Många år av ångest, sorg, ledsamhet. Vad är det som är fel, varför mår jag så dåligt. Letade och letade, testade antideppresiva blev inte bättre. Vi bråkade, vi var sams, vi har ett familjeliv som är så nära. Vi gör allt tillsammans med barnen. Vi trivs ihop, vi älskar varandra. Vi har köpt hus. Vi har gått i terapi. Vi har varit tillsammans i 18 år, 2 barn under 9 år. Vi träffades när vi var 20. Gjorde slut vid 24. Blev ihop vid 25. Jag råkade bli kär i någon annan under tiden, han träffade 2 andra. Men vi hittade tillbaka. Gifte oss 2014. Men slitningar av våra olikheter har vait en kamp. Vårt språk, vi har inte förstått varandra på ett känslomässigt plan. Jag har behövt mer känslor och han har fått massa känslor från mig. Han är stabil, han visar kärlek på andra sätt. Jag har inte kunnat dela mina glädjetoppar för att han har varit ett streck. Varken överlycklig eller superledsen. Hur når man varann? Vi har rest, vi har gått igenom halva livet med varandra. Sen dog attraktionen för mig.
Och där är vi nu.
Senaste året har vi gått i terapi, har sagt att vi ska försöka, men jag får inte tillbaka attraktionen. Jag älskar honom men som en familj, finns ingen kärlek på det planet. Han vill ha mig och jag säger som det är. Vi gråter. Han gråter i mitt knä. Han är inget streck längre. Han visar känslor som han aldrig gjort förut. Han är den jag önskar han hade varit förut. Han är inte på mig längre. Har känt mig pressad i förhållandet att göra allt rätt hela tiden (hur jag sopsorterar, slänger jag tandtråden i papperskorgen, inga knivar i diskmaskinen etc). Inget av det betyder nåt längre, jag slutade bry mig, det låg hos mig att försöka vara perfekt för att han är det. Men nu ger vi varandra frihet för de vi är, jag är inte perfekt och hatar att vara det. Får panik. Medan han gör allt rätt för att han är sån. Vi älskar varann ändå.
Men attraktionen har dött.
Han vill ha mig. Han säger “du vill inte ha mig”. Jag kan inte styra det. Det är så smärtsamt att gå runt i detta vakuum. Känns overkligt. Så smärtsamt att se honom vara ledsen. Vi är ledsna från två olika håll. Han för att jag tappat känslorna och jag för att jag tappat känslorna.
Vi pratar om att skiljas, ska han köpa ut mig, har han råd. Hur ska det bli. Jag kan inte leva utan honom, måste ha en bra relation efter skiljsmässan annars går jag under. Hur lång tid tar det för barnen att acceptera och vänja sig vid en skiljsmässa? Har någon varit i samma sits som mig?
1 gillning
Ja. Kämpa lite till. Attraktionen är borta men grundkärleken finns där. Är det passion du söker? Eller djup ömhet och respekt för det ni går igenom? Ta med honom på promenader. Sitt och meditera ihop. Tacka varandra efteråt för att ni finns för varandra i krisen. Gör detta till en ritual i 2-3, oavsett annat ni gör. Han vill få hålla av dig, trots att du stöter bort. Han tycker du är tillräcklig. Trots DIN känsla av otillräcklighet. Det är den finaste gåvan, att vilja älska någon du skapat familj med. Ta hjälp, anförtro din sorg åt personer i din närhet. Bär er genom krisen. Du vill bygga kärlek, eller hur? Det är samma process, oavsett med vem. Separerar du har du ingen att bygga med, du har däremot fortfarande kvar alla våndor och två brustna hjärtan. Dessutom har du barn som du missar 50% av resterande tid med. 50%. Låt det sjunka in.
4 gillningar
Vi har noll sex och ömhet. Han har attraktion. Jag har inte det. Det tär på oss båda. Det är ett resultat av många års slitningar och kämpande. Hur länge kan man leva så?
Är ni elaka mot varandra? Har någon av er ett problem med beroende? Har ni ekonomiska svårigheter? Någon annan sorg/sjukdom bland nära familj som påverkar? Kris på jobbet?Pröva att leta efter känslan av kärlek i dig. Och duka fram den till er. I små gester, i det vardagliga. I sättet att räcka över smöret, att hålla upp dörren, att säga tack. Se det som en tid där du står kvar i ditt varande och ger kärlek. Gör ett åtagande för digsjälv, utan krav på motprestation. Bara ge. Och se till att få en längre stunds egentid varje dag, gärna ute i naturen. Testa en vecka, se vad som händer i dig. Han är din medmänniska och vän.
Att leva utan sex och attraktion kommer du antagligen ändå göra närmsta tiden om du separerar. Det är inte lätt att hitta en ny vän. Du har fokus på dig och relationen. Ett beslut påverkar era barns relation till sina föräldrar. Jag är kanske inte det bästa exemplet, men jag önskar att jag hade spenderat tid här på forumet ett längre tag innan jag skred till handling.
2 gillningar
Jag förstod inte det där du förstår. Min man förstod men inte jag. Jag envisades med att bara jag ville så gick det. Jag älskade ju? Men attraktionen var borta. Jag ville absolut gosa, kramas, vara nära. Men inte mer. Det har tagit till efter skilsmässan innan jag förstått. När kärlek förändras kanske det är så att det märks i kroppen innan hjärnan? Och min hjärna råkar vara envist tjurskallig. Om sex inte är viktigt kanske man bara slutar och lever bredvid varandra. Hade det inte varit så viktigt för honom hade vi kanske fortfarande levt bredvid varandra. Mer tveksamt om vi levde med varandra. Ibland förändras man. Och ibland passar de förändrade versionerna inte riktigt ihop längre.
Jag vet inte hur du ska göra. Jag tycker alltid att man ska kämpa för familjen. Och när man har gjort det tillräckligt och känner att livet ändå saknas i kroppen. Jag tror man bör fundera på vad det där livet ska handla om? Lyssna på sig själv och den inre känslan.
Hoppas du hittar dina svar.
2 gillningar
Du menar att han sa att attraktionen var borta? Vad sa han till dig? Hur länge försökte ni?
Nej, inte ens han är perfekt.
Nej vi har inga problem på det sättet. Men att leva utan ömhet och sex i all evighet funkar inte. Det är lätt att ge råd när det är nåt uppenbart, men när det är så här finns inga svar. Jag går under. Var det du som lämnade @TabulaRasa ? Eller vad menar du?
Ja, jag var den som gjorde slag i saken. Ex hittade ingen väg ut, han ville lämna och samtidigt försöka förklara att jag inte gav det han sökte. Vi försökte båda visa kärlek för familjen, gav varandra ingen uppskattning. Blev väldigt sårad av hans irritation, kyla, frustration, oginhet/missunsamhet när jag gjorde roliga saker för migsjälv. Samtidigt blev jag utsliten för jag ville för mycket och gick på högvarv för att kompensera ångesten jag upplevde mellan oss. Han var frustrerad för att jag aldrig var nöjd, jag försökte förklara att jag visst var det men att det fanns vissa saker jag var ledsen över som jag ville vi skulle jobba på. Jag upplevde att det var för kränkande, krävande eller svårt för honom. Sexlusten var borta flera år innan separationen. Ingen tog initiativ. Båda kände sig oälskade men vi vågade inte prata om det. Kärleken där under fanns men var nedgeggadav vår stress, osäkerhet och frustration. Och sedan ballade allt ur kan jag väl sammanfatta det som, barnen började fara riktigt illa av alla gräl. (du kan ju kika på min historia om du vill veta mer). Typ strax dessförinnan borde jag börjat prata ärligt med familj och vänner. Framför allt om sexlusten. Så mycket skedde för att jag inte vågade vara ärlig med min närhet. Nu ser jag det mer som en kris vi borde bestämt oss för att hantera tillsammans.
Låter sorgsamt det du berättar. Du måste vara jätte ledsen. Men hur memar du att det var en kris, vill han tillbaka till dig nu? Menar du att att ni inte hade tappat sexlusten om ni hsde pratat med andra? Eller att ni hade klarat er igenom det? Få känslor tillbaka? Är du säker på det?
Jag är så inne i att rasa ihop, vi ska prata ikväll och jag tror han kommer säga att han inte orkar längre. Han vill så gärna vara med med mig men han vill ju ha närheten från mig också. Jag kan inte ge honom den. Den är borta. Det är så otroligt smärtsamt att älska honom som en familjemedlem men inte mer. Att han somnar gråtandes på min arm. Hur ska man klara det här. Känns som jag ska dö.
1 gillning
Han vill inte tillbaka men jag vill fortfarande ge det en ny chans utifrån nya förutsättningar. Han är inte intresserad att en svara på mina initiativ. Tänker att en resa genom livet kan innebära att känslor av attraktion försvinner bitvis från tid till annan, men att älska personen som familj och partner är djupare än så och viktigare. Att ha någon nära vän vid sin sida i vått och torrt. Din man är ledsen för att du inte attraheras av honom nu, och du är också ledsen för det. Ni vill varandra väl. Om lusten funnits där, hade du velat dela resten av ditt liv med honom? Kan du söka njutning på annat håll, bara för digsjälv? Kan ni gå till en terapeut specialiserad på samlevnadssvårigheter, enskilt och tillsammans?
1 gillning
Det är inte bara lusten, det är hur man vill leva sitt liv. Vi tar inte på varann ens och det är tufft att vara så nära varann och påminnas hur det en gång var eller vad det kunde vara. Man kan ju inte leva hela livet med någon utan att kramas eller hålla om varann. Vi uppe i 2 år nu utannärhet, trodde jag skulle fixa det men märker att man saknar det Man blir bitter utan det.
Har han gått vidare tror du? Om han inte svarar på dina initiativ. Men ni har alltså flyttat isär? Vet inte hur jag går in på din sida? Varför tror du att han vill att du försöker? Har han varit tydlig och sagt vad han vill eller inte vill?
Jag är ett år sen på denna… men det jag läste stämmer sååå in på hur jag har/har haft det.
Man kan inte leva med och inte utan personen…
Jag har mina brister och gjort mina fel…men jag orkar inte sota för dom jämt. Man måste gå vidare eller avsluta…
Vi har åxå gjort allt… å gör saker än trots separerade…
Hur har ni det nu när det gått ettvtag?