@Honungspaj, jag får nästan tårar i ögonen när jag läser din text. Jag förstår inte hur du alltid kan vara så stark, klok och empatisk.
Det är inte första gången som jag försöker hämta styrka ur det du skriver till mig. Så tack 
2 gillningar
Väldigt fin tråd att följa och inte minst de senaste 10-15 inläggen. Jag vet ärligt talat knappt vad jag själv kan tillföra för att det är skarpa kommentarer med mycket bra råd. Jag tror vi alla någon gång känt som @onedaymore beskriver. Precis som @Honungspaj skriver så har det förmodligen aldrig hänt att man funderat så mycket på senare när man är inne i något nytt. Så lätt att man hamnar i svart/vit-tänkande att man har varit älskad alla dagar eller ingen dag, men svaret ligger någonstans mitt i mellan. Jag kände mig älskad av min fd väldigt många dagar, men absolut inte alla dagar och vi båda bidrog med att det blev dåliga förutsättningar för det. Det är väl också på sätt och vis bra att man är ödmjuk och funderar igenom vad som hände de dagar man inte var älskad vad det berodde på. Här kan det så klart bero på båda parter. Någonstans vill man ändå ta med sig erfarenheter för att bli en bättre människa och ta det med in i eventuellt nya relationer!
Den här tråden borde alla ta del av. Finns så mycket matnyttigt här att läsa om!
2 gillningar
Idag blev jag gråtfärdig av att dra in lukten av färsk dill i näsan när jag handlade i mataffären. Lukten fick mig att tänka på hur jag den här sommaren inte ska få klippa färsk dill över en tallrik sill och dela med mannen jag älskade, som är mitt ex nu. Det var en så fin del av vår sommar förra året. Men då, förra året, hade jag fyllts av livsglädje över den där gröna härliga doften. Så något så vanligt som doften av färsk dill ger ändå upphov till helt olika tolkningar av hur livet är, bara för att känslor väcks, som i sin tur väcker tankar och därefter konstateranden om livet. Och fort går det, på tiondelar av en sekund…
4 gillningar
Ja, något så enkelt kan verkligen krossa en. För mig brukar just nyår och midsommar vara tuffa, för där hade vi speciella minnen och traditioner.
Men det du skriver påminner ju om att det faktiskt är minst lika smärtsamt att inte längre få älska någon som att behöva tvivla på att någon annan har älskat en själv.
Varför ville personen inte ha ens kärlek längre? Varför dög inte det man hade att ge?
Och varför kan vi människor kasta bort något så fint och fantastiskt som kärlek så enkelt?
Sådana frågor har också plågat mig till och från. Jag vet att det inte finns några svar, men ett krossat hjärta kommer alltid att bära på frågor.
2 gillningar
Tack @Vilsenman_74 för dina fina ord!
Du har nog rätt i att svaret ligger någonstans mitt emellan.
Och framför allt tror jag att människor älskar med olika intensitet. En del älskar öppet och ärligt med hela sitt hjärta, andra känner mest en ganska vardaglig och ljummen kärlek.
Och många gånger verkar folk mest älska bekvämligheten. De älskar vad de kan få ut av förhållandet och de älskar tryggheten och säkerheten. Men när det gäller att älska även genom motgångar eller när det kräver något av dem själva finns det ju många som hellre ger upp.
Men precis som ni båda skriver handlar det nog också om var man befinner sig i sitt eget liv. När ensamheten slår till är det lätt att tvivla på allting. Och det kan jag nog själv vara skyldig till många gånger.
2 gillningar
En stor risk med att vara en reflekterande och självutvecklande person är att man tror lite väl mycket på alla käcka mantran i stil med “du får tillbaka det du utstrålar!” och “du kan inte förändra andra, bara dig själv!”
Nog för att det är sant i viss mån, men det ingår ju inga garantier i dessa visdomar.
Ändå har åtminstone jag betett mig som att liknande uttryck skulle gå att tillämpa på vem som helst. Får jag för lite kärlek? Jamen det beror säkert på att jag utstrålar för lite av den varan! Jag börjar med mig själv!
Och så har jag hamnat i den konstiga sitsen att jag mer eller mindre belönat bristande uttryck för kärlek med mer kärlek. Bristande intresse för mig med mer intresse för honom. Och bristande lyhördhet med mer lyhördhet.
Allt i någon sorts villfarelse om att man kan leda med goda exempel, vara ett föredöme, visa sin partner hur man själv vill bli behandlad osv.
Okej, det kan säkert fungera ibland. Men jag önskar att någon hade undervisat mig i den sköna konsten att ge upp lönlösa företag i rimlig tid.
9 gillningar
@Trassel, jag älskar det du skriver! (Väntar bara på att få första bästa stund över så att jag hinner svara ordentligt)
1 gillning
Ingen skriver perfekta inlägg som du, @Trassel
Nej, och tänk hur mycket jag och andra hade besparat oss om vi till fullo insett det!
Det där har jag funderat mer och mer på.
För ett tag sedan slog jag på tv och hamnade mitt i ett program där en kvinna berättade hur hon valt att förlåta en otrohet. Maken lovade ett förändrat beteende.
I intervjun konstaterade hon bittert att visst hade han förändrats - han blev bättre på att dölja det de nästkommande gångerna!
Men att även hon hade förändrats, för det är svårt att inte förändras ifall partnern är otrogen. Oftast förändras man för att behaga den andre och försöka bli tillräcklig för dem. Och därmed tar man dels på sig skulden och dels belönar man deras beteende genom att ge dem mer och mer av allt.
Det gör ont att tänka på. Men hur ofta har jag inte själv kompenserat för mina exes bristande beteende genom att försöka vara dubbelt så bra tillbaka?
Varför? För att jag trodde att jag gjorde något bra. Men det enda som hände var ju att jag befäste ett negativt beteende och skapade osunda roller mellan oss. I efterhand inser jag att mitt beteende inte på något sätt räddade eller förbättrade relationen. Tvärtom blev det nästan en försäkran att det skulle upprepa sig
Att jag inte förstod det i tid!
2 gillningar
Tack snälla - jag behöver bara försöka leva som jag lär så är jag i hamn. 
Jag må vara cynisk, men jag tror inte på förändrade beteenden i vuxen ålder. Undantag finns förstås som vanligt, men generellt kommer den person som för ett år sedan hade vissa värderingar och ett visst beteendemönster, vara precis likadan nästa år. Och efter ytterligare fem år.
Den goda viljan kan absolut finnas. Ungefär som när Friskis&Svettis får massor av nya medlemmar efter nyår, men i mars är det glest befolkat igen. Människor vill nog ofta förändras. Men det är inte ofta vi sitter på rätt verktyg för att lyckas hålla den nya livsstilen en längre period. Så fort motivationen dalar, för det gör den ju förr eller senare, så faller man in i det gamla mönstret igen.
Mitt ex var inte otrogen, men däremot prioriterade han alltid ner mig för att istället finnas till hands för andra. Jag blev förstås ledsen när detta upprepade sig gång på gång, och han försökte faktiskt anstränga sig för att prioritera mig mer. Han kunde göra tillfälliga ansträngningar, som t ex att jobba in arbetstid för att sedan ta ut kompledigt med mig. Men sånt håller ju inte i längden. Inte heller för honom.
Och samtidigt försökte jag förändra mig, precis som du skriver. Jag försökte bli mer lättsam och mindre krävande, eftersom jag visste att han blev stressad över alla som drog i honom. Sån ville inte jag vara! Men att sänka mina krav ledde ju bara till att jag sänkte mitt eget värde. Min självkänsla. Och kanske lärde han sig att det egentligen gick bra att vara fjär mot mig, för då ansträngde jag mig ju ännu mer.
1 gillning
Finns ett klassiskt talesätt att det är svårt att lära gamla hundar att sitta eller hur det nu var. Jag håller med om analysen.
Jag själv som uppfattar mig som odödlig nu då jag ännu inte blivit smittad av Corona har t o m jag skaffat ett årskort på F&S. Har börjat träna med en gammal barndomskamrat. Jag gör allt jag kan så inte jag ska förtvina. Har hört att man gör det från 30 års ålder och uppåt. 
Nu räknar jag ut ungefär vad kostnaden per pass blir om jag skulle lägga av här och nu. Men en fördel att träna med någon annan då det blir lite mer socialt och pinsamt att utebli.
Känner igen det till viss del, förutom att jag inte såg några tecken alls på att det förekom några ansträngningar överhuvudtaget för att prioritera mig i den senaste relationen jag hade.
Min lärdom är att om man inte snabbt får tillbaka någon tack så ska man sluta med att ge för mycket av sig själv.
Nu lät jag lite bitter kanske
Ja, och själv behövde jag bli ordentligt bränd innan jag förstod det.
Det finns nog fler än en person därute som tycker att jag är lite cynisk i mina råd, framförallt när det gäller otrohet eller annat kränkande beteende. Jag är nog den som oftast tänker “lämna” hellre än att stanna, kämpa och hoppas på bättre tider.
Det är inte för att jag njuter av att se familjer splittras upp, eller för att jag bittert tänker att om jag själv är singel ska minsann alla andra vara det också.
Det är för att jag känner igen mig så mycket hos de som velar att det gör ont! Jag känner igen mig i tanken att hoppas, hoppas och hoppas! Jag känner igen mig i tanken att kämpa och tro att med lite parterapi ska det nog bli en ändring, ändå. Och jag känner igen mig hos alla de som känner att om partnern gråter med valpögon och lovar bot och bättring på sina bara knän och svär på sin moders grav att det aldrig, aldrig, ALDRIG ska hända igen så betyder det någonting.
Men jag vet också att det tyvärr är alldeles för hög risk att dessa människor snart kommer att känna igen sig i MIN situation om de stannar. Nämligen att de kommer att märka att inget av detta faktiskt spelar någon roll.
Inte nödvändigtvis för att partnern ljuger dem rätt upp i ansiktet. Nej, precis som @Trassel skriver finns säkert den goda viljan där. Men räcker det verkligen? Nej, för de flesta räcker det faktiskt inte. De vill kanske ändras, men vi människor ändras ju inte så lätt. Hur gärna vi än vill. Våra försvarsmekanismer ligger djupt inom oss, och ofta är ju otrohet och olika former av misshandel försvarsmekanismer eller flyktbeteenden eller bristande konflikthantering som ligger djupt rotad i en personlighet (även om de kanske inte alltid är synliga utan mestadels triggas av olika omständigheter). Och jag läste ju någonstans att inte sällan grundläggs sådant redan i barndomen.
Så vad betyder löften och tårar då? Ja, jag har ju själv fått erfara hur lite det betyder. Tyvärr. Och jag önskar att andra människor också kunde förstå det, innan det är försent för dem!
3 gillningar
P.S. @Trassel och @Vilsenman_74
Jag älskar Friskis! Och brukar otåligt vänta tills alla nyårs-fanatiker hinner tröttna så att det blir lite lättare att få någon plats på deras pass igen =)
2 gillningar
@onedaymore Jag avstår passen och kör bara på gymmet. Bäst det så jag inte får någon att börja skratta Men håller med. Kan vara nog så irriterande när det är mycket folk eftersom det tar längre tid att träna om de redskap man ska använda är upptagna och så står en del och snackar i evigheter och blir aldrig klara. Inte så effektiva.
Äsch, när jag först började med ett gympapass där råkade jag en gång dundra rakt in i en annars stackars person när jag sprang åt fel håll. Och sedan trasslade jag på något vänster in mig i mina egna ben och föll raklång.
Det kan ju inte gärna bli så mycket värre än så!
1 gillning
Men min erfarenhet att är tjejer oftare går på pass och killar oftare står och lyfter skrot framför den stora spegeln och sneglar lite omkring sig för att kolla om någon tjej spanar lite på dem
Jo, det verkar vara så på alla F&S oavsett var i Sverige man är. Det är det här jag menar. Svårt att gå in där och vara diskret. Ska man klä ut sig till kvinna kanske
Nja, inte nu längre, kanske för 20 år sen. Här kämpar man för att slippa simma i vassen.
Apropå F&S, måste ta och sova nu och ställa kl på 5 för jag ska träna med barndomsvännen kl 6 i morgon. Två koppar kaffe innan och iaf en banan är ett måste!
Åh fan! Jag planerar att sova tungt vid den tiden
Vill dela med mig av ett av mina favoritstycken och favorittexter som betydde mycket för mig efter mitt uppbrott.
Ikväll blev jag nämligen påmind om det. För det är så att mina grannar tycker om schlager. Och i ett gammalt hus med tunna väggar är det väldigt lätt att veta vad ens grannar lyssnar på dagarna i ända. Och mitt ibland kvällens alla låter-likadana-låtar kom ett inslag med ett stycke musik som jag ofta lyssnade på under mitt uppbrott, nämligen Albinonis Adagio.
Och det slängde tillbaka mig två år i tiden.
För det finns även en text skriven till den musiken som verkligen uttryckte precis som jag kände just då:
Weariness consumes me
Longing pursues me
Tremulous I fear
All i seek is near
Onwards with fear I go,
With fear I go
Sweet golden days are passing
Lost love everlasting
Wretched and torn apart
Bitter and broken of heart
Onwards with courage I go,
Onwards I go
Spirit of life, live on, in me a friend
To guide me on, on to the end
Yet sure and slow
The years will pass, Adagio
Silently imploring
Hopelessly adoring
Yet my will is strong
Though fate decrees me wrong
Onwards with hope I go,
With hope I go
Och här är musiken, för den som vill lyssna:
3 gillningar
Idag är det årsdag. Idag för två år sedan berättade jag att jag kände att det var bäst att vi avslutar vår relation.
Vad dåligt jag mådde då! Vilken sommar av tårar och smärta jag precis gått igenom, och vilken vånda jag hade inför beslutet! Och jag minns den nästan overkliga känsla jag hade när jag verkligen berättade för honom att jag ville gå skilda vägar.
Inte hade jag kunnat ana då att jag två år senare faktiskt skulle få må så här bra. För idag är jag lycklig, och jag är fri från tårar och vånda.
Jag är till och med lite kär igen I en vän och kollega som är en fantastiskt fin person. Men jag är också idag klok nog att inte ta saken vidare, utan vara tacksam över den vänskap vi har istället.
Men trots det känner jag ändå ett sting av vemod. Det är ändå något sorgligt att skiljas från någon man en gång stod så nära, och det är ändå med tungt hjärta jag tänker på den kärlek vi ändå en gång hade. Varför var det tvunget att sluta på det här sättet?
Kommer man någonsin helt över någon? Kan man någonsin helt släppa en person man stod så nära?
Jag kanske inte kan det. Jag är kanske inte byggd på det sättet.
Men jag vill verkligen tacka er alla här på forumet som hjälpte mig igenom den första, svåra tiden. Jag vill helst inte minnas hur dåligt jag mådde, men utan er hade det varit många gånger värre!
11 gillningar
(P.S. Undrar ifall han tänker på att det är precis två år sedan idag? Jag tror inte det! Tror inte att han reflekterar ett dugg över det)
3 gillningar