Har precis läst igenom hela min egen tråd. Det känns som jag varit fast i en förbannelse men som jag tagit mig ur. När jag läser vad jag själv gått igenom så förstår jag inte hur jag kunde hamna där. Fullständigt blind för det som skedde runt om kring mig och med mig själv. I princip ett självskadebeteende som jag vägrade se.
Den där switchen som jag nämnde innan är mer på plats igen, permanent avslagen. I går var jag hos mitt ex för att hjälpa till med nätverket. Inte för min skull utan för barnens och hennes skull. Det var som att kliva rakt in i mitt gamla liv med hennes härskartekniker och regler haglandes. Jag gjorde det jag varit så bra på under alla år. Bet ihop. Jobbade av det jag skulle. Kramade barnen och gick därifrån med en lättnad. Jag är SÅ över henne. Vilken människa jag levt med de senaste åren .
Och vilken trög människa jag varit som inte fattat bättre. Trots alla uppmaningar här på detta forumet.
Igår hade jag en fantastisk dialog med en av tjejerna på Ica. En gammal klasskompis. Nä det var inget flörtande men vi pratade på ett helt annat sätt än tidigare trots att jag sprungit på henne ofta när jag handlat. Jag känner mig avslappnad bland människor utan förpliktelser att vara på ett speciellt sätt som “hon” tyckte.
Klart jag saknar en livskamrat. Utan tvekan. Men det kanske man kan hitta en där ute. Och gör man inte det så nog fanken snurrar livet på ändå.
En befriande känsla som jag känner väl igen mig i!
För egen del känns det som om jag kommit ur en osynlig bubbla, som jag befunnit mig i i flera år, avgränsad från omgivningen. Har känt mig väldigt avskärmad och begränsad, samtidigt som jag iakttog världen omkring mig. Det var som om livet bara passerade förbi, utan att jag var med som deltagare.
Nu känner jag mig istället fri, avslappnad, inga tyngder på axlarna, inget tryck över bröstet. Man kan inte riktigt förstå hur mycket man stängt inne under så väldigt lång tid, förrän man kommer ur det. Stora kontraster. Det bekräftar ju också att man är på rätt plats, är tacksam för att man vågade ta steget, att man vågade lyssna på sig själv.
Jag tror man sakta vänjer sig, det sker inte över en natt. Sedan kan det vara olika faktorer som gör att man gör avkall på sig själv. Jag tror nog att man märkt vissa saker tidigt, men kanske är ens känslor för den andre så stark, att man avfärdar det som är mindre bra. Kanske man tvivlar på sig själv för mycket för att stå på sig, man tänker att det nog går över, man skyller på både det ena och andra. Man tänker kanske att det ska vara så i en relation, för man har inte erfarenhet av ngt annat. Man kanske har med sig vissa ohälsosamma beteenden in i förhållandet, som gör det svårt att bygga en stabil grund om man inte tar itu med dem.
Jag har själv fått många aha-upplevelser senaste två åren, pusselbitar som fallit på plats, om både mig, exmaken, vår relation, våra familjer, vad vi båda haft med oss, och även hur vi på olika sätt valt att möta de svårigheter som passerat oss i livet. Jag kan förstå mer nu varför saker och ting blivit som de blivit.
6 veckor sedan jag skrev sist. Det känns som det har gått eoner av tid och att det hänt massor. Jag mår långt mycket bättre än jag gjort de senaste 2-3 åren. Mina pojkar bor hos mig på heltid de ville inte flytta, dottern väljer varannan vecka hos mitt ex.
Dessutom har jag börjat träffa någon som får mig känna mig stark, manlig och uppskattad. Samt att jag har någon som jag kan bry mig om, visa uppskattning mot och som jag får att känna sig behövd. Vi får se vart det leder.
Jag saknar inget i mitt gamla liv. Eller jo…familjen som koncept men det klarar jag mig utan.
Tack till alla som gett support och stöd. Ni har varit bäst.
Så oerhört roligt att höra! Jag läste om din TS och kan bara säga - VILKEN RESA DU GJORT!!
Stort GRATTIS och lycka till!! Njut nu och ha det fint. Aldrig mer ett stagnerat och kärlekslöst förhållande. Då kan du lika bra vara själv och njuta av ditt eget sällskap Det är så otroligt skönt att ha plöjt igenom x antal helveten för att komma ut på andra sidan - jag kände mig pånyttfödd när det skedde för mig, kan ana mig till att du känner något liknande
Hej! Jag lider med dig, vilken fruktansvärt jobbig situation. Kan det vara så att hon har fler praktiska fördelar med detta, er relation eller konstellation (för kärlek verkar inte vara inblandat) ?
Du fixar markservicen så att hon kan jobba.
Jag har själv varit (och är fortfarande) i en sådan sits. Men nu har jag tagit steget bort. Berättat för maken att jag vill skiljas. Vi har inte pratat m barnen än, det här är nytt.
Min man hade aldrig tagit det steget, även om han håller med om att kärleken fattas. Han jobbar massor, kommer ofta hem sent. Jag väcker barnen, skjutsar t träningar, tvättar, jobbar deltid. Han kommer att få det tuffare än jag när vi lever varannanveckaliv (även om jag äntligen kommer jobba heltid).
Mitt råd är att prata med henne, lämna du eftersom hon behöver dig som ”barnpassare” i sitt liv så kommer hon fortsätta med ditt välmående som insats. Ta hand om dig
Nu har det gått lite mer än ett år sedan separationen. Jag lever. Jag mår oftast ganska bra. Jag är singel igen efter att ha brutit upp förhållandet jag slängde mig in i. Jag insåg att jag måste vara ensam ett tag och rädslan för att vara det resten av livet om jag inte vill var/är obefogad.
. [quote=“Skipper, post:242, topic:13279”]
Kom ihåg att hitta balansen på egna ben innan du börjar luta dig för hårt på någon annan igen bara
[/quote] Tack @Skipper . Just vad jag gör nu.
Ibland faller jag in i sorg och mindre depressioner men när jag lever i nuet blir det snabbt bra.
Mitt ex och den hon var otrogen med lever ihop och jag hatar att träffa dom. Min självkänsla går i botten när jag tänker på dom och ser dom. Vill inte vara bitter men det är svårt.
Men…lev I nuet. Där är det jäkligt bra. Och jag har mina fantastiska barn💕
Lång historia kort så har vårt ena gemensamma barn problem. Hela dagen igår innebar kaos hos mig pga detta bland annat. Mitt ex ringde och frågade hur det var och om hon kunde komma över och prata. Jag var ett vrak i telefonen och när hon frågade hur det var så blev det än värre. Jag kunde knappt svara. Som om allt som hänt, alla problem utöver vårt barn bara kom upp till ytan.
Jag sa till henne att jag hatade att vara svag inför henne. Mina tårar bara rann. Jag kunde knappt få fram ett ord. Hon sa bara -jag kommer över. Sen la vi på.
När hon kom hade jag precis hämtat mig något. Hon kramade mig och då försvann marken under mig igen. Jag som ville hata henne. Hata henne för att hon sårat mig så på djupet.
Men just där, just då insåg jag varför jag inte kan hata henne. Hennes kram var som en varm filt. Hon luktade lika gott som hon brukar. Inser att Jag saknar henne . Trots allt ont hon gjort mig. Inte som att jag vill ha tillbaka henne. Men ändå på något sätt. Svårt sätta ord på det.
Vi satte oss i soffan och pratade i flera timmar. Om allt som hänt de senaste året. Det var egentligen första gången sen vi skiljdes som vi pratade på riktigt.
Hon frågade hur jag känner och jag bara hävde ur mig allt. Hur jag kände mig sviken och övergiven. Om Alla lögner. Det var som hon först nu förstod varför jag knappt velat närma mig henne när vi träffas på “byn”. Vilka sår hon skapat. Och hon har också haft det tufft med ångest och skuldkänslor.
Hon frågade om jag inte skulle försöka hitta en ny men jag sa att jag kan inte göra det innan jag är hel. Kommer bara såra.
När hon gick kände jag mig helt tom, lite lättad. Kände mig besviken på att jag inte lyckades stjäla en kram när hon gick…
Även om känslorna sitter kvar i djupet så var det en bra kväll. Varför har vi inte pratat innan.?
Vad härligt att ni fick ett fint samtal!
Jag tror att man behöver lite avstånd innan man klarar av att föra ett sådant samtal utan att en eller båda går i försvar eller reagerar på gamla svaga punkter mm.
Det är väl ett samtal som jag skulle vilja ha med mitt x, som jag lämnade för 7 år sedan, efter 24 års förhållande, men som han inte vill ha. Vi kan prata och till och med umgås om barnen, men det finns en tydligt definierad demilitariserad zon som det inte går att gå utanför.
Min ståndpunkt är nu och kommer vara att jag inte tjänar något på att vara bitter och arg mot henne. Besviken, ja. Ledsen, ja. Sviken, ja. Svag inför henne, ja. Men inte arg och bitter.
Hon kommer alltid vara den person som svikit mig mest av alla personer i hela världen. Men jag kommer aldrig kunna gå vidare själv om jag ska grotta ner mig i det och jaga svar på varför, hur mm. Vi kommer alltid att ha ett stört förhållande. Vi är inte vänner men heller inte ovänner.
Äntligen har jag fått nya tider hos terapeut. Bara insikten av att det kommer får mig må bättre.
Det är mer än ett år sedan sist och mycket har hänt sedan det avslutades. Från att det känts som jag lyckades ta mig ur depression och ångest till att som nu vara tillbaka där igen så är det bra att få lyfta på stenarna. Borde gjorts tidigare men det är som det är.
Vi ska dessutom ha ett “pep talk” på telefon nästa vecka strax innan jag ska iväg på min lilla resa där jag högst sannolikt kommer träffa mitt ex samt den hon var otrogen med för första gången (edit: första gången sen separationen eftersom vi träffades många gånger innan då han var en kompis…trodde jag). Min terapeut får bli min livscoach helt enkelt .
Kanske kommer jag kunna vistas i samma rum som de, se människor i ögonen och gå med rak rygg… Det är målet iallafall.
Drygt 1 1/2 år sen vill jag fortfarande inte vara i samma rum som x, inte ens se på avstånd eftersom x vart så oförskämd alldeles nyligen , respektlös, o skriva så mycket hos min bäste väns sida i fb om olika saker. Tack o lov tog vännen bort x på sin sida o upptäckt mer o mer hur x var.
Det känns bara ”ilska” , tror det inte är hat. Mer att blivit så sårad. ”Hur kunde han”…
Jag är mer redo för dejt att hitta nån nu, trots allt.
Du! Du har ändå kommit så långt längre än mig o möta x o prata med en i viss nivå. Bra kämpat!
Alltså ibland händer saker som känns för bra. Saker som man inte tror är sant men…som ändå är det. Jag är störtkär. På riktigt. Och jag vet att min numera flickvän är det också
Jag vet att jag långt upp i min tråd skrev något om att träffa någon på Ica. Jag träffade en fd flickvän från Gymnasiet på Ica för många år sedan. Det funkade inte då (i gymnasiet alltså), hon for till USA och jag in i lumpen. Det hände för mycket. Vi gled isär. Sen sprang vi som sagt på varandra på Ica för typ 10 år sen där vi snackade som hastigast. I somras dök det upp en meddelande i min telefon…Lång historia kort. Vi träffades för ett antal veckor sedan kort över en helg. Kändes som vi smälte samman, både mentalt och kroppsligt…jag vet det är inte så lång tid vi varit tillsammans men vet man så vet man…
Jag inser nu att jag nog aldrig tidigare har varit kär…inte RIKTIGT STÖRT KÄR
Jag ska leva i nuet och bara njuta av att ha träffat världens finaste, vackraste, underbaraste och smartaste tjej. Hur var det möjligt?
Den känslan upplevde jag också. Sedan ifrågasatte jag den, kände jag verkligen aldrig så här för mitt ex? Svaret är nej. Den där förälskelsen och djupa känslan fanns nog aldrig. Saker och ting bara hände och jag tror innerst inne, att om jag inte blivit gravid oplanerat efter tre år hade jag nog slutligen lämnat.
Att få uppleva det jag upplever idag så sent i livet är fantastiskt
Njut nu och blicka framåt Greywolf.
.
. Trots allt ont hon gjort mig. Inte som att jag vill ha tillbaka henne. Men ändå på något sätt. Svårt sätta ord på det.
.
