Min man säger att han älskar mig men har inte tillräckligt med känslor för att fortsätta tillsammans. Jag är förkrossad, vi har varit tillsammans i 16år, gifta i 13år och har två underbara barn 12 och 10 år gamla. Han är min livs kärlek och han har sagt att jag är hans, men att han inte vill gå vidare.
Förra sommaren kom den första delen då han sa att hans känslor inte räckte. Innan dess har han betett sig undvikande och suttit alltmer framför datorn än umgåtts med mig och barnen. Jag har varit väldigt ledsen över det och talat mycket om den lilla tid vi har med barnen och hur han missar den. Sedan förra sommaren har mycket hänt efter att allt kom ut i luften. Han har varit mycket mer närvarande och deltagit i det vi gjort. Jag har insett att jag har betett mig dåligt i olika situationer och ändrat mitt beteende, blivit mindre kritisk och varit noga med att inte ta med mig ilska skapad av stress till en helt annan situation, han tycker att det blivit bra. Jag mår själv mycket bra av min förändring.
Men han funderar fortfarande mycket över konflikter och vi haft i förhållandet tidigare år då han mått dåligt utan att säga något. Nu vill han inte lägga tid tillsammans och att vi försöker hitta varandra igen genom egen tid för oss, resor utan barn eller datekvällar som jag föreslagit. Han säger att det är försent för det. Min man är väldigt tystlåten mot mig och säger att han har svårt att prata med mig. När han säger saker så berättar han ofta vad jag tycker om frågan också, utan att ha frågat mig. Ofta har han fel. Han har sagt att han gjort allt han kan för att det ska bli bättre. Eftersom han inte pratat med mig och försökt tillsammans med mig tycker jag att vi kan göra mer.
I fredags sa han att han vill separera. Han vill inte att vi ska berätta för barnen ännu. Jag har åkt till min bror och eftersom min man nu har semester är han hemma med barnen och hunden. Något som han sällan varit själv eftersom han är borta mycket. Barnen hade sett fram emot de här veckorna då vi skulle göra saker hela familjen, de känns hemskt att svika dem så här. Eftersom vi inte berättat har jag sagt till dem att jag rest bort för jobbet. Min man har nu sagt till mig att han vill åka på en egen resa själv direkt efter att jag kommer tillbaka. Min man kramar mig fortfarande och han vill älska och skickar puss smileysar. Men när jag vill kyssas vänder han sig ofta bort. Han tycker att han är mer sexuell än jag för att jag inte gillar alla saker han gillar i sängen. Jag behöver mycket fysisk beröring och romantik som han inte varit så intresserad av utanför sovrummet.
Att leva hela livet med mitt livs kärlek och att uppleva saker som en hel familj har varit nummer ett prio i mitt liv. Jag har nyligen lämnat mitt jobb för att kunna spendera den tid jag vill och behöver med min familj, jag har lämnat flera vänner bakom mig som inte gillat min man. Jag har uppenbart satsat helt fel och måste nu bygga mitt liv från grunden igen. Förtvivlan och hopplösheten växlar med hopp om att han ska älska mig igen. Jag avskyr att känna mig som ett sånt offer.
Att plötsligt nekas kärlek är hemskt. Att sedan vara runt personen man trodde var ens partner som nu bara är fysiskt närvarande är tortyrliknande. Även här förkunnades det att äktenskapet var över utan att hon var villig att försöka göra något för att rädda det. Kan tyvärr inte ge några uppmuntrande ord.
Nu har vi skrivit ansökan om skilsmässa och berättat för barnen. Vi hade en fin dag med dem och försöker ge dem mycket tid och vara tillsammans. Jag kommer att stanna i huset och han flyttar ut successivt under kommande halvåret. Barnen har kvar allt som de alltid haft här hemma. Det är han som lämnar. De har tagit det bra, inte riktigt förstått allvaret tror jag. Det kommer att ta tid. Jag går mer och mer sönder inuti. Det är jag som är lämnad och bort prioriterad. Efter en underbar dag tillsammans som familj med skogspromenad, biobesök och brädspel på kvällen frågade jag hur han kunde vilja lämna allt detta. Han hade verkat så glad och närvarande. Hans svar var bara helt kort att det känns helt rätt för honom. Jag kände mig tillintet gjord, för att komma bort från mig kan han offra vad som helst, till och med sina barn. Han är min stora kärlek och nu har jag resten av livet, ensam. Jag har mina underbara barn och visst; skulle jag vetat från början att jag inte kunde behålla mannen och bara få barnen skulle jag ta barnen utan tvekan. Men nu mister jag tid med dem också. Att leva tillsammans med en livspartner, min livs kärlek hela livet var en sån stor del av min dröm om livet. Nu är den drömmen borta för alltid. Hur går man vidare, hur vinner man glädjen igen utan vara älskad, utvald? Det här är värre än att aldrig blivit utvald. Jag har älskat, levt nära, blottat hela mig och sen blivit bortvald, ratad.
Du är inte ensam om att känna så. Varenda ord kunde varit mina. Jag förlorade mina föräldrar för många år sen (i 20- års åldern) och har alltid värnat så enormt mycket om min egen lilla familj, och var så lycklig över den även om det inte alltid var rosenskimrande. Att nu stå ensam är så obeskrivligt tungt. Har mina barn, men har ju delvis mist de också nu, när det ska vara hos sin pappa halva tiden och jag då inte får träffa dem.
Du ställer den grundläggande frågan som i stort sett alla vi på det här forumet brottas med dagligen efter att ha blivit lämnade:
Hur går man vidare, hur vinner man glädjen igen utan vara älskad, utvald?
Du kommer att hitta din väg och dina svar. Men det tar tid, och först måste du gå rakt in i och igenom smärtan och förlusten. Det går inte att backa undan eller hoppa över lidandet och känslan av att slitas i stycken, förintas och se hela sitt livsbygge falla i spillror.
Terapi brukar hjälpa många, eftersom terapeuten blir någon att hålla i handen när jorden rämnar. Och ett mer kunnigt och seriöst bollplank än vad vänner och omgivningen vanligtvis klarar av.
Min erfarenhet är att 12-stegsprogrammet har mycket att ge till oss som blivit lämnade. Man börjar med att erkänna sin maktlöshet och gör i nästa steg det som känns som en omöjlighet, nämligen att öppna sig för livets kraft och känna tillit, trots maktlösheten. Och sinnesrobönen sammanfattar all lärdom som man nu mödosamt måste tillägna sig:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Försök att ge dig själv oändligt mycket medkänsla och vänlighet och behandla dig själv väl i den här svåra situationen. Stå ut med smärtan utan att förhärda dig, andas genom smärtan och se om det kan mjuka upp ditt hjärta som värker och ge det utrymme att värka, istället för att lägga locket på och bita ihop. Se det som är bra i livet; barnen och annat. Det finns kvar. Du är större än din smärta och din förlust. Du kommer att klara det hör, och du kommer att må bättre!
Styrka och kärlek
För oss som verkligen tycker att familjen (kärnfamiljen) var allt, så tror jag inte man kommer över det. Man hade ju bara en chans. Man lär sig dock att leva med det för barnen och livet går vidare - om än mer ensam och stukad. Det kan bli hyfsat ändå - även om du inte tror det nu.
Tiden går obönhörligt framåt. Min älskade man är längre och längre bort från mig. Han verkar nöjd, tillfreds. Frågade idag vad han kände och han sa att han var trött men tyckte det var skönt att beslutet var fattat. Han berättade för sin mamma igår. Idag kom papper från skatteverket med personbevis för ansökan. Jag blev så ledsen. Barnen har haft kompisar som har sovit över här i två dagar så det har varit mycket folk och lite tid till samtal. Jag hade några mammor här till kompisar som ska börja i en ny klass tillsammans med ena barnet, hade tänkt berätta för dem. Kunde inte, jag är så feg, vill inte att det här ska vara sant. Jag läste att ytterst få av de som separerar hittar tillbaka till varandra igen. Förstår ju det innerst inne, vill inte förstå det. Jag vet att vi hade mycket som inte var bra. Lyssnade på en väldigt bra TED talk om att kunna lämna en kärleksrelation bakom sig (https://www.ted.com/talks/guy_winch_how_to_fix_a_broken_heart). Han föreslog en lista med allt som inte var bra med partnern för att inte idealisera det som varit. Jag har skrivit en sån, den är lång, den är sorglig och ändå älskar jag honom. Jag tror inte att någon behöver vara ideal, jag tror man kan älska ändå. Tydligen kunde han inte älska mig ändå, jag vill tro att det är för att jag valde fel person, att någonannan skulle ha kunnat gjort det. Men så blev inte min historia, min enda chans till en lycklig kärnfamilj. Jag undrar när jag ser på min lista om han någonsin älskat mig egentligen. Jag vill inte ha ett trassligt liv med lösa relationer, jag älskar stabilitet, trygghet och vill ge det till mina barn. Det betyder att jag aldrig kommer att få uppleva kärleken på riktigt, den totala lyckan med man och barn som älskar mig och varandra över allt annat.
Ena foten framför den andra nu och vidare framåt, skapa ett lyckligt hem för mina barn. För deras skull behöver jag hitta andra saker att glädjas åt, vill inte lägga min sorg på dem varken nu eller i framtiden.
Enligt stoikerna kan man behöva en tid i exil, bli avvisad, gå igenom svårigheter och ensamhet. Dessa perioder kan vara formerande, stärka själen och klargöra våra prioriteringar på ett sätt som gör oss till nya (bättre?) människor. Det måste bli det jag strävar efter nu, men vägen framåt känns som en oändlig färd genom en dröm i spillror.