Hej alla! Jag har skrivit en del här innan. Jag lämnade min man i februari men flyttade ut 1/4. Allt gick toppen till en början. Jag bjöd in till påsk (han hade annat för sig) kom 20 min för att leta påskägg som jag fixat. Jag bjöd in till skolavslutning, han slog ner rumpan efter stt jag fixat presenter, fika osv. Midsommar är en lång historia men om jag inte stod för allt och gjorde det på hans sätt var det inte aktuellt. Han blev bjuden hem till oss på midsommarlunchen han avböjde.
Det finns mycket att skriva. Men kortfattat. Han säger till barnen att han ska sära på dem om de inte slutar bråka. Han säger till barnen att veckorna går så sakta utan dem. Min minsta sa att han inte känner sig trygg utan dem.
Han betalar inte barnens kläder, deras intressen som ridning står jag för. De 11 000 jag skulle få för bohaget har han lurat mig på. Hans familj hat skällt ut mig för jag har blåst honom på pengar framför våra barn.
Jag har varit sjukskriven i ett år innan jag lämnade, blev en längre sjukskrivning. Jag känner just nu att jag inte en orkar vara en bra mamma. Jag vill bara hitta mig själv igen. Barnen är helt upp och nervända när de kommer till mig. Han vänder på dynget för dem och går inte upp och ger dem frukost. Detta har uppmärksammat av föräldrar till min äldsta.
Jag bara orkar inte, får man en känna att man inte vill ha sina barn hos sig för man inte orkar. Jag är arg och känner att jag inte kan ge dem det de behöver. Är så jävla smärtsamt. Samtidigt vill jag bara lägga mig under täcket och aldrig vakna mer. Fadt det vill jag ändå. Törstar efter bekräftelse och närhet efter en man. Det har inte fått på så många, samtidigt vill jag inte ha en man. Ni hör ju, jag får ingen rätsida på något! Någon som varit där jag är?
Kan kommunen du bor i fixa stödfamilj där barnen kan vara några gånger per vecka? Efter att ha läst här ganska mycket på forumet så är det nog inte mycket du kan göra åt ditt ex:s barnuppfostran, om han nu inte fuckar upp det rejält.
Stödfamiljerna brukar vara fina och engagerade människor. Det blir kanske det extra stödet som barnen också behöver. Någon trygg vuxen att vända sig till som inte är mamma eller pappa. Barn känner sån lojalitet mot sina föräldrar så där är säkert mycket de tänker på som de inte vill “belasta” er med.
Förstår att detta måste vara fruktansvärt svårt!
Tycker att du låter utbränd eller på väg att bli utbränd. Nu minns jag inte turerna kring er skilsmässa, men får intrycket att du har burit ett stort lass och helt enkelt är slutkörd. Känslan att söka bekräftelse är inte så ovanlig, men (precis som du själv skriver) handlar det kanske inte om att vilja ha en man i sitt liv, utan mest om att bli sedd och få den uppmärksamhet man kanske inte fick i sin relation.
Det låter som om du skulle behöva en timeout. En timeout från krav och barn och tråkiga ex och tja, allt som dränerar dig. Tycker inte att du ska skämmas för att du inte orkar vara en engagerad förälder just nu, för ibland är vi bara människor och även mammor kan bli utbrända.
Så ta dina känslor på allvar och se om kanske vårdcentralen eller annan instans kan hjälpa dig. För om du tar hand om dig (och gärna innan det hinner gå för långt) kommer det att bli bättre.
Jag minns inte din historia men utifrån vad du skriver ovan tycker jag nog att du måste släppa ditt X. Varför ordnar du saker åt honom? Han kanske inte orkar eller vill träffa dig, det bör du nog respektera. Försök istället att fokusera på dig och barnen. De behöver dig. Och så kompletterar du med att gå till VC och se vilket stöd du kan få i din vardag med avkastning och samtal. Lycka till.
Du ser själv hur det spretar iväg åt alla håll här… din man har säkert sina problem, men du har dina som du behöver börja får rätsida på asap… för din egen och för dina barns skull. Din man måste du låta få sköta och ansvara för sig själv.
Om du redan varit sjukskriven för utmattningsdepression i 1,5 år minst så undrar jag om du fått tillgång till terapi och/eller medicinsk hjälp under den tiden som gått? Antar att det måste kombinerats med annat än bara sjukskrivning efter så lång tid?!
Men om inte så tror jag det är hög tid att du asap söker (mer) hjälp av sjukvården
