Funderat ett tag nu, min man är nykter alkoholist nu i 4 månader. Vi köpte hus för 2 år sedan och jag varit sambos 1år innan. När vi kom till huset vände allt, jag förstod ingenting men att han blev deprimerad, flyttat långt. Men så såg jag väl att det började försvinna sprit och en massa dumhet. Gifter oss!! Fattar inte varför förutom han var mannen i mitt liv. Och sen gick det fort utför, ilskan, fyllkörningar mm. Och så behandling 12 veckor, men han fick inte med sig glädjen. Det är som att leva med en människa som inte lever. Så jag har föreslagit skilsmässa, han är helt tom i ögonen. Han funderade över det praktiska att han ska flytta. 4 dagar senare när jag funderar hur han har tänkt och då vill han inte flytta… går och lägger sig på soffan, och så locket på.
Usch vad denna alkohol förstör! Är nog själv nått steg under alkoholist men har insett att jag har problem som jag tar itu med nu.
Hur allt slutar vet jag inte men jag har förlorat allt som jag älskar tack vare alkoholen…
Just nu går det sådär men dricker mycket mindre än vad jag gjorde innan allt sket sig, fast ibland faller jag… det är just när depressionen och ångesten blir övermäktigt.
Men en sak har jag bestämt och lovat mig själv och det är att aldrig dricka inärheten av mina barn.
Jag fattar inte hur vi som dricker resonerar?
Men om du vill skiljas så kan han väl inte bara skita i det?
Jag är absolut ingen expert på ämnet, har inga erfarenheter alls av att varken ha problem med alkohol eller leva tillsammans med någon som har haft det.
Men något jag snappat på är att väldigt ofta så är ett alkoholmissbruk enbart ett symtom som orsakas av något helt annat. Alkoholen används som “medicin” för att lindra/dämpa andra problem, en sorts verklighetsflykt.
Kanske ångrar han att ni flyttade långt? Kanske livet på den nya orten inte alls blev som han föreställde sig?
Nä, så har jag också tänkt i början. Och det hade jag förstått, föreslog att backa bandet men nej absolut inte. Så vi köpte ett stort hemman i min hemby, verkstadsgarage till maken som han ville ha. Och han skulle jobba 50 % som delridsbrandman och resten på gården. Men i denna självömkan, depression som går hand i hand med sjukdomen så har det inte blivit så mycket. Igår ställde jag frågan hur planen ser ut, jag säger ingenting svarar han, blir kränkt och sover på soffan. Frågade innan han gick om vi skulle ta det med jurister. Men inget svar
Nä, sjukdom är hemsk, lider med dig och har förstått att oftast är ångest roten. Gör allt vad du kan för att få stopp på det, och jag är glad att du lovat dig själv att inte dricka inför barnen, det har inte min man gjort inför mina heller. Men inför sina barn har han gjort det och dom gjorde till slut en anmälan till soc. Nä jag tycker också min man beter sig konstigt, rätt vad det är så kastar han ut mig, hotar mig med stryk och nu vägrar säga ett ord. Tärande och jobbigt, skönt barnen är hos sin pappa
Ja fy fan vilket as! Jag har inte hotat med stryk eller betett mig illa på det sättet. Ibland verbalt kanske illa men oftast då för det är någon som säger något elakt till mig.
Nä jag har fått lära mig den viktigaste läxan i hela mitt liv och det är att alkohol i de mängder jag drack inte funkar… mitt ex hade rätt i det och jag måste väl någonstans erkänna att jag gjorde fel och bara fortsatte…
har inte gått en dag på 4 månader som jag inte ångrar att jag lyssnat istället och kanske som hon sa drick när det är fest osv men inte inärheten av mig… usch mitt hjärta är så krossat.
Fattar han inte att han kanske behöver prata med nån?
Han har gjort behandlingen 12 veckor, men det blir inte så mycket bättre. han är nykter i kroppen men alkoholist i själen. Jag tänker såhär sjukdomen har ställt till det, jag vill bara be dig om att förlåta dig själv, va inte så hård mot dig. Finns ånger så räcker det långt, och hon verkar veta att du känner ånger. Ett förlåt är så mycket värt för oss. Jobba på att må bra, det finns så mycket hjälp att få och förringa inte psykolog. Önskar dig allt gott! Finns det ingen väg tillbaka för er? Ett tips är att läsa på sidan alkoholhjälpen
Hej… jag träffade henne idag. Pigg, snygg, nysolad i solarie och helt underbar… lycklig och helt jävla över med mig… finns inget. Försökte prata med henne att ge mig en chans till men hon sa bara att det finns inga känslor kvar… jag grät och var ynklig och patetisk som vanligt och hon önskade mig ett bra liv typ…
11 år… ta hand om dig! Skrev hon…
Hon har en ny kille så är väl bara börja sörja skiten totalt! Har inget att förlora eller kämpa för längre…
Jag försöker tänka på det fina jag gett henne… trygghet och oändlig kärlek. Tyvärr var jag så trög och osäker på allt att jag inte slutade dricka när hon bad mig…
har inte slagit och alltid försökt tänka på att inte trycka ner då hon berättat att det hänt henne i tidigare förhållande. Hon har väl i regel alltid varit på en pedistal i mina ögon… den enda känsla var när hon bad mig sluta dricka var att nä… ingen lyssnar på mig så varför ska jag lyssna på nån annan?
Ångrar hela resonemanget djupt idag men att se henne så lycklig… utan mig… det gjorde så ont.