Hej!
Har några tankar jag behöver dela med mig av. Jag tog beslutet att separera från min man i somras och nu är hus sålt och vi har varsin ny lägenhet. Jag har skrivit långt inlägg förut om varför, men kort förklaring är att han redan från början var väldigt vacklande och tvivlande i sina känslor för mig. Vi ville båda väldigt gärna träffa någon och matchade bra ”på pappret”, men känslornas frånvaro dröjde kvar och det blev till sist för jobbigt för mig att leva med någon som aldrig varit, eller blivit kär i mig, även om en djupare relation till sist ändå utvecklades. Men det tog till sist stopp för mig efter många försök och samtal. Under dessa år ihop fick vi två underbara ungar, som nu är snart 3 och 5.
Det har varit otroligt tufft för mig detta med barnen. Har vacklat väldigt mycket i mitt beslut eftersom jag inte står ut att vara utan dem. Det som gjorde mig än mer knäckt var nog att försöka ”tänka positivt” om det till hälften ”barnfria” livet. Det här nådde sin kulmen på julbordet med jobbet, då jag, nykter pga körde bil, satt vi samma bord som några glöggfrynta kollegor som under lång stund kom med (välmenta) tips och inputs om hur härligt det blir nu när jag får så mycket egentid. Det blev droppen för mig. Jag tror inte man(jag) kan hantera en sorg på ett sådant klämkäckt vis. Absolut, förstår poängen med att inte helt gå ner sig i sorg, men för mig kan jag inte se något positivt med det här och behöver därför andra metoder för att komma vidare.
Mitt första steg är att ansöka om att gå ner i tid. Jag har börjat med 80% och sedan får vi se om ekonomin tillåter ytterligare. Jag försöker planera dagarna så att sådant som tar tid från barnen läggs på dagarna jag är utan dom. Till skillnad från förut blev det väl en del barnvakt på exv helger och det blir det ju inget av nu för min del. Små små strategier för att hitta mer tid.
Det känslomässiga och mentala har jag dock inte riktigt fått bukt på än. Hur jag ska tänka. Jag har flängt runt hela mitt liv och gjort allt möjligt och omöjligt man kan tänka sig. När jag fick barn kände jag för första gången att det var en ren genuin känsla av mening. Vill inte behöva distansera mig eller ”stänga av” det för att mäkta med.
Har någon några tankar som inte är dömande till en mor med krossat hjärta?