Att skiljas är att dö en smula…

Trots att det var jag som ville. Så gör det ont. Vi bor fortfarande ihop sen vi i augusti bestämde att vi ska dela på oss. Våra papper är inskickade. Allting är liksom på paus och jag försöker bete mig normalt för barnens skull. Allt är precis som vanligt men ändå inte. För vi är ju inte ett par längre, även om vi är gifta på pappret i 5 månader till.

Jag har inga kärlekskänslor kvar. Jag vill gå vidare till nästa kapitel, men det tar tid att hitta en lägenhet. Söker aktivt och har tittat på några, men de har gått till andra sökande.

Så länge vi är i detta ingenmansland där allt är på paus kan jag inte göra någonting. Inte påbörja ett nytt kapitel av mitt liv. Bara vänta.

Och jag har börjat fundera lite smått på hur det skulle vara att dejta andra. Och tankar som ”vem skulle vilja ha mig” dyker upp. Har inte varit singel på så länge. Nu är jag över 40. Har börjat få lite rynkor och det hänger lite här och där. Känner mig inte snygg. Känner mig nog inte redo heller. Behöver nog hitta vem jag är utan honom. Har ingen aning.

Behöver bara skriva av mig lite, så jag skapar en tråd här. Även fast vi är överens om att vi ska skiljas, så känns det. Det är många tankar och känslor.

4 gillningar

Okay va ledsamt. Ändå nyfiken. Förstod du i början varför du inte känner så? Eller har du fått leta i dagböckerna eller i minnet?

Ofta verkar par falla ur kärlek när man roddat familj o alla andra saker än att ta hand om sin kärlek. Relationens dynamik tar fram usla sidor ur varandra. Sidor man inte ska acceptera men kan ändra ibland.

Ibland kan detta lösas genom medvetna förändringar och stora förändringar hos båda.

Problemet är ofta att den som tappat känslor känner att detta är nåt som handlar om att stå ut med något som känns fel. Man kan inte föreställa sig att andra känslor ska kunna finnas igen. Vilket gör beslutet så givet.

Men flera visar att vissa förändringar och ansträngningar kan öppna känslan igen. Men det kommer inte gratis och är inte lika lätt som att föreställa sig en passion med en ny person utan bagage.

Vet ju inte nåt om er o dig. Så kanske inte alls är tillämpligt. Men vanlig parterapi i Sverige brukar inte fungera. Man diskuterar problem som ofta finns kvar pga av att attraktion och respekt redan är borta. Behövs annat.

Känslan som bör komma tillbaka är att man vill ha varandra o slita av varandra kläderna o ha djupa kloka samtal som inte leder till bråk eller tystnad.

Men annars är det ju inte så mycket att göra. Får sätta en fot framför den andra som du gör. Du kommer kunna hitta någon ny tror jag.

3 gillningar

Såklart gör det ont även om man är överens, det blir ju en stor omställning och har man varit tillsammans länge så är det ju ett stort kapitel i ens liv som avslutas. Kan man behålla respekt och omtanke om varandra i en ömsesidigt överenskommen skilsmässa så blir det garanterat bra för alla, även om det tar lite tid till dess svallvågorna har lagt sig.

Sedan… är det du på den bilden då behöver du då sannerligen inte bekymra dig en sekund för att du ska vara för gammal, hängig och rynkig :sweat_smile:

4 gillningar

Det var tyvärr alltför längesen jag kände någon passion till honom. Jag har stått ut med alldeles för mycket och helt plötsligt gick det till en gräns där jag bara kände att jag inte vill mer. Jag vill inte försöka mer. Jag vill inte be om hjälp med hemmet mer (har alltid roddat allt trots att jag ofta bett om hjälp av honom). Jag vill inte känna att allt annat kommer före mig. Jag har kommunicerat allt jag känner men det skedde aldrig någon förändring.

Jag är klar med honom. Det finns inget att rädda tyvärr. Jag är mer än redo att avsluta och starta nytt med mig själv och barnen. Det gör ont att bara få ha dem varannan vecka. Men jag kan bara inte bo ihop med honom längre.

6 gillningar

Ja jag förstår. Så är det ju oftast. Då är det ledsamt och stor besvikelse det förstår jag. Säkert för båda men vid olika tidpunkter och skäl.

Det som är intressant är om du hade varit intresserad ens om han hade ställt upp. Problemet är ofta även fast du sagt det miljoner gånger att det först var när du begärde skilsmässa som han förstod. Stämmer det för er? Nu ställer han upp men du är redan klar?

Jag har så otroligt svårt att förstå varför detta mönster upprepas så ofta på liknande sätt. Är det vi män som är lata? Är det olika prioriteringar? Är det en kärlek som svalnat redan innan? Jag har inte svaren. Men detta är ju lätt det vanliga förfallet.

Därtill kan man sprinkla över lite otroheter, tappad fysik o lite depp.

3 gillningar

Nej, det är inte jag på bilden :smile: Men kanske så jag vill se ut egentligen. Jag är ingen ful gammal rynkig tant, men jag ser definitivt inte ut som jag gjorde då jag träffade min man. Två barn senare och både tuttar och mage är lite slappare. :joy:

Respekt och omtanke hoppas jag att vi kan hålla kvar. Han kommer dock med sarkastiska pikar ibland och tar på sig offerkoftan framför barnen. Det är inte rätt mot dem, tycker jag. Jag håller mer det bittra inom mig. Och nu här. Skönt att skriva av sig sina tankar lite. Ibland tjafsar vi. Som vi alltid gjort. Tror båda hade behövt tid ifrån varandra nu. Varför ska det vara så svårt att få lägenhet. :sob:

6 gillningar

Ooo ja. Första veckan när jag sagt att den enda utvägen jag ser är skilsmässa hade jag funderat påbudet i flera månader innan jag slutligen sa det. Då började han minsann tvätta och diska. Men så var det liksom försent. Sen när han insåg att jag menade allvar så slutade han bry sig igen. :woman_shrugging:t3:

Han är trött på mig för att jag aldrig vill ha sex. Och jag vill inte ha sex för att jag känner mig tagen för givet och som en ”piga”…

7 gillningar

Ja sådär blir det enligt mig.

Nu kommer forumets rävar hoppa på mig. Men detta är så det oftast är. Av olika skäl börjar attraktionen svalna. Oftast kvinnan som känner det. Allt skaver. Man vill inte ha sex men gör det ändå o allt blir bara värre.

Fler bråk, tillslut är mannen deppig o kvinnan längtar till vad som helst förutom detta förtvivlade läge med en förlorad man. En man som tappat livsglädjen.

Tagen för given, piga men även ska man inte glömma att attraktionen till din man också förmodligen också är borta sen långt innan detta. Tror det känns förjävligt att inse. Men har hört det så många gånger. Troligtvis baserat på flera saker. Men att inte känna sig sedd eller tagen för given bidrar knappast. Samtidigt är det svårt att se varandra nyfiket när man känner varandra så väl.

Vi är bara människor som i minst 50% av familjer hamnar i nåt snarlikt.

Det går nog inte att utpeka vem som är större boven. Spelar ju egentligen inte heller någon roll. Ledsamt är det för alla. Men såhär ser många storys ut på forumet.

6 gillningar

Ja jag har förstått av skilda vänner och efter att ha läst runt i forumet innan jag skrev nu, att det verkar vanligt att man liksom får fast gjutna roller. Att de blir svåra att ta sig ur. Jag blev den frigida, impotenta, pryda som aldrig ville. Han blev den som alltid var kåt och bara tänkte på sex, men aldrig lyfte ett finger för att jag skulle slippa dubbelarbeta. För han tjänade ju mer än mig… då kunde jag gott städa tyckte han. Suck!!!

Jag älskar det vi en gång hade. Men jag har också insett att han inte kommer att ändra på sig hur mycket jag än bönar och ber och gråter av utmattning. Och då är jag hellre ensam faktiskt. Än att städa efter ett vuxet barn.

11 gillningar

Du har troligtvis rätt. Lika bra att gå på detta nu o se sen om det ens är intressant om ni skulle kunna komma till det ni hade.

De flesta jag hört säger samma som du. Blir låst liksom. Saker som inte kan lösas. Saker som man inte vågar berätta. Saker som man redan ”vet” att reaktionen kommer bli.

Väldigt synd o ledsamt men varken jag eller mitt ex ville ha det vi blivit. Nu är vi annorlunda men vågar ändå inte göra saker med varandra. Hon har stängt ner alla känslor för mig. Det är rimligt att inte ens försöka då insatserna är så höga.

2 gillningar

Okej :+1: :joy:

2 gillningar

Ja, vem vet, kanske kan vi i framtiden närma oss varandra igen. Kanske inte. Men att bo ihop fungerar inte när den ena verkar tro att det är en hotellverksamhet…

Vem var det som tog beslutet i ert äktenskap? Längesen?

4 gillningar

Ja, det är nog helt oundvikligt. Ibland gör det ont innan en skilsmässa, ibland efter, oftast båda. Skär man bort en del av ens liv gör det ont, så det är inget misslyckande eller något fel. Det är så det är.

Ni kan turas om att bo med barnen varannan vecka, så kan den som inte bor med barnen övernatta hos släkt eller vänner. Så gjorde jag och min ex-fru, funkade bra. Dessutom behövde inte den som var ifrån barnen sitta helt ensam, utan hade närstående kring sig. Funkar det för er så rekommenderar jag det.

Jäkta inte ut i ett nytt förhållande, dels är det lätt att utnyttjande män drar nytta av dig när du är skör, och dels tror jag att det är nyttigt att vara själv ett tag för att man ska kunna bekanta sig med vem man är när man är utan sin partner. Men å andra sidan kan det vara en välbehövlig självförtoendeboost att bli flörtad med när man varit i ett långt förhållande och den bekräftelsen kanske saknats en längre tid.

Håll ut, tiden är din vän. Smärta och sorg kommer att komma i vågor - ibland känns allt bra, ibland vill man bara försvinna. Men med tiden blir vågdalarna mindre och till slut är det bara små krusningar på ytan. Men det försvinner nog aldrig helt. Små minnen som svider till, som nässlor på en i övrigt fin sommardag. Man noterar det, men det är inget som förstör sommardagen.

Edit: fixade felstavningar.

4 gillningar

Förstår din sorg, det är ju ändå en stor del av sitt liv över lång tid man ger upp. Men jag tycker du ska låta dig själv vila i den där känslan av att det är nog nu, att du har gjort ditt bästa och det du kan och att nu får det räcka. Min egen erfarenhet är att man håller på alldeles för länge innan man kommer dit, men att det, trots sorgen ändå är väldigt skönt när man till slut kan känna att man faktiskt är klar.

4 gillningar

Det tror jag inte att du behöver bekymra dig ett dugg om. Utan att överdriva är jag rätt säker på att du kan få gott om män ur vilken åldersgrupp du vill, oavsett om du passerat 40 eller ej.

Däremot är just frågan om du ens bör dejta? För egen del tror jag att det är oerhört viktigt att landa som singel först. Dels har du det ansvaret gentemot dig själv. Och dels har du det ansvaret gentemot andra.

Att vara singel kan kännas ovant och läskigt i början. Lite som att navigera i ett okänt område utan karta eller kompass. Dessutom tror jag många upplever ett behov av bekräftelse från motsatta könet efter ett uppbrott.

Men om man tar ett djupt andetag och vågar möta och hantera sina känslor hellre än ladda ned Tinder halvt i panik har man mycket att vinna. För ditt viktigaste jobb just nu är ju faktiskt att hitta dig själv. Att bygga upp dig själv. Att bygga upp ditt liv. Att stå stadigt och känna att du älskar den du är och att du kan älska det liv du skapat åt dig - utan någon annan.
Först därefter kan man börja fundera på relationer igen, men då har man förhoppningsvis kommit så långt att man dels inte längre accepterar vad som helst och dels även kan se en partner som ett positivt tillskott i livet snarare än någon slags husgud som ens liv ska kretsa kring.

3 gillningar

Hej! Är i samma läge som du…förstår precis. Det gör verkligen ont att lämna men känns inte rätt att stanna i ett förhållande där det inte finns kärlekskänslor. Då är jag inte ute efter att dejta heller, det känns väldigt avlägset utan försöker tänka mig ett liv som självständig på egna ben liksom.
Vi har villa som ska säljas…sämsta tiden just nu att sälja och det känns oroande.
Svårt där jag bor oxå med lägenheter, flera års kö till att få en hyresrätt.
Hoppas du finner ngt snart så du kan ta dig vidare!

3 gillningar

Ja det förstår jag verkligen. Men jag skulle också tro att det just nu inte spelar någon roll längre om han skulle ändra sig på den fronten väl?

Min fru gick o var otrogen. Sen fick hon svårt att få tillbaka någon kärlek till mig tror jag. Men hon klagade på allt o inget. Jag tröttnade tillslut också eftersom det inte gick att uppfylla kraven egentligen. Jag ställde upp väldigt mycket o tog väldigt mycket jobb i familjen. Men då var det redan påväg utför.

Hon berättade aldrig om hennes affär. Men det kom fram när hon tillslut gjorde slut. Tror hon vill se det som mitt fel. Delvis var det nog det. Men otrohet måste komma fram tror jag för att en relation ska kunna startas om.

Men jag förbluffas över hur många gifta kvinnor som flirtar när de är gifta. Speciellt småbarnsföräldrar. Känns faktiskt märkligt och jag har nog tänkt att mammor är trogna. Men får nog ändå ändra mig där.

2 gillningar

Jag beklagar att det behövde bli såhär för er också. Det är faktiskt inte lätt att stå på den ”skyldiges” sida heller. Trots att min man, mitt x, eller vad jag nu ska kalla honom (vi är gifta på pappret ett tag till) mår mycket sämre än mig just nu. Så mår jag inte heller bra. Men på ett annat sätt. Jag har bearbetat ett uppbrott så länge, både i mina drömmar och i mina vakna tankar. För honom är det ett färskt, öppet sår.

Igår frågade han om jag har någon annan. För att vänner till honom uttryckt att man inte bara lämnar helt plötsligt, att det måste finnas något bakom. Men enligt min erfarenhet av livet uppfattar jag det som att det övervägande är så att män lämnar för att de har träffat någon ny, och kvinnor lämnar för att de har tröttnat. Visst finns det undantag, men att det är så mönstret oftast ser ut?

Iallafall så blev jag ledsen. För att det kanske går rykten om jag har varit otrogen? För vem skulle vilja lämna X, han som är så trevlig, rolig, snäll och omtänksam? De kan ju komma hem och bo med honom i en månad och se vad de säger sen. :joy: Till och med min egen bror sa så. ”Jag hoppas det blir ni igen. Han är ju så snäll.” HAHAHA. Du har ingen aning om hur vi har det hemma, sa jag.

Jag har iallafall hittat ett nytt boende. Jag flyttar den 1 december. Till mitt. Bara mitt. Och barnens såklart. Det blir bra.

Har du hittat någonstans att bo?

4 gillningar

Ja vad ska man säga. Fanns inga fantasier eller emotionella bidningar till nån när du väl bestämde dig?

Mitt ex säger att hon vill utforska att vara singel vid 40+ att hon inte gjort det som ung. Tror hon hade en del ligg uppradade redan när hon släppte bomben.

Men hon vill inte vidstå det. Sen var det nog inte skälet för henne. Men bidrag att hon vill träffa olika män o ha äventyr.

Otippat mål för mig. Men klart klokt att inte kasta sig in i ny relation direkt såklart

Ja visst är det tråkigt att det blev såhär…men livet går vidare och vi är ff vänner iaf.
Till veckan ska en mäklare komma och värdera huset och jag kollade på lägenhet igår som jag absolut skulle kunna tänka mig att bo i.
Vi får se hur allt löser sig men känner mig hoppfull iaf, det kommer att bli bra såsmåningom!
Och snart får du tillträde till din lägenhet, blir bra det!
Ha det fint så länge :relaxed:

1 gillning