Hej!
Jag har varit tillsammans med min man i 20 år och vi har tre barn tillsammans, från 13 till 18 år. För två år sedan berättade jag för min man att jag var osäker på om jag ville fortsätta tillsammans och sedan dess har vi gått hos flera psykologer, både tillsammans och enskilt och jag har verkligen kämpat för att försöka hitta tillbaka till känslorna. Men jag har inte lyckats. För ett halvår sedan blev vi “halvsärbos” men var fortfarande ett par, men för några månader sedan bröt jag förhållandet. Jag kan helt enkelt inte ge honom det han vill ha i form av kärlek, närhet, ömhet, bekräftelse… Jag har inte de rätta känslorna kvar och jag mår jättedåligt när jag ger honom detta för hans skull när det går emot mina egna känslor. Han har under hela den här processen varit helt förkrossad och är det fortfarande. Han är väldigt tydlig med att skulden ligger hos mig och han har satt på sig den stora offerkoftan. Jag får hela tiden höra hur värdelös han är, att jag aldrig älskat honom, att han är ful och äcklig, att han bara är i vägen och så vidare… Han mal och mal och mal och jag mår sämre och sämre och sämre. Jag har ofantligt stora skuldkänslor. Jag känner mig som en stor svikare och en som en hemsk och kall person. Jag har svikit min livskamrat som alltid litat stort till vår kärlek och till min lojalitet. Det känns som att jag gjort något förbjudet och med det har jag förstört hela hans liv. Jag vet inte vad jag ska göra nu för jag orkar inte bära dessa skuldkänslor. Istället för att bli lycklig har jag fått ångest. Alternativet är väl att jag går tillbaka till honom men risken är naturligtvis att han aldrig kommer lita på mig igen och att inte det heller blir bra. Jag sitter fast i ett stort svart hål och jag hittar inte ut. Någon som känner igen sig eller som har några tips på hur man kan hitta någon ljusning? Jag går redan hos en psykolog som försöker lära mig att hantera ångesten. Jag gör mitt bästa men mina skuldkänslor är enorma, vet inte hur jag ska orka leva med detta.
Det enda alternativet jag ser baserat på din text är att du står fast vid ditt beslut, att du inte visar tvivel framför din man. Oavsett hur jobbigt det är just nu och kommer vara ett tag framöver.
Ja det är väldigt vanliga känslor hos den som blir lämnad. Jag kände precis likadant när min man lämnade mig. Men jag skulle inte känna mig mer vacker, älskad eller värdefull om han stannat pga skuld.
Vet att det är jobbigt men tänk att det är hans sätt att bearbeta sorgen just nu. Att det är något han måste igenom. Försök att ha så lite kontakt mer än nödvändigt är mitt tips och fokusera på dig istället.
Tack! Du har rätt och jag tror verkligen på det där med att fokusera på mig själv istället. Jag går ju in i hans känslor hela tiden… vilket är väldigt utmattande och självförgörande.
Det kan ligga något i det ja… Tack!
Jag levde med skuldkänslor länge efter min separation men har till slut landat och förlåtit mig själv och honom för att vi inte kunde mer än det som blev. Livet är för kort för att känna ånger och skuld! Stå för dina val och låt honom stå för att han inte kunde ge det som behövdes för er relation.
Att separera är inte end of the world, du har inte gjort något olagligt eller mördat någon. Men med det sagt behövs också tid att gå igenom sorgen, men utan skuldkänslor.
Vad skönt att höra att du kunnat lämna skulden bakom dig. 
Jag tycker inte att en skilsmässa är the end of the world men min man tycker uppenbarligen det. Han fullkomligt pepprar mig med hur hemskt det är och hur fruktansvärt synd det är om honom. Jag har aldrig sett en så stor offerkofta i hela mitt liv….
Men tillåter ju uppenbarligen honom att peppra dig med sina skuldbeläggande meddelanden eller samtal. Berätta för honom att du för ditt eget måendes skull blockar honom på alla kanaler förutom en ny mailadress du går in på med lämpligt intervall och som bara är till för kommunikation kring barnen.
Hej, ”välkommen hit” kära du, dit där ingen vill vara!
Jag blev lämnad, efter hans otrohet, efter 22 år och två barn tillsammans. Nu har det gått mer än tre år sedan det hände, jag har accepterat mitt livsöde och skilsmässan, jag mår bra igen sedan länge och är i en ny relation som är allt jag någonsin kunnat drömma om.
Jag har sagt det förr, jag kommer säga det igen, det finns ingen skam i att skiljas! Skammen kommer BARA när en bryter upp på ett sjaskigt sätt! Ingen kan tvinga någon annan att stanna kvar i en relation, ingen! Vi lever i ett land där en inte behöver fortsätta vara gift med någon som en inte vill vara gift med. Tack och lov!
Du har rätt till dina känslor och finns de inte där, då är du värd all respekt för att du är ärlig och säger det, och bryter upp. Jag var länge väldigt arg på mitt X - men han ljög. Om precis ALLT. Stort som smått! I efterhand kan jag säga att det hade varit en lättare resa för mig att hantera att han varit ärlig med sina icke-känslor än att upptäcka hans otrohet och värsta Dallas-storyn. Jag hade nog varit ledsen, arg och besviken för att han gick - såklart! Men jag hade någon gång landat i respekt för att han stod upp för sig själv och sa som det var - och samtidigt släppte mig fri. (I min ”megalånga” tråd ”Han var otrogen och jag anade inget” kan du läsa hela resan) Det hände aldrig. Vi har typ ingen kontakt idag.
Med det sagt. Det finns ett liv på andra sidan om skilsmässa och separation. Du bygger det själv, och du får bygga det. Känn ingen skuld för sånt som inte är ditt fel, särskilt inte om du har ”ryggen fri”. Kämpa, tösen!
Tack snälla. Ja jag har verkligen kämpat. När han säger att jag inte försökt blir jag upprörd på riktigt, då förstår jag inte vad han menar med att försöka. Jag har gjort allt jag har kunnat och som du säger borde jag då kunna gå med gott samvete. Vad mer kan jag göra…
Tack så jättemycket! Jag har varit ärlig och försökt vara så schysst som möjligt under hela processen men han tar det ändå så otroligt hårt, som om man inte får lov att göra slut. Det knäcker mig att han tar det så vansinnigt hårt och att han hela tiden kastar skuld på mig och ser sig själv som ett offer. Tack, jag behöver lite stöd i detta.
Ja det är väl så. Tack, ska försöka fokusera mer på mig och lite mindre på honom.
Tack, det tog ett flertal år med många ”relaps” kan jag säga. Den som blir lämnad vill nämligen gärna var den som validerar huruvida lämnaren verkligen har gjort tillräckligt, medan lämnaren för alltid kommer bära ansvaret för att ha fattat det avgörande beslutet.
Jag har fullt landat i att det var jag som fattade beslutet, men att vägen fram dit är en helt och hållet delad process där båda parter i relationen är precis lika mycket inblandade. Du kommer dock aldrig kunna vara den personen som får ditt ex att inse detta, så försök inte ens.
Mitt ex kastar också skuld på mig så fort han får minsta chans. För mig är det numera bara ytterligare bevis på hur lite eget ansvar han tog för vår relation när den fanns.
Instämmer med @Mirah Det är tyvärr alldeles för lätt att skuldbelägga den som lämnat.
Mitt ex pratade i många år till barnen om hur han hade kunnat fixa förhållandet men att jag inte ville det. Den bitterheten har påverkat barnens och hans relation negativt.
Jag har alltid varit trygg i mitt beslut och att mitt samvete är rent. Men det har inte alltid varit lätt, därför vill jag gärna påminna dig om att du är ansvarig över ditt liv och han är ansvarig över sitt liv. Han måste ta ansvar över sitt agerande och sina känslor. Lita på dig och ditt beslut
Så många gånger jag fått höra; ”om du bara hade varit lite tydligare”, eller ”du ger upp för lätt”. Aldrig att jag fått höra ”om jag bara hade lyssnat och försökt förstå” eller ”shit vad du kämpat trots att jag vägrade inse var vår relation var på väg”.
En relation är en förening av två parter, ett gummiband som töjs och formas i samspel med varandra. Att i åratal efter att ha blivit lämnad gå runt och fortsätta peka ut lämnaren som skyldig är bara att sticka sin egen offerkofta, vilket kan ses i många och långa trådar här på forumet. Koftan är mysig och varm men efter ett tag börjar den stickas och bli obekväm.
Att sörja en förlust är en sak, inget gör så ont som det, men att skuld och skambelägga någon annan är bara att springa ifrån sin egen möjlighet till att läka.
Tack, ni är så kloka och det känns på ett sätt skönt att inte vara ensam om att ha det så här. Min man ser inte sin egen del i det här överhuvudtaget. Precis som @Mirah skrev så tycker han att det är enbart mitt fel att jag inte varit tydlig nog men jag försöker förklara att det även handlar om att han inte varit lyhörd nog. Men som du säger @Mirah, det kanske inte är någon idé att försöka få honom att inse det… Och som @Buenita säger, vi har var och en ansvar över vårt eget agerande och våra känslor, men även det lägger han över på mig. Nu när jag är mitt i skiten tänker jag många gånger att jag ångrar att jag satte igång det här, men då hade jag blivit en av de @Mimo nämner, som inte vill skiljas för att man inte orkar gå igenom det smärtsamma. Jag visste att det skulle bli ett helvete men ändå gjorde jag det och här står jag nu… Jag vet inte hur jag ska stå ut med hans ilska, frustration, besvikelse och sorg som han kräks över mig men jag kan inte heller gå tillbaka. Det som är sagt är sagt och det kan inte tas tillbaka och han vill inte ha någon som inte älskar honom längre, vilket är helt förståeligt. Det är bara det att jag håller på att tappa andan i allt det här och hela situationen knäcker mig. Jag avskyr att behöva såra honom. 
Om du inte har det redan så föreslår jag att du asap kontaktar ett samtalsstöd. För att få bearbeta detta med någon professionell, vilket bara det kommer att göra att allt lättar. Du får dessutom tillgång till verktyg både för att hantera honom och inte minst (kanske troligen allra mest) dig själv och dina egna skuldkänslor.
Skuld och skam är de två tyngsta och svåraste känslorna att hantera och härbärgera och tar du inte hand om dig så kommer du att mala ner dig själv fortare än du anar.
Din fd man har ett eget vuxenansvar att ta hand om sig själv och hantera sitt eget liv… och det har du med. Dvs DU har ansvaret att hantera DITT eget liv, inte hans. Det gör dig inte till en empatilös eller kall person, bara till en empatisk och vettig människa som förstår vikten av att sätta på dig din egen syrgasmask först. Innan du går under av syrebrist medan du kämpar dig blå med att försöka hjälpa andra som faktiskt är fullt kapabla att hjälpa sig själva 
Sant, tack. Jag har ett samtalsstöd som hjälper mig med strategier och hur jag kan hantera min ångest. 