Då är jag alltså inte helt ute och cyklar i alla fall. Hade väl någonstans tänkt att det skulle klinga av lite fortare men har insett att detta tar tid och kräver en ängels tålamod.
Har du lyckats ta dig ur de sorgliga mörka och tunga känslorna eller handlar det bara om att bida sin tid och låta allt ha sin gilla gång. Jag skulle så gärna vilja känna lite framtidshopp nu under våren. I normala fall brukar man piggna till när det blir ljusare och livet återvänder i naturen men nu går man mest omkring och bara finns. Jag skulle så gärna få en liten vårkick och kunna göra spontana saker tillsammans med barnen som förr om åren men nu blir det bara att hålla igång logistiken. Jag skulle vilja göra spontana saker tillsammans med sambon men nu är det viktigare att hålla distans. Just nu handlar allt bara om att existera inte leva. Kan inte i ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få leva igen. Kan bara hoppas att vår kommande provseparation kan bidra till att jag får komma tillbaka till livet.
Badminton med med sambon/särbon/exet eller vad hon nu är. Reagerar på att allt är så normalt och vanligt när vi kommer in i hallen. Som jag uppfattar det har vi roligt, skrattar och retar varandra som innan eländet drog igång. Resan till och från hallen samt den tid vi tillbringar tillsammans hemma är däremot avvaktande, skumt. Förstår inte varför det ska behöva vara så. Givetvis kommer inget att gå över av sig självt men varför så trist stämning när vi bevisligen fortfarande kan ha roligt tillsammans. Vi kommer oavsett badminton och annat att provseparera för att ge varandra tid och utrymme.
Bryt
Tänker fortsätta med det. Som jag sagt tidigare lite artighet och trevligt bemötande kan inte vara enbart av ondo. Jag har plockat bort det mesta i serviceväg men har inte för avsikt att ta bort allt så länge jag själv blir hyggligt bemött. Visst är det lite knepig stämning mellan oss men ingen har begått ytterligare övertramp än vad som tidigare kommit i dager. Därför fortsätter jag att uppföra mig hyggligt så länge även hon gör det. Skulle det ske några övertramp från hennes sida kommer jag givetvis att bryta omgående.
Men @Filur, övertrampet har ju hon gjort i form av otrohet, ni är på väg i en provseparation och du är hur storsint som helst då du utöver måltider bedriver social verksamhet i form av sport ihop med henne, jag får inte ihop detta i min skalle.
Grabbarna Johan40, Skipper, Ike hade nog inte gjort detta upplägg, dom har idag ett “barnumgänge” med sitt X i denna stund, läste aldrig hos dom att dom ville sporta ihop å sen gick å gjorde sin egen tid själva.
Men som sagt vad, alla gör sin egen grej efter sitt huvud.
Fördelen i mitt fall är att hon inte blivit elak och kräver något. Hade det varit på det viset hade jag stängt ner butiken helt och hållet.
Okay okay @Filur, men hon va otrogen och ni har båda kommit fram till att försöka en separation, det är väl bra att hon inte e elak, men jag får inget större intryck av att hon ångrar nått - eller ?
Får känslan av att hon vill ha tryggheten/kakan kvar och du försöker hålla distans men ändå så sportar ni ihop.
Visst fan e du i en rävsax då bostadsmarknaden ser ut som den gör, men kan inte hon flytta ut då ?
Verkar som du har hand om kidsen ?
Hon är inte alls nöjd med sitt eget agerande med otroheten. Vi är dessutom helt överens om provseparationen, hon inser att hon kommer att få det tufft men är lika engagerad i projektet som jag är. Just nu är det lättare för mig att köpa en lägenhet då jag har högre inkomst och större möjligheter att skrapa ihop en kontantinsats därför köper jag vilket också innebär att jag ensam kontrollerar tillgången dvs lägenheten i det fall vi bryter helt. Sedan kommer vi veckovis att turas om att bo hemma med barnen så båda kommer att flytta alternativt bo kvar i nuvarande boende tillsammans med barnen. Jag har på grund av bättre möjligheter att styra över mina arbetstider kunnat ta ett större ansvar för barnen detta innebär inte att hon struntat i det utan gjort så mycket hon har haft möjlighet till.
Inser att det var ett tag sedan jag var inne och skrev i min egen tråd. Har förvisso varit inne och läst och kommenterat i andra trådar så helt frånvarande har jag inte varit. Att vara inne i forumet är generellt ett stort stöd för mig men samtidigt en signal till mig själv att jag dippar i mående. Dessutom tenderar för mycket vistelse på forumet att hålla mig kvar i mörkret. Är det någon annan som känner igen sig i detta?
Jakten på lägenhet går vidare. Ska på flera visningar i morgon. Undrar om någon kommer att bli aktuell att buda på. Har nu börjat känna ett rejält motstånd mot att lämna mitt hem. Vet inte hur jobbigt det kommer att bli när det väl är dags. Vi kommer i och för sig att turas om att bo i nuvarande bostad så helt kommer jag inte att lämna men det tar emot i alla fall. Hur hanterar man förlusten av sin trygga borg i tillvaron?
Har funderat en del på om jag för närvarande saknar tvåsamhet och familjeliv mer än vad jag kommer att sakna sambon. Kanske är jag rädd för att leva utan vuxensällskap. Kan definitivt medge att det kommer att bli en bristvara i det fall vi bryter helt. Kan för närvarande inte tänka mig att släppa in någon annan så långt som nuvarande. 18 år tillsammans sätter definitivt sina spår även om vi för närvarande lever närmast parallella liv.
2 gillningar
Känner igen mig i din beskrivning om forumet. Mina besök här är ett stöd och samtidigt en smärtsam bekräftelse på att mitt liv efter separationen fortfarande är något av ett öppet sår.
Jag och särbon (ex?) har ingen kontakt mer än artiga SMS dagligen där vi mer eller mindre önskar varandra godmorgon och godnatt, inga samtal eller att vi träffas. Hon vill ha distans och landa efter separationen och jag försöker gå in i någon slags nyorintering och tänker att det inte längre är eller kommer vara vi. Att bo själv efter 10 års intimt samboförhållande är en rejäl utmaning och saknaden efter tvåsamhet värker i mig. Vet egentligen inte vad jag väntar på ska hända med oss eller vad vi håller på med egentligen. För mig är relationen i praktiken över även om jag har svårt att erkänna det.
Håller med dig att besöka forumet ibland drar ner en i ett mörker men samtidigt fyller den en tröst att veta att många andra genomlider samma helvete, ångest, ilska, hopp och framtidstro.
2 gillningar
@trajja1050 jo det var ju det där med att bo själv. 18 år och två barn sätter onekligen sina spår. Vi är så sammantvinnade som det bara går. Nu handlar det i och för sig inte om att bryta totalt, i alla fall inte just nu, men blotta tanken på att behöva lämna hem och barn i perioder är skrämmande. Förvisso är vi nog båda i behov av distans men allt känns ändå så övermäktigt.
För mig har kärnfamiljen alltid varit prio ett och nu ska jag tänka annorlunda. Ingen sambo att dela glädje och bekymmer med bara en tom lägenhet och en intensiv längtan efter barn och tvåsamhet.
Jag försöker hålla fokus på barnen och en tro på att framtiden ska bli bra men ibland snubblar jag ner i mörkret. I och för sig inte lika hysteriskt som tidigare, numera är det mer tungt och sorgligt. Har fortfarande svårt att orientera mig i den nya situationen men som sagt, svårt att radera ut 18 år. Kan bara hoppas att barnen fixar detta också. Just nu märks det att båda två försöker få oss att hålla ihop som familj och det skrämmer mig att de tagit på sig denna uppgift. Hoppas att de klarar av att acceptera och orientera sig i den nya situationen så att de kan gå så skadefria som möjligt ur detta oavsett hur det slutar.
1 gillning
Ja det här med att mista kärnfamiljen är en sorg.
Att barnen blir involverade i separationprocessen gör alltid ont. De är ju oftast lojala mot båda föräldrarna och hamnar så att säga alltid i skottlinjen.
Frågan är om man kan radera ut ett långt liv tillsammans? Bilderna bleknar säkert med tiden och gör sig inte påminda ju längre tiden går. Barnen blir ju på det sättet en ständig påminnelse om att man haft ett liv tillsammans.
För egen del lämnar jag ett samboförhållande med varsitt barn från tidigare förhållande. Det underlättar till viss del men vår separation var såpass grinig och smutsig så alla tidigare allianser oss fyra emellan försvann över en natt.
Känslor spökar hela tiden i bakgrunden och ovissheten är värst. Jag skulle vilja sätta en gräns “hit men inte längre” men har inte tillräcklig stark jag-känsla att göra det…än.
@trajja1050 ibland önskar jag nästan att det skulle vara riktigt smutsigt och grisigt, inbillar mig att det hade varit lättare att bara tacka för sig, ha barnen minst varannan vecka och bara lämna utan ångest och smärta. Det vi håller på med nu är avsevärt mycket jobbigare å andra sidan är det kanske värt priset om vi lyckas. Önskar att man kunde få tjuvkika i facit när det är som mörkast.
Detta känsloliv ställer verkligen till det. Visst vore det bra om man kunde få en tillfällig lobotomi, lugn och sansad mitt i stormen och sedan återställa då tillräckligt med tid passerat.
2 gillningar
Du får helt enkelt försöka behålla din tro på att det du/ni gör är rätt. Ge det lite tid så ska du se att det landar vad som är bra och mindre bra i upplägget.
Jag beundrar att ni försöker hålla ihop familjen! Önskar jag kunde klara detsamma.
@Caro och här sitter jag och beundrar dig och din beslutsamhet! Har mer än en gång tänkt att din väg kanske är den rätta. Kanske är det vettigare att bryta ordentligt och sedan se vad som händer. Som sagt det vore intressant att tjuvkika i facit.
1 gillning
En får nog känna in vad som är rätt i sin egen situation @Filur ! Omständigheterna är nog inte helt samma i varje historia härinne.
Vi kämpar alla, på det sätt som är lämpligt. Så länge vi visar respekt för alla inblandade och har våra barn i fokus finns det nog många sätt att “gå i mål”. Och det vore ju förfärligt att inte prova de vägar som finns, det tror jag man ångrar mest av allt i efterhand om man inte gör.
2 gillningar
Jag tror att det gör det mycket svårt att hitta tillbaka. Min make och jag kör visserligen den såriga varianten, men när man börjat orientera sig mot ett nytt liv, med nya vanor osv så ser man fördelarna med det. För att överleva så måste man bygga på det positiva med sin nya position, och det man göder, det kommer att växa sig starkare.
Så som ni (du) agerar nu, så försöker ni väl hålla dörren öppen. Kanske upptäcker du på resans gång att du vill stänga den där dörren, men du gör det inte förrän du försökt. Du smällde inte igen den för att du var sur, för stolt eller i affekt. Och det är en jäkla styrka, som kommer att hjälpa dig massor oavsett utfallet. Så tror jag i alla fall.
1 gillning
Jävla skitdag! Farit runt på visningar och inser att jag inte vill lämna mitt hem. Vi har varit överens om att sambon ska få bo kvar om allt går åt skogen och det löftet tänker jag inte backa ifrån men fy farao vilken ångest att behöva lämna mitt hem. Jag har väl inte värdesatt det så mycket alla gånger men man saknar inte bilen förrän garaget är tomt. Vi flyttade hit som nyförälskade och fick två döttrar som levt hela sina liv här. Hur ska jag kunna lämna och känna mig hemma någon annan stans. Alla minnen lukter fläckar prylar och saker som kännetecknar ett hem ska jag kanske aldrig mer känna och se. Hela mitt inre bara skriker ut hur fel det känns. Jag kommer dock inte att bråka om detta om vi väljer att separera för gott utan bara hacka i mig även om det redan nu gör så ont.
1 gillning
@Uppochner kan ju hoppas det i alla fall. Har försökt att hålla mig ifrån att agera i affekt. Det gagnar ingen framförallt inte våra barn. Kan bara hoppas att det betalar sig på ett eller annat sätt för priset är periodvis oerhört högt.