Förra sommaren, efter ett förhållande på 20 år ändrades allt. Jag, kvinna på 50 hade i några år känt mig osedd o ensam i mitt förhållande till x som är 5 år äldre. Vi har uppfostrat 3 barn tillsammans, han har en pojke o jag två barn sedan tidigare. Alla barn har flyttat ut. Jag hade sen en tid tillbaka vid några tillfällen tänkt en del på en ex jag hade i min ungdom, vi hade en underbar relation fram tills att det kom fram att han var notoriskt otrogen. Jag tror nu efteråt att det va brister i det nuvarande förhållandet som fick mig att drömma mig tillbaka. X reagerade inte speciellt på mina samtal om ungdomskärleken. Inte vad han visade iallafall o vi talade om honom ibland. I juni förra året letade jag reda på hans telefonnummer o skickade ett sms.
Vi kan kalla honom för T. T blev jätte glad att höra av mig o ville gärna träffas. Jag va på jobbet o vi träffades och tog en promenad o pratade om gamla o nya tider. Han va intresserad o charmig o jag föll för honom i mina tankar. Jag kände mig plötsligt såå levande att han såg mig på ett helt annat sätt än x hemma.
Jag fick panik o undrade vad jag o x höll på med?? Jag kan säga att jag verkligen älskade x, men det fanns saker mellan oss som inte va bra, han verkade så ointresserad av mig o saker runt mig. När jag hade jobbiga dagar så fanns han inte för mig, han ville bara leva o ha det bra. Varför ha massa bekymmer? Livet är för kort o sitta o prata. Han ville inte höra på mig. Detta resulterade i att ibland när vi skulle ha mys på helgen så flippade jag efter några glas vin. Då kom allt som jag tvingades att hålla inne o va ledsen för ut o vi blev ovänner. Han satt i soffan o teg o jag försökte förklara o grät. Till slut gick han o la sig o jag satt ensam kvar. Dagen efter blev alltid likadan. Jag fick krypa o be om ursäkt o allt jag sagt raderades o blev fyllesnack. Han såg inte att han va delaktig på något sätt.
Mitt självförtroende försvann.
Nu tillbaka till T. Jag fick en boost av T att jag dög o han såg mig. Jag funderade o funderade o kom fram till att jag inte orka mer med x. En kväll när han kom hem från en pubrunda med jobbarkompisar så sa jag att jag orkar inte mer. Han blev totalt chockad. Under loppet av några veckor så sa x att han vill ge mig allt jag saknade o mer därtill. Han va krossad. Jag fortsatte att skriva o träffa T o det va bara då jag mådde bra. Jag tappade alla känslor för x o kände mig helt tom. Han ville allt o tjatade på mig hela tiden. Jag kände att jag måste få vara ifred o hitta mina känslor igen, klarade inte av att bryta med x helt. Jag har ju haft så mycket fint med x o han är viktig i mitt liv. Jag ville inte ta fel beslut o ångra mig sen. Jag berättade för x om T. Att vi inte haft sex men träffats. Jag bad x att få vara själv, kan vi flytta isär ett tag o se om känslorna kommer tillbaka? Jag ville ge honom en chans. Tiden gick o vi flyttade isär i oktober. Vi träffades o umgicks o försökte få det att fungera men mina känslor va avstängda. X va förtvivlad, jag oxå. Jag orkade liksom inte med honom. Fast jag ville. Allt blev fel. X började säga att han inte vill vara ensam. Han vill inte vara utan förhållande. Vi försökte o försökte. Mina känslor fanns inte. Han satt i lägenheten o sörjde. Det va inte slut, jag berättade att jag mådde skit o ville ha mer tid att få tankarna o känslorna tillbaka för x. Jag va ett virrvarr av tankar o visste inte vad jag trodde på o inte. I november berättade x att han börjat prata med en tjej på jobbet, för att han va ledsen o behövde stöd. Han har inte haft några vänner när vi levt ihop. Han är ytlig i förhållande till andra människor. I december börja han ge upp… sa oftare o oftare att han inte vill leva ensam. Han vill ha ett förhållande. Jag klarade inte att ta tillbaka honom. Jag hade inga känslor, allt va kaos. Jag bröt helt med T i februari. Det gjorde mig bara arg hur han behandlat mig med otrohet när vi va unga. Jag berättade för x att jag strunta i T. I februari orkade jag inte lyssna mer på X o hans tjat om att han inte vill va ensam. Jag sa till honom att om inte han kan vänta på att jag ska må bättre o få ordning på mina känslor så är det bättre att vi gör slut. Va ska jag göra nu sa x då?? Du får väl skaffa dig en ny då, sa jag som inte orka höra hans , jag vill inte va ensam. X träffade fortfarande jobbarkompisen, kvinnan han pratat med.
I mars åkte x på skidresa med jobbet. Veckan innan träffades vi o hade mys o sex. Då han kom hem från skidresan berättade han att han o hans “kompis” på jobbet hade valt varandra o skulle försöka med ett förhållande. Jag kraschade totalt!!!
Han, min fine man valde bort mig när jag va i kris i mitt liv.
Jag skrek o gapade i telefon, blev helt tokig, kunde inte förstå… Hur kunde han bara välja bort mig???
Nu, två månader senare, sitter jag här o är bruten. Övergiven!! Bortvald!!! Krossad!!!
Han lever livets glada dagar o vill inte ha mig tillbaka. Allt är över…
Han har fått en ny chans i sitt liv, han slipper vara ensam. Han tycker att det är lättare att börja om än att ta tag i vårt bagage.
Jag är förtvivlad. Har erbjudit honom ALLT!!! Bara han skulle ge mig chansen.
NEJ!
Här är jag nu, o jag försöker våga släppa, men jag älskar honom sååå mycket.
Hur ska jag klara av det här…
Oj va långt det blev men det här är min historia. Jag önskar så att han ska vakna upp o vilja försöka igen. Ge oss chansen.
Inte slänga bort allt…
Strunta i henne o älska mig igen
Han säger att jag är hans livs kärlek, ändå lämnar han mig för en ny…
Hej. Jag är i en liknande situation fast i ditt ex situation. Min man säger sig ha tappat känslorna för mig efter en känslomässig affär som din. Han har flyttat till läg för att hitta sig själv och anser nog att det är slut men han har inte brutit ‘officiellt’ (än?) då vi har hus och även barn. Jag vill bara att han ska vakna och inse vad han håller på med. Jag tror ditt ex inte trott på att du kommer tillbaka och känner inte att han klarar sig ensam. Att han helt enkelt gett upp då du inte kommit tillbaks. Om du kan nå honom eller om det är försent är svårt att veta. Jag önskar jag visste för egen del också.
Jag blir så ledsen för er skull. Mina tankar utifrån mig själv är att din man oxå går igenom en kris. Att du betyder mycket för honom eftersom han inte bryter helt. Han kanske faktiskt inte vet vad han ska göra. Kan ni prata med varandra?
Jag kan säga att ju mer min x bönade o bad desto svårare hade jag att hitta vad jag kände o jag blev mer o mer stressad. Till slut blev jag desperat o orkade inte med honom. Mina känslor fick inte plats i förhållande till hans. Jag ångrar så mycket nu, men nu har ju han gått vidare o är väldigt hård o bestämd mot mig att det är över. Jag gjorde vad jag kunde för att jag skulle få plats o tänka o han lyssnade inte på vad jag sa när jag försökte förklara hur jag kände. Vi hade problem att prata med varann innan oxå.
Jag hoppas ni ger varandra chansen innan ni får samma utgång som jag. Att ni tillsammans hittar svar.
Tycker inte du kan skylla på din man. Du började träffa en ungdomskärlek igen och sa till din man du inte har några känslor. Vad ska han göra? Han ville ändå få det att fungera men inte så att du gav det en ren chans när du hade T springandes runt hörnet. Förlåt men även om din man har brister i att han inte lyssnar på dig osv så har du ändå bidragit till detta själv.
Man kan ha kriser osv och man ska självklart hjälpa varandra då. Men drar man in andra personer så… Då kommer man stå ensam till slut.
Jag är väldigt medveten om att det jag gjorde med T va helt oacceptabelt. Jag har förklarat o bett om ursäkt hur många gånger som helst. Jag ångrar allt så mycket. Ja, nu sitter jag här själv o ångrar mig. Hoppas så att x ska komma tillbaka. Det gör han nog inte.
Hej.
Jag är I ett liknande med min fru, hon säger som du, att hon tycker inte hon blivit sedd och uppskattad.
Jag å min sida kan känna likadant som hon gör.
Hon är svår att prata med då hon har svårt att öppna sig, blir bara att hon går i försvarsställning och öser galla över mig.
Nu säger hon att hon inte vet vad hon vill, skiljas eller stanna.
Vi har troligen dom sista åren tagit varandra för givet emellanåt, barnen, 3 st, börjar bli äldre och behöver inte samma hjälp längre, vi har lagt mycket fokus på barnen genom åren och glömt bort varann.
Hon har inte gjort som du dock, kontaktat gammalt x eller, så vitt jag vet träffat någon annan, inte enligt henne själv.
Hon har även sökt för att kolla om hon är I klimakteriet, läkaren sa bara, du får lida igenom det och parterapi är bra. Hon har humörsvängningar som är som total personlighetsförändring.
Ibland när vi pratar kan hon inte riktigt förklara, avslutar inte meningar, slutar oftast med, jag vet inte jag vill inte.
Jag känner plötsligt inte igen henne längre, är ibland som en totalt främmande människa som står framför mig, för att ibland plötsligt vara som vanligt, den man känner.
Kan det vara att ni är i liknande situation??
Ni är i samma ålder.
Har du funderat mer på varför du tog kontakt med ditt t
Kan det varit ett litet rop på hjälp så att din man skulle se dig igen.
Tyvärr har du bäddat för detta själv utan att inse konsekvenserna för vad som kunde hända.
Jag är livrädd för att min hustru ska göra likadant, välja att gå isär för att sen ångra sig, just nu snurrar det i huvudet på henne, ena dagen är jag med i framtiden när hon pratar för att nästa vill hon inte det.
Jag hänger inte med i svängarna.
Jag tror att du drev det kanske lite för långt när du sa att han får skaffa sig en ny för att du inte orkade lyssna på honom.
Jag känner igen en del av det du skriver hos min fru.
Jag säger bara till henne att jag älskar henne och vill ha henne i mitt liv, som din man gjorde fast med andra ord.
Vi går nu parterapi för att se om vi har ngn framtid ihop.
Tyvärr så sitter jag i passagerarsätet och får rätta mig efter hustruns svängningar men slutar inte hoppas.
Verkar som att du går igenom en kris eller vad man nu ska kalla det.
Ok.
Jag läser in att ert förhållande var dött.
Att du sörjer det ni en gång haft samt det du hoppades skulle kunna bli.
När jag läser om vad ni haft ser jag att du inte mådde bra i er relation och som det var skulle du antagligen haft.
Omvändelse under galgen ger sällan en långtgående, varaktig förändring. Tänk på hur det var innan du tog kontakt med T och varför du gjorde det.
Som du hade det då med ditt x, det är vad skulle haft. Du kan älska en person för vad den var eller för vad du ser den kunde bli men är relationen dålig och dysfunktionell så är det vad du har och det är vad du kommer att få.
Ja ha @FINDUS33
Du blir skitförbannad och bryter ihop, du har ju bara sett detta från ditt håll. Du tar kontakt med en gammal ungdomskärlek, ni träffas ett antal gånger, du är rakryggad och berättar för din man om dessa möten.
Men jag tycker att ditt agerande är milt sagt lite dåligt, du skriver visserligen att du pratat med din man och påtalat din situation om bristen på tillit osv…
Fattar jag rätt så uppfattade du ert förhållande som rätt dött, din man blir upprörd över det att du vill flytta isär osv…
Sen bangar du ur totalt när han säger att han flyttar ihop med en Donna, du skriver " min fine man " gör så här och du ångrar dig så kollesalt.
@Rulle skriver bra om detta med " galgen ", du borde nog bromsat in mycke tidigare och gjort halt, jag tycker att du gjort flera fel under resans gång.
Så mitt omdömme är som Rulles, ert förhållande var nog ganska kört innan.
Jag har oxå undrat om det har med klimakteriet att göra… Jag går oxå mycket upp o ner. Nu efteråt tror jag att T va ett rop på hjälp som du skriver. Jag blev desperat. Att jag sa till mannen i mitt liv att skaffa nån ny va ju inget jag menade. Jag trodde att han kände att jag önskade att allt skulle bli bra. Nu får jag betala för det.
Ok.
Så det att ditt x inte såg dig, att du kände dig ensam i relationen, att ditt x var ointresserad av dig, fanns inte för dig när du hade det tungt, ni blev ovänner, du ville tala ut men han teg och lämnade dig ensam och du fick krypande be om ursäkt, du förlorade ditt självförtroende, du orkade inte med ditt x, du hade tappat alla känslor och kände dig tom, dina känslor var avstängda och du hade inga känslor för honom. Han är ytlig i sina känslor. Du orkade inte med ditt x tjat. Exakt hur är han en fin man? Exakt vad av ovanstående är det du saknar? Säg inte att du tror att han skulle ha ändrat sig och bli som du hade velat ha honom. Det du hade i ca 2/3 av din berättelse, d vs det som du störde dig på hos ditt x och som du upplevde som ett problem i er relation - ja, det är vad du skulle ha haft. Tro inte att han skulle ha ändrat sig.
Det är hårda ord från vissa i denna tråd, till viss del kan jag hålla med om det som dom skriver.
Du drev i väg din man, du ville lämna honom för att du tyckte inte han var som du ville ha honom, vet inte hur många år ni hade ihop innan du kom underfund ned detta.
Men om du tänker efter riktigt ordentligt.
Hade du under denna tid full koll på dina egna känslor.
Insåg du konsekvenserna när du sökte upp en gammal kärlek, vad detta skulle innebära för dig och din nuvarande, tror inte det om jag ska vara ärlig.
Allt är inte svart eller vitt.
Verkar som att du inte på allvar hade förklarat för ditt X hur du såg på saker och ting, eller så brydde han sig helt enkelt inne, tog dig för given, ditt agerande tycker jag tyder på irrationellt tänkande och ingen som helst konsekvensanalys.
Tror att min partner går igenom ngt liknande just nu, fast hon har inte sagt ett ord om det förrän hon släppte bomben om skiljas eller inte.
Saker som, är detta vad livet är, måste finnas mer osv hör jag från henne, säger att jag förtjänar ngn bättre.
Ena dagen säger hon att hon inte vill bo kvar, när jag nästa dag ber henne flytta säger hon att hon inte vill det.
Ena stunden pratar hon om framtiden där jag verkar inkluderad för att i nästa stund inte.
Plötsligt kallar hon mig älskling, får en puss när hon går och allt verkar normalt, för att senare vara som isstaty.
Vill inte prata alls med mig för att i nästa vilja prata och skratta som vanligt, man går och lägger sig, får en godnattpuss och sov gott, nästa dag verkar hon hata mig.
Hon erkänner att hon gör vissa saker som hon vet retar mig, jag bryr mig inte så mycket, skulle jag göra det blir det som att hälla bensin på elden.
Det verkar som att hon gör det enbart för att få till ett gräl.
Från mitt sätt att se det och bekanta så säger så gott som alla att hon är I klimakteriet.
Till och med terapeuten tittade till på hustrun när jag försökte förklara hur hon var, hustrun tittade bara ner i golvet.
Mitt råd är, gå till en gynekolog för att kolla upp det, jag säger ABSOLUT INTE att det är det, men jag har bekanta som flippat ur fullständigt i klimakteriet där dom varit på väg att skilja sig och dom tyckt att mannen är dum i huvet och fattar inget.
Jag kan säga att jag hänger inte alls med i svängarna här hemma men jag försöker stå ut även om energin tryter. Som jag skrev i förra inlägget så är det bara att åka med på turen och hålla sig i, vet inte var det slutar.
Jag tänkte inte vad som kunde hända framåt. Jag försökte hantera mig själv o förstå mig själv, kände mig utmattad o kunde inte reda ut vad jag ville o kände alls. Jag kunde också kalla honom älskling ena dagen o skrika nästa dag att han skulle gå. Upp o ner. Försökte förklara för honom vad jag kände samtidigt som jag inte fattade själv varför jag velade fram o tillbaka.
Ja, det kanske är bra att kolla, nu har jag ju förlorat honom så där är det ju försent, men ändå för min skull.
Tack mojjen
Det låter kanske hårt, men eftersom jag är mer i din fd mans situation kan jag relatera mer till honom än till dig. Han gav dig flera chanser att komma tillbaka till honom, men till slut gav han upp. Han vet inte var han har dig och vem du är längre. Hans känslor för dig har också förändrats under denna period när du avskärmade dig och uppmuntrade honom till att gå vidare. Han litar inte på dig och har nu gått vidare med en annan. Tyvärr är det risken du tog när du tog kontakt med din ungdomskärlek och sedan flyttade ifrån din man. Tror nog ändå, med tanke på det du skrev i början om ert förhållande, att detta kanske är det bästa för er båda. Tror mest att du kände dig sårad när han träffade någon annan och valde henne framför dig? Men jag tror att om han inte träffat henne hade du fortfarande velat fram och tillbaka och inte tagit honom tillbaka ännu?
Och varför hamnade du i den situationen att du kände dig utmattad? Mådde du bra i er relation? På mig låter det som att relationen och ditt x dränerade dig på känslor och energi.
Skulle du vilja ha tillbaks den situation du beskriver i början i trådstarten? Att han inte bryr sig om, inte lyssnar och inte tar dig på allvar, inte finns för dig när du mår dåligt? Är en sådan relation du vill ha?
Jag mådde inte så bra innan T. Jag har en funktionshindrad pojk som jag känt mig ensam att ta hand om både från min sambos o hans pappas håll. Min sambo o jag har varit tillsammans i nästan 21år.
Det känns att mista honom även om det inte varit så bra det sista. Han har ju varit en del av mitt liv väldigt länge och han har bra egenskaper också, inte bara dåliga.
Oh ja.
Jag tror det är en stor orsak.
Det man haft.
Det man önskar att man hade.
Men.
En relation som tar mer än den ger, där man själv inte får någon påfyllning bryter ner den.
Klart som tusan du sörjer det fina ni hade och de goda sidor han hade men enligt din beskrivning övervägde de negativa och du hade blivit dränerad på positiva känslor och sakta men säkert brutits ner.
Den nedåtgående spiralen skulle ha fortsatt.
Sitter på jobbet o känner mig så himla ledsen. Hur det kunde bli så här, att han fick en ny kärlek direkt o jag kämpar med att plocka upp bitarna av mig själv som ligger utspridda överallt. Jag förstår inte hur han kunde läka så fort. Jag har varit på psykakuten för att jag mått så jäkla dåligt. Gråt o gråt o gråt. Inget självförtroende kvar o känner mig övergiven o helt värdelös. Undrar om jag någonsin kommer att må riktigt bra igen. X säger att allt är toppen. Han o nya träffas när de känner för det, bor var för sig o det är så de vill ha det. Idag är han hos mig o packar grejer, jag är ju på jobbet. Han har mycket saker kvar. Det är inget han prioriterat, att hämta sina grejer. Jag har tjatat att jag inte vill ha hans prylar överallt.
Jag vet inte om det är önsketänkande eller sant men jag får känslan att det inte är så bra med hans kvinna som han säger. Ena gången älskar han henne o nästa gång så tycker de om varann o har trevligt. Han ser inte alls lycklig ut. Han verkar trött o pratar nästan inget. Han är engagerad i styrelsen där jag bor, där pratar han inte heller mycket. Han har inte heller berättat att han har en ny kvinna. Ja, jag vet inte… Han är annorlunda o konstig. När vi har träffats o jag varit ledsen då har han tröstat mig o gråtit själv. Sist vi sågs så var jag inte ledsen, då säger han nästan inget.
Ibland tycker jag det är ok att vi separerat o ibland bara önskar jag att han skulle lämna henne o komma tillbaka till mig.
Jag vill slippa allt jobbigt, vill inte ha det så här
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag ville lämna men har mått så otroligt dåligt efteråt. Första tiden önskade jag bara att vi skulle bli tillsammans igen bara för att slippa att må som jag gjorde. Hittade hit gjorde jag faktiskt när jag googlade på “separarerat och hittat tillbaka till varandra”. Jag var precis som du att ena dagen mådde jag lite bättre och tänkte att det var bäst det som skett, andra dagen ville jag bara att vi skulle bli tillsammans igen.
Det är tufft att bryta upp från en lång relation. Jag tänker att du kan försöka hålla isär känslorna. Att sörja det ni hade och drömmen om hur det kunde varit är en sak. Att vilja bli tillsammans igen är en annan. För mig hjälpte det att valet stod mellan att gå vidare eller att bli tillsammans igen i exakt den relation som vi hade, att inte drömma om hur det kunde varit “om vi bara”. Som du skriver i trådstarten så började du ju tänka på din ungdomskärlek av en anledning. Hade du och din sambo haft det helt bra hade du troligen inte sneglat bort.
Det tar också tid att gå vidare. Ser att det är ganska kort tid sen ni brutit med varandra “på riktigt”. Jag är inte så mycket längre fram än du i bearbetningen, men jag känner att jag lyckats lämna den där akuta krisen i alla fall. Kämpa på och ta en dag i taget!
“Endagitaget” va skönt att jag inte är ensam. Jag och x ses fortfarande, han vill att vi är vänner. Jag vill också va vän med honom men det gör så ont när vi ska ses. Han är jätte sårad av vad jag gjorde i somras, kontakten med ungdomskärleken. Ibland tror jag att han tog sin “vän” till förhållande för att såra mig tillbaka. Jag har massa känslor kvar o läser in grejer han säger till hopp o sårar mig själv om o om igen. Jag har nog gått igenom den akuta fasen nu. Känner mig lite lugnare i känslorna. Behövde ta hjälp av tabletter när det va som värst. Jag försöker tänka som du skriver, att vill jag verkligen ha tillbaka det vi hade?
Det är ju lätt att glömma hur det faktiskt va. Nej jag vill inte tillbaka till det. Men jag önskar ju att det hade blivit annorlunda, att han hade behandlat mig på ett annat sätt och sett mig o vad jag behövde. Jaja, nu är jag här o livet går vidare hur som helst. Jag tar en dag i taget och får inte förvänta mig något från honom. Jag måste leva vidare o ta hand om mig själv.
Nu har det gått några månader till. Den akuta fasen är över o jag kan äta igen, tappade 10kg på våren i min sorg. Jag är nu ensam ägare till huset o det känns väldigt bra. Exet är fortfarande ihop med sin “vän” o de avancerar. Har visat upp sig för familjerna, barn o vänner. De har inte gått ut på jobbet ännu o exet står som singel på FB. Exet har varit här o hämtat resterande saker, jag tvingade honom eftersom han gått vidare med sitt nya liv. Varför ska han ha grejer här då?
Jag har träffat honom här o lämnat över grejer o kunnat låta bli att få vansinnes anfall på honom. Han erbjuder att hjälpa mig med bilen, lämna på service o andra saker. Jag vill inte se honom. När han va här för några dagar sedan så va allt ok tills efter några timmar. Då bröt jag ihop. Skickade sms o frågade om han ville komma. Nope, det ville han inte. Jag blev jätte arg o skrev att jag vill inte se honom mer o att han ska låta mig va ifred. Jag har blockerat honom på FB, det borde jag gjort för länge sedan. Varje gång jag träffar honom finns det hopp igen att det ska bli bra. Fast jag inte vill ha tillbaka honom efter hur han valde bort mig. Men det gör så jävla ont fortfarande. När vi inte ses så tror jag att jag går vidare i mitt liv. Men det gör jag ju inte.
Jag har börjat dejta lite, ingen större entusiasm egentligen, men känner mig för o får lite närhet ibland.
För en månad sedan träffade jag en jätte fin kille som jag på riktigt ser som förhållande material. Han är mjuk o fin o vill skynda långsamt, jag har berättat att jag kommer från ett förhållande på 21år o han har inte tyckt något om det. Det känns jätte hemskt att träffar med exet slukar mig när jag tycker om den här killen o vill se vad som kan bli med honom. Jag förstår inte mig själv alls.
Livet känns som en enda stor soppa just nu o jag slår på mig själv att jag känner för exet fortfarande.
Jag vill ju inte förlora den nya killen heller utan se vad det kan bli…