Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att separera eller inte

Med reservation för för språk och meningsbygg, jag har inte kunnat sova överhuvudtaget sedan en vecka.

Så har det då min tur att drabbas av det jag aldrig trodde skulle hända. Att det var nödvändigt med någon form av förändring i ett förhållande som pågått under 18 år och givit två gemensamma underbara döttrar nu 11 och 13 år var jag väl i och för sig medveten om. Men att bryta upp när vi båda är i femtioårsåldern kan jag bara inte tänka mig. Det var ju vi som skulle bli gamla grå och senila tillsammans.

Jag och min nuvarande träffades för 18år sedan. Hon hade då lämnat ett förhållande som innehållit både verbalt och fysiskt våld och startar om på egen hand med en då 13 årig dotter. Till historien hör att hon och hennes dåvarande make kommer från Grekland. Hon har ingen direkt bra kontakt med sina gamla föräldrar som bor utanför Aten.

Till mina tillkortakommanden måste framhålla att jag aldrig trivts i Stockholmsområdet dit jag flyttat redan något år innan vi träffades. Jag flyttade primärt dit för att arbeta då jag på grund av högre avancerad utbildning mer ansågs som hot än möjlighet på den ort i Västergötland jag är född och uppvuxen. Jag tillhör inte den petsonkategori som inte kan tänka mig att lämna hemby men Stockholm har alltid känts fel så relativt tidigt i förhållande gjorde jag klart att jag gärna såg att vi flyttade så snart hennes egna äldsta dotter var klar med sina studier och stod på egna ben.

Min vantrivsel gjorde mig mer och mer passiv/troligen deprimerad. Satt mest och glodde när jag inte gjorde mina sysslor. Detta har under de senaste 10 åren eskaletat. Inte så att det är något jag är stolt över men vantrivseln och vanmakten är mig i mångt och mycket övrrmäktig periodvis. Detta tillstånd inverkar dock inte på skötseln av våra gemensamma barn. Det är och har alltid varit jag som tagit huvudansvaret för deras skola och fritidsaktiviteter. Min sambo har skött hemmet. Tyvärr har min inbundenhet gått ut över sex och samlivet. Jag har väl aldrig varit någon mästare på området och ju sämre jag mått desto sämre har det blivit. När det väl burit iväg har båda känt sig besvikna och jag har anklagat mig själv och så har den onda cirkeln snurrat på.

Jag är inte helt avskärmad utan funkar med förvånansvärt god precision på ett avancerat arbete där förmodligen ingen förstår hur jag mår på insidan.

Min sambo har i perioder varit på mig om att söka hjälp och jag har vid några tillfällen försökt men vänt i dörren.

Det som nu tippat saken över ändå är jag under hösten märkt att hon dragit sig undan med mobilen och suttit och skrivit. Ibland går hon in på toa, gömmer sig i tvättstugan eller går upp på nätterna och har långa telefonsamtal. För två veckor sedan råkade jag kliva in i vårt sovrum då det lät väldigt livat där. Döm om min förvåning när jag hittar min sambo med telefonen i en handen och den andra fullt upptagen med att pilla på sig själv.

Nu sittet man här sedan med ångest och sorg som slitet sönder mig. Om några dagar ska vi till familjerådgivningen. Det enda jag vill är att få allt att funka igen. Killen i andra ändan av telefonen bor i ett annat land så det kommer aldrig att bli något med säger hon och det tror jag faktiskt på. Vad som är svårare att hantera är att säger att hon tappat känslorna för mig. Otroheten kan jag hantera någonstans har jag genom min inbundenhet bidragit till att det blev så men känslorna! Jag har alltid och även idag älskat henne över allt annat, jag vill bara få en chans till att välja ka upp de känslor hon saknar för mig. Tror någon att det finns en chans eller gör jag mig bara illa genom att hoppas.

1 Like

Om du känner att du är beredd att bortse från otroheten och ni båda är seriösa med parterapin tror jag nog att en chans kan finnas. Men det beror till stor del på hennes inställning till er framtid.

Har hon själv uttryckt att hon vill stanna i förhållandet? Vill hon få tillbaka känslorna? Ångrar hon sin otrohet?

Känslor kan komma tillbaka. Men det kräver jobb och engagemang från bådas sida, och frågan är ifall hon är lika dedikerad som du?

Ledsen över din sorg, jag förstår din ångest bara alltför väl

Det var just det! Hur dedikerad är hon. För egen del kan jag säga att jag gör allt som krävs och lite till för att få tillbaka min älskade partner, livskamrat vän och mamma till mina underbara döttrar. Jag klarar inte av tanken på att inte få vakna utan henne vid min sida och att vara pappa varje dag utan bara på halvtid.

Hur ska man bära sig åt för att hantera all den ångest och sorg som river sönder mig inombords. Till historien hör att vi inte berättat något för barnen än. Tror nog att de förstår att något har hänt men inte vad. Båda kommer och kollar av mig med jämna mellanrum men jag vill inte förstöra ett eventuellt sista försök genom att berätta om min och mammas situation. Gör jag det leder det nog bara till elände och än mindre möjligheter att ställa saker och ting till rätta.

Det är en fråga för gudarna… tror att vi alla på det här forumet har undrat samma sak. Men av någon anledning klarar man det, sekund för sekund, andetag för andetag.
Det där med att berätta för barn är jag lite kluven till. Jag förstår att det är svårt att involvera dem innan ni vet själva hur ni ska göra och hur det blir. Men med all säkerhet känner barnen att någonting är väldigt fel och kommer nog själva spekulera i varför. Kanske förstår de att det rör ert äktenskap, eller så kommer de hitta på ännu värre förklaringar och kanske tro att någon är döende eller nåt sånt.

Oavsett vad borde din fru ta sig i kragen och bestämma ifall hon vill kämpa eller inte, istället för att hålla er alla på halster

Det där med att ta sig i kragen kan jag tycka också men går jag på och pressar för mycket kan jag bara se att det går åt skogen och sedan sitter jag där som ett fån bara värd att tycka synd om. Inte direkt ett stabilt fundament att bygga upp något nytt på snarare en ytterligare anledning att dra fortare än kvickt.

En riktigt vidrig kväll! Ångest och sorg är bara förnamnet samtidigt fortsätter vi skådespeleriet inför barnen. Nu blir det en vaken natt igen, fan att hon ska påverka mig så. Intellektuellt vet jag att jag borde tacka för kaffet och gå men jag är inte säker på att barnen klarar av att hantera situationen, dessutom hur fixar man en bostad inom närområdet kvickt när bostadsmarknaden ser ut som den gör i Stockholmsområdet. Hur otroligt det än låter älskar jag henne djupt och innerligt, skulle helst av allt bara lägga mig på knä och tigga men inser själv att det inte är en framkomlig väg. Istället sitter jag med värlssmärtan rivande i mig. Undrar hur mycket man tål innan något brister?

I morgon ska vi iväg på parterapi. Har någon testat det, vad kommer att hända, kan terapeuten avgöra om hon sitter och blåljuger eller faktiskt har ärliga avsikter att åstadkomma en förändring. Att sitta och inte veta åt vilket håll det barkar är förmodligen det allra jävligaste i den här situationen.

Förvånansvärt bra samtal hos parterapeuten. Tror att hon höll sig till sanningen även om vissa delar utelämnades trots att både hon och jag vet. Fortfarande inget svar på om vi ska försöka igen eller inte men inte heller ett blankt nej. Beslutade i samförstånd att vi fortsätter att gå dit. Samtalade efteråt under civilicetade former om ditt och datt försökte oss även på att gemensamt utvärdera dagens samtal. Fortsättning följer således. För min del lever jag på hoppet jag har fortfarande känslor och i min värld är kärnfamiljen värd att slåss för till det bittra slutet.

2 Likes

Nu jävlar! Ifrån ingenstans till värsta ångesten på nolltid. Kan inte sköta jobbet utan ligger i fosterställning och kvider på toaletten. Undrar om hon tar parterapi på allvar eller om det handlar om elakt spel och tycka synd om mig. Det värsta är ovissheten, är det lönt att engagera sig så att man nästan går sönder eller är det dags att berätta för barnen och sedan skita i allt och spola ner resterna av förhållandet tillsammans med senaste ångestspyan i toaletten.

@Filur Lider med dig, har vart där två gånger förra året. I ångesten alltså, parterapin skippades. Om du ger allt du kan i parterapin så kan du i alla fall hålla huvudet högt, oavsett utgång, och säga att du gav det allt du kunde till dig själv och de du vill dela det med. Jag önskar att jag hade fått den chansen, men den berövade mitt ex mig på.

När det gäller ångesten så fick jag rådet av en psykolog att skriva av mig, vilket jag gjort här och i en dagbok, samt andningsövningar. I princip så verkade det vara samma typ av andningsövningar som man fick lära sig i profylaxkursen. Vet inte om du har provat det. Andas in djupt genom näsan och ut genom munnen några gånger så fort du känner ångesten komma. Har hjälpt mig lite grann i alla fall.

Tack och bock! Lite rätt gör jag alltså omedvetet genom att skriva här. Har dessutom tagit parterapi på fullt allvar. Bokat tid hos psykolog för att få hjälp med att reda ut mitt mentala kaos men fan vet om jag vill profylaxandas. Jag svimmade av vid båda förlossningarna så jag är inte helt övertygad om att det funkar nu heller när man nästan hållet på att svimma hela tiden. Men tack för tipset i alla fall.

Dags för lite terapiskrivande igen. Nu gör det riktigt ont och rädslan att min önskan är förgäves. Kommer jag få en chans till eller barkar allt ändå käpprätt åt helvete. Vissa stunder känns det som att det vore bättre att sätta stopp för allt och bara dra, andra stunder kan jag inte ens tänka på att lämna min älskade och låta mina två barn bli ytterligare en siffra i statistiken. Flytta fram och tillbaka vecka ut och vecka in. Vilka mentala skador kommer de att gå ut i livet med? I min värld finns inget finare och bättre än kärnfamiljen. Hoppas parterapi ger oss lite input och funkar som en väckarklocka för min livskamrat.

@Filur Håll ut och fortsätt på parterapin, så länge det finns kärlek finns det hopp.

Min partner var inte alls motiverad, utan hoppade av terapin efter bara några få gånger. Så sorgligt att inte ens vilja försöka att få upp relationen på banan. Vi gick igen, långt senare, men då var det för sent.

Hur hanterar ni sömnsvårigheterna? Har inte sovit något överhuvudtaget de senaste 4 nätterna. Fick några Imovane för två veckor sedan då kunde jag åtminstone slumra till en stund men utan funkar sovandet inte alls.

Melatonintabletter. Funkar bättre än exempelvis imovane för mig och gör att jag får bättre kvalitet på sömnen.
Men det brukar tråkigt nog bli en period där man varken äter eller sover så bra när relationer står på spel. Det fanns många, många nätter även innan slutgiltiga uppbrottet som jag grät från kväll till morgon istället för att sova.