar med att plocka upp bitarna av mig själv som ligger utspridda överallt. Jag förstår inte hur han kunde läka så fort. Jag har varit på psykakuten för att jag mått så jäkla dåligt. Gråt o gråt o gråt. Inget självförtroende kvar o känner mig övergiven o helt värdelös. Undrar om jag någonsin kommer att må riktigt bra igen. X säger att allt är toppen. Han o nya träffas när de känner för det, bor var för sig o det är så de vill ha det. Idag är han hos mig o packar grejer, jag är ju på jobbet. Han har mycket saker kvar. Det är inget han prioriterat, att hämta sina grejer. Jag har tjatat att jag inte vill ha hans prylar överallt.
Jag vet inte om det är önsketänkande eller sant men jag får känslan att det inte är så bra med hans kvinna som han säger. Ena gången älskar han henne o nästa gång så tycker de om varann o har trevligt. Han ser inte alls lycklig ut. Han verkar trött o pratar nästan inget. Han är engagerad i styrelsen där jag bor, där pratar han inte heller mycket. Han har inte heller berättat att han har en ny kvinna. Ja, jag vet inte… Han är annorlunda o konstig. När vi har träffats o jag varit ledsen då har han tröstat mig o gråtit själv. Sist vi sågs så var jag inte ledsen, då säger han nästan inget.
Ibland tycker jag det är ok att vi separerat o ibland bara önskar jag att han skulle lämna henne o komma tillbaka till mig.
Jag vill slippa allt jobbigt, vill inte ha det så här
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag ville lämna men har mått så otroligt dåligt efteråt. Första tiden önskade jag bara att vi skulle bli tillsammans igen bara för att slippa att må som jag gjorde. Hittade hit gjorde jag faktiskt när jag googlade på “separarerat och hittat tillbaka till varandra”. Jag var precis som du att ena dagen mådde jag lite bättre och tänkte att det var bäst det som skett, andra dagen ville jag bara att vi skulle bli tillsammans igen.
Det är tufft att bryta upp från en lång relation. Jag tänker att du kan försöka hålla isär känslorna. Att sörja det ni hade och drömmen om hur det kunde varit är en sak. Att vilja bli tillsammans igen är en annan. För mig hjälpte det att valet stod mellan att gå vidare eller att bli tillsammans igen i exakt den relation som vi hade, att inte drömma om hur det kunde varit “om vi bara”. Som du skriver i trådstarten så började du ju tänka på din ungdomskärlek av en anledning. Hade du och din sambo haft det helt bra hade du troligen inte sneglat bort.
Det tar också tid att gå vidare. Ser att det är ganska kort tid sen ni brutit med varandra “på riktigt”. Jag är inte så mycket längre fram än du i bearbetningen, men jag känner att jag lyckats lämna den där akuta krisen i alla fall. Kämpa på och ta en dag i taget!
“Endagitaget” va skönt att jag inte är ensam. Jag och x ses fortfarande, han vill att vi är vänner. Jag vill också va vän med honom men det gör så ont när vi ska ses. Han är jätte sårad av vad jag gjorde i somras, kontakten med ungdomskärleken. Ibland tror jag att han tog sin “vän” till förhållande för att såra mig tillbaka. Jag har massa känslor kvar o läser in grejer han säger till hopp o sårar mig själv om o om igen. Jag har nog gått igenom den akuta fasen nu. Känner mig lite lugnare i känslorna. Behövde ta hjälp av tabletter när det va som värst. Jag försöker tänka som du skriver, att vill jag verkligen ha tillbaka det vi hade?
Det är ju lätt att glömma hur det faktiskt va. Nej jag vill inte tillbaka till det. Men jag önskar ju att det hade blivit annorlunda, att han hade behandlat mig på ett annat sätt och sett mig o vad jag behövde. Jaja, nu är jag här o livet går vidare hur som helst. Jag tar en dag i taget och får inte förvänta mig något från honom. Jag måste leva vidare o ta hand om mig själv.
Nu har det gått några månader till. Den akuta fasen är över o jag kan äta igen, tappade 10kg på våren i min sorg. Jag är nu ensam ägare till huset o det känns väldigt bra. Exet är fortfarande ihop med sin “vän” o de avancerar. Har visat upp sig för familjerna, barn o vänner. De har inte gått ut på jobbet ännu o exet står som singel på FB. Exet har varit här o hämtat resterande saker, jag tvingade honom eftersom han gått vidare med sitt nya liv. Varför ska han ha grejer här då?
Jag har träffat honom här o lämnat över grejer o kunnat låta bli att få vansinnes anfall på honom. Han erbjuder att hjälpa mig med bilen, lämna på service o andra saker. Jag vill inte se honom. När han va här för några dagar sedan så va allt ok tills efter några timmar. Då bröt jag ihop. Skickade sms o frågade om han ville komma. Nope, det ville han inte. Jag blev jätte arg o skrev att jag vill inte se honom mer o att han ska låta mig va ifred. Jag har blockerat honom på FB, det borde jag gjort för länge sedan. Varje gång jag träffar honom finns det hopp igen att det ska bli bra. Fast jag inte vill ha tillbaka honom efter hur han valde bort mig. Men det gör så jävla ont fortfarande. När vi inte ses så tror jag att jag går vidare i mitt liv. Men det gör jag ju inte.
Jag har börjat dejta lite, ingen större entusiasm egentligen, men känner mig för o får lite närhet ibland.
För en månad sedan träffade jag en jätte fin kille som jag på riktigt ser som förhållande material. Han är mjuk o fin o vill skynda långsamt, jag har berättat att jag kommer från ett förhållande på 21år o han har inte tyckt något om det. Det känns jätte hemskt att träffar med exet slukar mig när jag tycker om den här killen o vill se vad som kan bli med honom. Jag förstår inte mig själv alls.
Livet känns som en enda stor soppa just nu o jag slår på mig själv att jag känner för exet fortfarande.
Jag vill ju inte förlora den nya killen heller utan se vad det kan bli…
Vad fint att höra av dig!
Jag tänker att det inte är så konstigt att ditt uppbrott fortfarande gör ont och att du vacklar när du träffar ditt ex och fortfarande har känslor för honom. Ni hade en väldigt lång relation och som jag förstår det har det inte ens gått ett halvår sen ni bröt “på riktigt”. Jag är ungefär i samma tidsspann, imorgon är det sex månader sedan vi flyttade isär, och jag är verkligen i vad du beskriver som en soppa. Känns på något sätt som att jag vadar genom ett stort kärr och jag har kommit en bit, men har fortfarande långt kvar. Och eftersom det är ett kärr så går det superlångsamt och jag får kämpa mig fram. Och jag kan inte låta bli att snegla tillbaka på stranden jag lämnat och fundera på om det är kortare att vända eller om jag ska fortsätta framåt till den strandkant jag bara kan ana finns där på andra sidan.
Vad fint att den nya killen vill skynda långsamt, och att du inte har bråttom. Ta den tid du behöver så att du själv får landa.
Hej Findus ! Var inte för hård emot dig själv. Jag har en väldigt lik historia bakom mig och jag delar dina tankar och känslor fortfarande efter 1 1/2år. Att bli bortvald sätter djupa sår och det tar lång tid att läka om man inte riktigt fått sitt avslut. Tiden går och oavsett om man stretar emot med hopp eller annat så blir det oundvikligen bättre. Kämpa på
En dag i taget, tack för tankar. Det där kärlet känner jag igen. Fasen va jag älskade exet o ibland önskade att allt bara va en hemsk dröm. Att han hade sett mig o vi inte hamnat här. Men nu är det inte så. Det gör sååå ont.
Jonas79, tack. Känns som att det aldrig kommer att gå över. Jag vill inte springa runt o vara bitter på exet. Han struntar ju i det o i mig. Det känns sååå konstigt att han inte bryr sig om mig längre. Att han bara slutade älska mig efter så lång tid. Sprang till en annan kvinna på det sättet. Jag kan inte förstå…
Jag håller med dej att det är såååå svårt att förstå hur lätt det är för männen i vårt fall att bara byta bort oss och gå vidare med en annan kvinna. Känslan för mig och som tyvärr har blivit min sanning, är att våra år och vår (eller min) kärlek inte betydde så mycket och att han nu äntligen får sin livs kärlek 
Själv sitter jag och du här och ältar och mår dåligt, men till ingen nytta. Jag har den senaste veckan upplevt hur skört livet är och att vi inte vet något om hur morgondagen blir, så varför sitter vi här och oroar oss???
Vi måste tillsammans försöka lära oss att vara här och nu och ta tillvara på det positiva vi har omkring oss.
Kram och styrka till oss alla 
Hej Solis!
Jag förstår inte alls hur karlar funkar. Mitt ex va livrädd för att bli ensam. Han fick chansen med sin “vän” och pang bom så valde han bort mig för att det va lättare att börja om än att vi skulle försöka. Tack för den! Ingenting värd, 21år. Bara för honom att springa vidare. IDIOTEN!! Ursäkta, men jag avskyr det han gjorde. Så tror han att jag vill va vän med honom, att han ska kunna höra av sig en gång i månaden o hjälpa mig med nått. Totalt dum i huvudet!
Nä han är inte värd nått längre. Ändå får han mig att bli så himla ledsen, att han svek mig så. Jag vill bara glömma allt o gå vidare. Radera honom totalt som han gjort med mig.
Vi får kämpa vidare, tack Sofis o kram till dig.
Mycket affekt här och en sak slår mig varje gång jag läser… M E N, har du verkligen aldrig övervägt att ditt ex kanske tänker precis detsamma om dig?
Det var ju du som initierade allt genom att göra precis det där gentemot honom… oavsett vad du själv kan tycka dig ha för förmildrande omständigheter som förklarar varför du gjorde som du gjorde.
Jag betvivlar inte för en enda sekund att du hade dina anledningar… men jag förvånad över att det inte verkar falla dig in att ditt ex nu också har sina anledningar, som med all sannolikhet inte kan anses varken bättre eller sämre än dina 
Noomi en stoooor skillnad bara, jag bad om ursäkt o berättade precis ALLT vad som hänt o inte, med killen från sommaren. Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle veta vad som hade hänt, kröp på mina bra knän, samtidigt som jag var helt avstängd i mina känslor o inte visste vad jag ville med något. Jag försökte få honom att förstå, förlåta o ge mig en chans, då gick han bakom min rygg o träffade henne. OCH, han sa inte ett ord till mig. Han bad inte mig om ursäkt för någonting. Det va tydligen helt ok.
Det är väl egentligen ingenting, eller iaf mkt lite, i hela den här historien som är okej, från någon av era båda sidor. Men om du läser ditt eget ursprungsinlägg och ser hur du beskriver er relation, hur ni båda har reagerat och agerat och vad du faktiskt kände för ditt ex då…
Hur kommer det sig att du nu, när det är för sent, inte verkar fästa någon direkt vikt vid att er relation faktiskt inte alls fungerade på ett tillfredsställande sätt medan den pågick?
Tyvärr är det väl så att vi alla kan tvingas erfara att vi inte saknar kon förrän båset är tomt, men för ens egen skull kanske man bör gå till botten med varför man känner en sådan extrem saknad och sorg över att det som man öht inte var nöjd med på en enda punkt medan det varade, men nu när det inte längre står till buds, är det det enda man vill ha tillbaka?
Bara en tanke och kanske ett tips… för att du ska komma vidare själv Även om det är ursvårt och tar lång tid och dessutom lätt återigen ifrågasätts när oväntade saker plötsligt inträffar out of the blue.
Jag tror det är en egen resa vi alla har att göra när svåra saker inträffar, med oss själva och sedan försöka hålla fast vid när vi väl uppnått någon form av acceptans med att det var så här det blev.
Nu var det 2 år sedan jag använde min ungdomskärlek att börja separationen från mitt ex. Nu förstår jag att det var det jag gjorde. Det har varit en jätte svår resa. Jag har mått fruktansvärt dåligt och tvivlat på mig själv, livet och förhållanden.
Idag tänker jag att jag är så lyckligt lottad. Jag har mitt hus, ett jobb jag trivs med, två vuxna barn som jag umgås mycket med, jag har sagt farväl till alkohol som gjorde mig destruktiv, jag har fantastiska vänner och ett nytt liv. Exet är ute ur mitt liv helt, ingen kontakt alls och det är sååå skönt. Det finns ingenting som jag inte klarar, jag lever MITT liv nu. Inte exets liv. Jag vet vem jag är nu och jag gör sånt som jag tycker om. Jag känner mig värdefull och bra! Oj, vilken resa det varit!!
Kanske kärleken letat sig in i mitt liv igen, vi får se…
En dejt som jag egentligen inte kände för, en man med stor empati, lugn och omtänksam.
Jag läser här o känner för er alla. Jag vet hur det känns att vara helt trasig och inte förstå varför, att förlora sin bästa vän (som jag trodde). Det gör ONT!!
Det blir bättre, trots att man tror att allt fint är slut. Att hjärtat gått i tusen bitar o man känner sig avstängd och förvirrad. Man bara gråter och gråter. Jag gick till psykolog och pratade och pratade med mina vänner. Grät och pratade lite till. Jag var ledsen och jätte arg och besviken och kände mig värdelös, var ett offer. Men sakta sakta hittade jag mig själv igen.
Det kommer att bli bättre, allt. Alla ni som är i början, det blir sakta bättre. Om ett tag kan ni börja se vad som är vad och börja bli hela igen.
Ge inte upp, tiden finns för er oxå, ärret bleknar… smärtan försvinner. Glädjen kommer på besök, i början sällan, men det blir oftare, och sen byggs den på.
Kramar av hopp och framtidstro från mig…
Va skönt att höra att det blir bättre med tiden och jag kan till viss del hålla med dej. I oktober är det två år sedan det tog helt slut med pappan till mina barn och jag har kommit en bit framåt, men jag hade önskat att jag kommit MYCKET längre 
Härligt att höra att du hittar dig själv igen och en tro på livet 