@Trassel, jag älskar det du skriver! (Väntar bara på att få första bästa stund över så att jag hinner svara ordentligt)
1 gillning
Ingen skriver perfekta inlägg som du, @Trassel
Nej, och tänk hur mycket jag och andra hade besparat oss om vi till fullo insett det!
Det där har jag funderat mer och mer på.
För ett tag sedan slog jag på tv och hamnade mitt i ett program där en kvinna berättade hur hon valt att förlåta en otrohet. Maken lovade ett förändrat beteende.
I intervjun konstaterade hon bittert att visst hade han förändrats - han blev bättre på att dölja det de nästkommande gångerna!
Men att även hon hade förändrats, för det är svårt att inte förändras ifall partnern är otrogen. Oftast förändras man för att behaga den andre och försöka bli tillräcklig för dem. Och därmed tar man dels på sig skulden och dels belönar man deras beteende genom att ge dem mer och mer av allt.
Det gör ont att tänka på. Men hur ofta har jag inte själv kompenserat för mina exes bristande beteende genom att försöka vara dubbelt så bra tillbaka?
Varför? För att jag trodde att jag gjorde något bra. Men det enda som hände var ju att jag befäste ett negativt beteende och skapade osunda roller mellan oss. I efterhand inser jag att mitt beteende inte på något sätt räddade eller förbättrade relationen. Tvärtom blev det nästan en försäkran att det skulle upprepa sig
Att jag inte förstod det i tid!
2 gillningar
Tack snälla - jag behöver bara försöka leva som jag lär så är jag i hamn. 
Jag må vara cynisk, men jag tror inte på förändrade beteenden i vuxen ålder. Undantag finns förstås som vanligt, men generellt kommer den person som för ett år sedan hade vissa värderingar och ett visst beteendemönster, vara precis likadan nästa år. Och efter ytterligare fem år.
Den goda viljan kan absolut finnas. Ungefär som när Friskis&Svettis får massor av nya medlemmar efter nyår, men i mars är det glest befolkat igen. Människor vill nog ofta förändras. Men det är inte ofta vi sitter på rätt verktyg för att lyckas hålla den nya livsstilen en längre period. Så fort motivationen dalar, för det gör den ju förr eller senare, så faller man in i det gamla mönstret igen.
Mitt ex var inte otrogen, men däremot prioriterade han alltid ner mig för att istället finnas till hands för andra. Jag blev förstås ledsen när detta upprepade sig gång på gång, och han försökte faktiskt anstränga sig för att prioritera mig mer. Han kunde göra tillfälliga ansträngningar, som t ex att jobba in arbetstid för att sedan ta ut kompledigt med mig. Men sånt håller ju inte i längden. Inte heller för honom.
Och samtidigt försökte jag förändra mig, precis som du skriver. Jag försökte bli mer lättsam och mindre krävande, eftersom jag visste att han blev stressad över alla som drog i honom. Sån ville inte jag vara! Men att sänka mina krav ledde ju bara till att jag sänkte mitt eget värde. Min självkänsla. Och kanske lärde han sig att det egentligen gick bra att vara fjär mot mig, för då ansträngde jag mig ju ännu mer.
1 gillning
Finns ett klassiskt talesätt att det är svårt att lära gamla hundar att sitta eller hur det nu var. Jag håller med om analysen.
Jag själv som uppfattar mig som odödlig nu då jag ännu inte blivit smittad av Corona har t o m jag skaffat ett årskort på F&S. Har börjat träna med en gammal barndomskamrat. Jag gör allt jag kan så inte jag ska förtvina. Har hört att man gör det från 30 års ålder och uppåt. 
Nu räknar jag ut ungefär vad kostnaden per pass blir om jag skulle lägga av här och nu. Men en fördel att träna med någon annan då det blir lite mer socialt och pinsamt att utebli.
Känner igen det till viss del, förutom att jag inte såg några tecken alls på att det förekom några ansträngningar överhuvudtaget för att prioritera mig i den senaste relationen jag hade.
Min lärdom är att om man inte snabbt får tillbaka någon tack så ska man sluta med att ge för mycket av sig själv.
Nu lät jag lite bitter kanske
Ja, och själv behövde jag bli ordentligt bränd innan jag förstod det.
Det finns nog fler än en person därute som tycker att jag är lite cynisk i mina råd, framförallt när det gäller otrohet eller annat kränkande beteende. Jag är nog den som oftast tänker “lämna” hellre än att stanna, kämpa och hoppas på bättre tider.
Det är inte för att jag njuter av att se familjer splittras upp, eller för att jag bittert tänker att om jag själv är singel ska minsann alla andra vara det också.
Det är för att jag känner igen mig så mycket hos de som velar att det gör ont! Jag känner igen mig i tanken att hoppas, hoppas och hoppas! Jag känner igen mig i tanken att kämpa och tro att med lite parterapi ska det nog bli en ändring, ändå. Och jag känner igen mig hos alla de som känner att om partnern gråter med valpögon och lovar bot och bättring på sina bara knän och svär på sin moders grav att det aldrig, aldrig, ALDRIG ska hända igen så betyder det någonting.
Men jag vet också att det tyvärr är alldeles för hög risk att dessa människor snart kommer att känna igen sig i MIN situation om de stannar. Nämligen att de kommer att märka att inget av detta faktiskt spelar någon roll.
Inte nödvändigtvis för att partnern ljuger dem rätt upp i ansiktet. Nej, precis som @Trassel skriver finns säkert den goda viljan där. Men räcker det verkligen? Nej, för de flesta räcker det faktiskt inte. De vill kanske ändras, men vi människor ändras ju inte så lätt. Hur gärna vi än vill. Våra försvarsmekanismer ligger djupt inom oss, och ofta är ju otrohet och olika former av misshandel försvarsmekanismer eller flyktbeteenden eller bristande konflikthantering som ligger djupt rotad i en personlighet (även om de kanske inte alltid är synliga utan mestadels triggas av olika omständigheter). Och jag läste ju någonstans att inte sällan grundläggs sådant redan i barndomen.
Så vad betyder löften och tårar då? Ja, jag har ju själv fått erfara hur lite det betyder. Tyvärr. Och jag önskar att andra människor också kunde förstå det, innan det är försent för dem!
3 gillningar
P.S. @Trassel och @Vilsenman_74
Jag älskar Friskis! Och brukar otåligt vänta tills alla nyårs-fanatiker hinner tröttna så att det blir lite lättare att få någon plats på deras pass igen =)
2 gillningar
@onedaymore Jag avstår passen och kör bara på gymmet. Bäst det så jag inte får någon att börja skratta Men håller med. Kan vara nog så irriterande när det är mycket folk eftersom det tar längre tid att träna om de redskap man ska använda är upptagna och så står en del och snackar i evigheter och blir aldrig klara. Inte så effektiva.
Äsch, när jag först började med ett gympapass där råkade jag en gång dundra rakt in i en annars stackars person när jag sprang åt fel håll. Och sedan trasslade jag på något vänster in mig i mina egna ben och föll raklång.
Det kan ju inte gärna bli så mycket värre än så!
1 gillning
Men min erfarenhet att är tjejer oftare går på pass och killar oftare står och lyfter skrot framför den stora spegeln och sneglar lite omkring sig för att kolla om någon tjej spanar lite på dem
Jo, det verkar vara så på alla F&S oavsett var i Sverige man är. Det är det här jag menar. Svårt att gå in där och vara diskret. Ska man klä ut sig till kvinna kanske
Nja, inte nu längre, kanske för 20 år sen. Här kämpar man för att slippa simma i vassen.
Apropå F&S, måste ta och sova nu och ställa kl på 5 för jag ska träna med barndomsvännen kl 6 i morgon. Två koppar kaffe innan och iaf en banan är ett måste!
Åh fan! Jag planerar att sova tungt vid den tiden
Vill dela med mig av ett av mina favoritstycken och favorittexter som betydde mycket för mig efter mitt uppbrott.
Ikväll blev jag nämligen påmind om det. För det är så att mina grannar tycker om schlager. Och i ett gammalt hus med tunna väggar är det väldigt lätt att veta vad ens grannar lyssnar på dagarna i ända. Och mitt ibland kvällens alla låter-likadana-låtar kom ett inslag med ett stycke musik som jag ofta lyssnade på under mitt uppbrott, nämligen Albinonis Adagio.
Och det slängde tillbaka mig två år i tiden.
För det finns även en text skriven till den musiken som verkligen uttryckte precis som jag kände just då:
Weariness consumes me
Longing pursues me
Tremulous I fear
All i seek is near
Onwards with fear I go,
With fear I go
Sweet golden days are passing
Lost love everlasting
Wretched and torn apart
Bitter and broken of heart
Onwards with courage I go,
Onwards I go
Spirit of life, live on, in me a friend
To guide me on, on to the end
Yet sure and slow
The years will pass, Adagio
Silently imploring
Hopelessly adoring
Yet my will is strong
Though fate decrees me wrong
Onwards with hope I go,
With hope I go
Och här är musiken, för den som vill lyssna:
3 gillningar
Idag är det årsdag. Idag för två år sedan berättade jag att jag kände att det var bäst att vi avslutar vår relation.
Vad dåligt jag mådde då! Vilken sommar av tårar och smärta jag precis gått igenom, och vilken vånda jag hade inför beslutet! Och jag minns den nästan overkliga känsla jag hade när jag verkligen berättade för honom att jag ville gå skilda vägar.
Inte hade jag kunnat ana då att jag två år senare faktiskt skulle få må så här bra. För idag är jag lycklig, och jag är fri från tårar och vånda.
Jag är till och med lite kär igen I en vän och kollega som är en fantastiskt fin person. Men jag är också idag klok nog att inte ta saken vidare, utan vara tacksam över den vänskap vi har istället.
Men trots det känner jag ändå ett sting av vemod. Det är ändå något sorgligt att skiljas från någon man en gång stod så nära, och det är ändå med tungt hjärta jag tänker på den kärlek vi ändå en gång hade. Varför var det tvunget att sluta på det här sättet?
Kommer man någonsin helt över någon? Kan man någonsin helt släppa en person man stod så nära?
Jag kanske inte kan det. Jag är kanske inte byggd på det sättet.
Men jag vill verkligen tacka er alla här på forumet som hjälpte mig igenom den första, svåra tiden. Jag vill helst inte minnas hur dåligt jag mådde, men utan er hade det varit många gånger värre!
11 gillningar
(P.S. Undrar ifall han tänker på att det är precis två år sedan idag? Jag tror inte det! Tror inte att han reflekterar ett dugg över det)
3 gillningar
Nyår var en speciell dag för oss. Det var en milstolpe för oss på så många olika sätt, och det var årets viktigaste dag för oss av just den anledningen.
Men det känns så länge sedan nu! Så avlägset, så långt borta från det liv jag lever idag. Men numera kan jag möta det utan sorg. Som mest kan jag känna ett slags vemod, men mestadels känner jag faktiskt inte längre så mycket alls. Det var synd att det gick som det gick, men i efterhand känns det ändå givet. Det var för det bästa. Men jag kan fortfarande sörja att kärleken inte fick vara mera värd. I den mån vi ens älskade alls.
För det är inte så konstigt att kärlek är svårt, sett till hur förbaskat få personer det finns som ens är kapabla att älska.
Inte sällan är allting nog bara ett enda virrvarr av ensamhet, bekräftelse, konventioner, ytlighet, självbild, maktspel, själviskhet, sex och en massa annat som visserligen är högst mänskligt, men som kanske inte ska förväxlas med kärlek. För trots allt, det smärtsamma i ett uppbrott är ju inte bara att förlora en specifik person, utan att också förlora sina drömmer, sin trygghet, sin självbild, sin status, sitt värde och så vidare. Alla dessa saker sved för mig med, kanske mer än just förlusten av exet.
För älskade jag mitt ex? Svaret är ja. Älskade jag honom av hela mitt hjärta? Svaret är nej.
Men både i min omgivning och även här på forumet hör jag så mycket som får mig att fundera över detta att kunna älska. Det finns ju exempel på den eviga längtan efter något nytt, som inte kan stillas av att leva i en trygg relation med en snäll och kärleksfull partner. Det finns exempel där både kärleken och relationen verkar villkoras av mängden sex, och det är ju inte en alltför ovanlig inställning att utan just rätt sex finns det ingen vits med kärlek eller relation över huvud taget. Och det finns exempel här på forumet där den största bitterheten efter uppbrottet verkar handla om förlusten av makt och äganderätt, och där personer till och med i åratal efter separationen ruvar på hämnd. Och det finns många som bara kan älska i medgångar, men som har svårt att hantera tuffare perioder.
Jag säger inte att dessa personer ska ändra på sig. Trots allt, var och en definierar sitt sätt att leva. Och var och en definierar vad de själva värderar och önskar.
Men för egen del betackar jag mig sådan kärlek. Och nu i efterhand är jag tacksam att jag nog faktiskt aldrig har älskat någon av mina ex av hela mitt hjärta. Det visade sig vara ett klokt beslut.
6 gillningar
Hej! Jag har läst böckerna du nämner och för mig har de gett en enorm insikt. Jag själv är tydligt otrygg ambivalent. Detta har jag vetat om även innan jag läste om anknytningsteorin men tänkte då mer att jag tycker det är jobbigt i den inledande fasen i relationen.
Min exfru och jag var tillsammans i nästan 20år, hon var trygg det ser jag tydligt nu. Hon uppfattade aldrig mig som otrygg, inte i början heller, jag har blivit duktig på att dölja min otrygghet vilket inneburit att jag haft mkt stark ångest i den inledande fasen av förhållandet, det fanns i detta fallet lite försvårande omständigheter (jag flyttade utomlands strax efter att vi träffats) men ändå.
Det som nu hänt efter skilsmässan var att jag träffade en kvinna som också var otrygg ambivalent. Detta tyckte vi båda verkade vara toppen, vi kunde ju ge varandra lite extra trygghet och vara öppna med det hela!
Efter några månader intensiv passion och kontakt började problemen. Hon drog sig undan. Jag blir såklart jävligt triggad av det här, och någonstans skiner det igenom, varpå hon blir ännu mer undvikande, helvete! En negativ spiral, den giftiga kombinationen av en ambivalent och en undvikande! Vi som båda skulle vara ambivalenta!
Vad vill jag säga med detta? Var inte lika naiv som jag/vi, otryggheten är inga ”fack” som man befinner sig helt i, man kan växla lite mellan olika roller i sin otrygghet, undvikande, ambivalent. Två otrygga blir nog svårt att lyckas med, men det går nog med tydlig kommunikation och hög grad av tålamod och förståelse.
Vidare så verkar det som att man kan faktiskt ändra sin anknytning från otrygg till trygg, jag är inte där än men jag jobbar på det 
.
Lycka till med er otrygghet, finns massor med bra på youtube, för de som lever med otrygga osv.
1 gillning
Håller med till 
Sedan 1,5 år är jag i en fin relation med en härlig man som jag ser som trygg och därmed blir jag också trygg(are). Inte enbart därför, jag vill ändå berömma mig med att jag gjort ett gediget jobb med mig själv. 
MEN…det krävs inte så mycket för att jag ska känna min otrygga ambivalenta sida skymta fram. Precis som om den ligger där och vibrerar och bara vänta på att få poppa upp. Redo i startgropen!
Så jag kommer nog alltid behöva vara vaksam och jobba på min anknytning, det är bara att inse. Och det är helt fine - för varje gång blir jag lite bättre på att hantera den 
6 gillningar
Ja, det är som ett virus som aktiveras. Jag ser tryggheten som en bägare som - om den är fylld, tål att tömmas lite utan besvär, men om den töms för mkt under för lång tid (det kan gå fort, speciellt innan man har ett stabilt/seriöst förhållande) så börjar problemen: oro/ångest/rädsla för att lämnas.
Jag börjar se mönster nu: jag analyserar emojis/textfrekvens/”text-intent”, allt som oftast blir resultatet negativa tankar om att jag skall bli lämnad, tankar som tar över vilket leder till rädsla/ångest.
Det hjälper att aktivera mig, göra annat vilket kan få mig att tänka på annat. Värsta jag kan göra i ett läge då otryggheten pockar på är att vara ensam utan något att göra.
Sen behöver jag bygga upp en alternativ tanke/skyddsängel som rationellt kan välja och upprepa en mer rimlig förklaring till ev fjärmanden från min partner, hon är upptagen, hon sade nyligen si eller så som var positivt, det är inte rimligt att det utan anledning skulle svänga så… osv.
Lycka till, det går att läka detta det ör jag övertygad om. Vi får stötta varandra, tipsa/inspirera och uppmuntra.
Kram
2 gillningar
Jag läser igenom den här tråden från början och OJ vad de här raderna slog hårt i mig! Jag känner igen mig kan man väl säga utan att överdriva - det här har jag aldrig tänkt på men det kändes så självklart när jag läste det. Det kräver lite eftertanke.
Efter min skilsmässa är det den här känslan jag kämpar med dagligen, jag har “tvingat” mig på nya människor som jag känt att jag trivs med för att få ett nytt umgänge. Även om de verkar vara glada för att ha mig i sitt umgänge känner jag mig fortfarande rädd att vara för mycket, tränga mig på, bli för intensiv…
Tack!
Det lönar sig verkligen att gå igenom äldre trådar - en sån skatt av erfarenheter det här forumet är! 
4 gillningar
Och ännu ett citat som skulle kunnat vara jag!
Usch, jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur jag beter mig. Underdriver hela tiden betydelsen av besvären, försöker skämta bort bekymmer, har svårt att be om hjälp och när jag väl gör det lägger jag alltid till nån rad om att personen absolut inte behöver om de inte vill, kan eller orkar och att jag kan lösa det på annat vis i så fall… 
Det har också ställt till det i relationer förstås när den jag levt med inte förstått hur viktiga vissa saker varit eller hur ledsen jag blivit eftersom jag inte vill vara till besvär eller vara en party pooper…
Jag har efter skilsmässan verkligen tränat på att be om hjälp (och det har verkligen behövts hjälp) men det är fortfarande inte lätt. Själv har jag inga problem alls att hjälpa till om nån ber om hjälp men att själv be om hjälp…
3 gillningar