Det är många historier på forumet om risiga separationer, otroheter och känslokalla x. Men i fantasin, om man nu ska behöva skilja sig i fantasin, förblir vi vänner, äter brunch på helgerna och firar jul tillsammans med barnen, x:en och de nya kärleksrelationerna (och helst bättre än i “tomten är far till alla barnen”).
Jag är nyfiken på olika sätt det kan fungera väl på. Finns det några som ser sig själva som en familj trots att kärleksrelationen inte finns kvar och skilsmässan har genomförts, eller har ett otypiskt upplägg efter sin skilsmässa. Eller överhuvudtaget gillar varandra på ett större sätt än “kommer väl överens om barnen”.
Jag har t ex en bekant som skildes men bodde kvar med sitt x pga att fin vänskapsrelation och att de inte ville förlora sin familjeenhet men samtidigt inte ville ha en kärleksrelation. Nu har en av dem en ny partner och alla tre har tillsammans köpt ett flerfamiljshus där de alla ska bo, två lägenheter men ett hus.
Är det här ens möjligt? Jag är så nyfiken. Har någon erfarenhet eller historia att dela med sig av? Om ja - hur då?
Hej @Livetlivet
Jag hoppas det är möjligt för det är vad vi startade för ett par veckor sedan, efter 3år av att försöka och försöka, och långsamt inse att det här är inte det liv jag vill leva tills jag dör.
Vi är överens. Vi är vänner, och har en kärlek till varandra. Men vi är så himla olika. Och efter en massa år, i vårt fall 27 år, har vi kommit till punkten där vi inte riktigt vill försöka längre.
Vi har bestämt att göra en “Marit”. Marit Danielsson är en författare och bloggare som gav oss idén.
Vi låter barnen bo kvari vår lägenhet. Vi har nu fixat till ett extra boende som vi växelbor i på vecko-basis.
Vi kommer säkert fixa varsitt boende så småningom, men av ekonomiska skäl är det omöjligt nu.
Vi har ledorden “omtanke och vänlighet” i detta
Tiden får visa hur vi klarar oss. Nu är det endast andra veckan, men jag mår bra. Jag känner mig fri. Fri att vara bara jag i all min muppighet. Och jag vet att X känner likadant.
Så låt oss hålla tummarna för att en separation KAN genomföras utan knivar.
Kramar
R
2 gillningar
Åh, jag hoppas verkligen att det funkar så för er. En målbild liksom. En förutsättning är väl att båda är överens om målbilden, eller ledorden. Det verkar ni ju vara. Lycka till.
Jag kanske inte skulle uttrycka det som att vi var familj men vi har ( trots att skilsmässan var chockartad och ofrivillig från min sida) mycket tydligt kvar det gemensamma föräldraskapet. Vi firar födelsedagar tillsammans, även med föräldrar och syskon. Även julen och så var vi på mello ihop. Vi äter middag varje vecka vid överlämning. Vi hörs rätt många ggr i veckan om barnen. Vi hjälps åt med VAB och hämtningar och byte av dagar när det kniper. Vi pratar mycket om barnen. Det har funkat bra men blir lite intimt kanske. Jag har träffat en ny och som tur är han inte svartsjuk men jag känner själv att det blir lite för nära och personligt med min fd make.
2 gillningar
Jag vill inte ha mer kontakt än absolut nödvändigt. Ju mindre desto bättre.
1 gillning
@50-taggare Jag förstår ju självklart att det kan vara så och kanske ska vara så när det har gått osnyggt till vid separationen. Absolut. Om mitt x ballar ur och blir dum i huvudet har jag ju ingen ambition att bita ihop och fira jul ihop direkt. Jag är med tråden mest nyfiken på hur folk har gjort när det har gått väl. Väl medveten om att det då krävs två vettiga människor som inte avskyr varandra som nåt utgångsläge. Och så ser det ju sällan ut om vi ser till berättelserna i forumet.
Numera, efter nästan 4 år, så fungerar det hyggligt att träffas som föräldrar med eller utan våra nya. Jag fick komma på sonens examensmiddag hemma hos x:et och hans nya, men min nya var inte medbjuden.
Jag skulle lätt kunna träffas mer kring barnen, men x:et vill inte. Han försöker låtsas som om jag inte finns. Barnen får inte prata om mig eller hur det är hos mig när de är hos honom. Sonens kusin fick inte hälsa på hos sonen hos sin pappa, det är kusin på min sida. Jag tror att det är mycket x:ets nya som drar åt det hållet. De verkar ha mindervärdeskomplex.
1 gillning
Ja det är ju det också.
Man kan ha en finfin relation och sedan träffar en någon ny som inte fixar det. Jag vill så gärna tro att det handlar om ålder, att allt sånt blir lättare när man inte är ung, men så enkelt är det ju inte heller.
Jag har träffat en ny och hon stör sig rätt mycket på att jag har så pass mycket att göra med mitt ex, att vi ibland låtsas som vi fortfarande är eller vill vara en familj (tycker hon) och t ex äter middag hos varandra eller firar bemärkelsedagar. Först tyckte jag hon var fånig men jag har insett att vi måste ställa om oss från pseudo-familj till endast vänner och det är egentligen bara om det är något som gäller barnen som vi behöver ha en djupare samarbete.
Vi har intentionen att förbli goda vänner och det tänker vi försöka fortsätta med och innan det kom in en ny så sa vi att en ny spelare inte skulle få styra över vår relation men så här med facit i hand tror jag det är en omöjlighet att inte vara mera distanserad om det ska funka bra med den nya, hen kommer annars att känna sig oviktig och som ett femte hjul ibland. Vi har redan haft några uppslitande diskussioner om detta så jag är beredd att släppa mitt ex mer än tidigare. Min nya säger annars att jag inte är klar med min separation och det vill jag inte höra för så känns det verkligen inte; jag vill satsa på min nya kvinna och då måste hon få stå i centrum.
1 gillning
Vi är alla i 50-års åldern, så tyvärr stämmer det ju inte för alla.
Den nya har isolerat x:et från sina bästa kompisar och även från sin mamma. Hon har skickat grova anklagelser mot mig mm. Dottern är inte alls förtjust i henn, sonen står ut (gör vad han kan för att undvika problem). Innan sa x:et att det var viktigt för honom att barnen gillade den nya, men det har tydligen ändrat sig.
Det låter inte enkelt. Jag kan tänka att utan några nya partners är det lätt att falla ”tillbaka” in i familjetrevligheterna för en stund då och då. Men det är ju fullt rimligt att behöva omvärdera när någon träffar en ny person som är viktig.
Är det någon form av svartsjuka då från den nya, eller handlar det mer om att det hela är märkligt och så gör man inte, klippt är klippt liksom?
Nej jag vet ju att det är så egentligen. Vill bara inbilla mig att jag minsann inte skulle… si eller så, här i 40+. Nykärlek kan kasta omkull vilken vettig person som helst så att den helst självmant gör dumma och dåliga val. Svårt och tufft att se på kan jag tänka.
Nu blir jag lite bekymrad när jag hör det @nizzehult! Jag tycker det är illa när någon försöker begränsa vem den andre umgås med. Ditt x är någon du har levt med en lång tid. Det är ju självklart att man fortfarande har mycket gemensamt och borde vara självklart att man kan fortsätta vara vänner om man så vill. Jag skulle gärna vara det med mitt x, men han vill ju inte det (eller om det är hans nya).
Nu vet jag iofs att jag är unikt o-svartsjuk, min nya sambo lika så, men jag tycker det är väldigt illa när man måste begränsa sin partner. Litar hon inte på dig? Litar hon inte på sig själv i motsvarande situation? Låt dig inte begränsas för mycket! Det är nu i början som du kan sätta gränser, att försöka återvinna förlorat territorie senare oerhört mycket svårare!
1 gillning
Unikt o-svartsjuk, dit hör jag också. Bra uttryck.
1 gillning
Nja, det låter kanske värre än det är och jag tycker att hon i sak delvis har rätt. Vi ska fortsätta vara vänner men inte försöka umgås som familj för vi är ingen familj längre. Jag känner också att jag inte vill umgås eller ha så mycket med henne att göra längre och försöker avhandla det som avhandlas bör per telefon, det får räcka (så var det redan innan jag träffade den nya kvinnan). Att vi samarbetar om saker runt barnen är en sak och ska vi kunna utveckla var sitt liv så bör distansen vara mera tydlig.
O-svartsjuka är det också hos oss och tillförliten är på topp och jag känner inte dessa “krav” som en begränsning då jag själv vill ha det så. Hon har själv “klippt” rätt tydligt med sina ex och förväntar sig samma från mig.
2 gillningar
Skönt att höra!
Alla är väl skadade mer eller mindre av sitt förflutna, jag är extremt känslig på om min partner skulle få mig att känna att det inte var ok att jag umgicks med någon eller gör något. Förtroende är nödvändigt, för det går ändå inte att stänga in någon.
2 gillningar
@Livetlivet Jag tror inte vår skilsmässa faller i kategorin osnygg. Vi har ingen otrohet eller nåt sånt osjysst och visst har vi varit oense men i stort har det rullat på framåt.
Däremot har jag inget som helst intresse av att umgås som familj och det tror jag inte att han har heller. Vi är ju just skilda. Varför man då vill umgås är jag själv frågande inför.
Jag vill bygga upp min tillvaro och min bekantskapskrets utifrån att jag är skild, jag har inget som helst intresse i att mitt ex på något sätt är en del i det. Mitt privatliv är just privat.
Våra liv tangerar i vår föräldraroll och det stannar där.
2 gillningar
Nej men så kan det ju absolut vara. Och bra att ni verkar överens i det. Ni är klara med varandra förutom i föräldrarollen.
Jag har så svårt att förlika mig med att en människa som varit viktig för mig i över halva mitt liv bara ska vandra ur det(förutom föräldrarollen då), men jag är ju långt ifrån klar med det här. Vi får väl se vart det landar.
@Livetlivet Det tar lite tid att “stämpla ut” men sen är det rätt skönt. Ett avslutat kapitel i memoarerna, over-n-out, tack och hej. För det är ju just det som det är, äktenskapet är slut, man Är skild och barnen är skilsmässobarn
Jag och barnens far separerade för många år sedan. Jag misstänker att han hade en annan men det spelade ingen roll i det stora hela för vi var så färdiga med varandra.
Har väl varit lite fram och tillbaka genom åren med kontakten men vi har alltid funnits där för varandra, firat barnens födelsedagar, studenter och en och annan jul tillsammans.
I somras var han och hans nya lilla familj till oss i stugan och även våra vuxna barn var med. Det går om man vill och jag tror på vikten av att bygga upp relationen över tid om man har gemensamma barn. Många som säger sig värna om barnen just vid skilsmässan men egentligen bara projicerar sina egna känslor på barnen. Barnen behöver inte alla må dåligt i en separation om man sköter det snyggt och att träffa andra vuxna skadar dem inte heller. Mamma o pappa är och förblir man, det kan ingen ta i från en.
4 gillningar