För en månad sedan flyttade jag “hemifrån” efter ett gemensamt beslut om skilsmässa. Ett gemensamt beslut utifrån två helt skilda upplevelser av orsak och anledningen till detta beslut som det så ofta är. Jag var väl den som “drev” på och hade processat den emotionella biten gällande vår relation under en längre tid vilket överrumplade mitt ex och situationen kändes mer som att det var jag som tagit beslutet då han fullkomligt rasade känslomässigt och uttryckte att han inte alls var säker på att detta var det rätta. Mitt fokus blev att lotsa barnen genom denna process så lindrigt som möjligt och stötta honom, steppa upp när han föll och fixa det praktiska.
Försöker nu skapa en “ny” vardag med 2 tonåringar, 1 på heltid och en varannan vecka. Har gått kort tid och vet att det så småningom kommer att landa, jag behlver ge det tid men vissa dagar är bara så sjukt tuffa. Jag har under så lång tid prioriterat bort mig själv och haft fokus på att anpassa mig och förhålla mig till andras behov. Vissa stunder nu så känner mig så lost och tom emellanåt. Var tog jag som person vägen? Vem sjutton är jag egentligen och ff a vad har jag för behov? Vad vill jag med livet?
Överallt får man höra om att man efter en skilsmässa ska ut och träffa människor, göra aktiviteter. En av mina utmaningar, och har nog alltid varit, är att jag agerar utifrån hur jag tror det förväntas att jag ska göra eller vara, utan att känna efter vad jag känner eller vill. Det är inget krav eller något som uttalas av omgivningen utan är helt något som själv skapar. Kommer på mig själv att jag nu försöker undvika människor och sociala sammanhang. Bor i en mindre stad och många vet vilka vi är eller känner till oss åå något sätt p g a att bägge arbetar i sådana verksamheter. Även om jag möter människor och stöter på kompisar när jag är ute och t ex handlar så har jag inte sagt till någon om skilsmässan. På frågan om hur det är så tar jag som vanligt på mig masken och svarar utifrån det jag tänker förväntas av mig samtidigt som jag känner mig som en stor lögnare och känner mig så känslokall. Jag fortsätter alltså precis likadant som alltid och låter allt fortgå (förstår ju rent intellektuellt att det är ett försvar och en trygg zon för mlg att gå till).
Jag tar inte heller kontakt med min närmaste vänner som hör av sig och undrar hur det är. Mitt ex har däremot tagit hjälp och stöd av andra och berättat så det är klart att jag möter människor som fått reda på situationen och några har kommit fram och beklagat skilsmässan. Majoriteten har tydligen även ett behov av att uttrycka sin förvåning om skilsmässan då min och mitt ex äktenskap var deras syn på “det perfekta förhållandet”. Känns som jag hela tiden hamnar i en situation där jag behöver förklara, försvara och vara diplomatisk. Jag vet att jag, både på gott och ont, har förmåga att stänga av det emotionella och hjärnan går in i en rationellt, logiskt mode som helt styrs av intellektet. Det är en sida av mig som jag ibland har svårt att själv komma överens med då jag uppskattar det genuina och ärliga. Jag känner bara att just nu vill jag inte ha råd, tips, sympati, svara på en massa frågor eller få höra hur någon mosters pappas kusin hanterade sin skilsmässa. Det är en process jag behöver få vara i själv och sortera samtidigt som jag förstår risken med att isolera sig för mycket och för länge. Borde jag inte ha behov av att omge mlg med dom människor som står mig nära när man är i en form av kris som skilsmässa faktiskt är?
Ångrar inte mitt beslut på något sätt och är trygg i att jag inte tagit detta beslut utan att processat det noga och övervägt dess innebörd. Samtidigt så känns det av denna anledning inte som att jag har lika stor rätt att känna mig så vilse som jag gör emellanåt. Kan det vara så att jag så länge tagit ansvar för andras relationer, burit upp deras känslor, balanserat utifrån andras behov, så att kontakten till mitt eget känsloliv hamnat i ett gammalt dammigt arkivskåp långt därinne?
Jag känner så mkt igen mig i din beskrivning av dig själv, även om jag var den som blev lämnad.
Mitt tips till dig är att satsa allt krut på dig själv, gå i egen terapi och lär känna dig själv och få insikter om varför du är och beter dig som du gör… det är så befriande och det är de bäst satsade kronorna ever.
Försonas med dig själv och ditt bagage, var överseende, förlåtande och omtänksam med dig själv för DU är en bra person som sannolikt är “uppfostrad” till att alltid försöka se till alla andras bästa först och främst… vilket garanterat ofta blir på bekostnad av dig själv
Tack för att du tog dig tid att läsa och tack för din input
Jag tror som du skriver att det är resultatet av hur man lärt sig under uppväxten (lutheranska med inslag av jantelagen) även om jag inte upplever att den var speciellt fylld av förväntan eller krav.
Blev även sent i vuxen ålder diagnostiserad med ADHD efter ett antal krascher med stressreaktioner som resultat. Svårigheter som blev tydliga efter jag fick barn och som jag maskerat genom min uppväxt och genom flera års universitetsstudier och vägt upp med intellektet. Har liksom improviserat mig fram största delen av mitt liv och det har blivit mitt normalläge. Precis som jag varit i ett survivalmode under en lång, lång tid.
Har gått hos psykolog under ett par år nyligen och jobbat med min “självmedkänsla”. Det gjorde mig lite mer medveten och jag fick träna på att sätta ord på mina känslor. Försökte såklart på sjukt många sätt finta bort psykologen genom att beskriva det logiska och intellektuella svaret på känslor istället för att beskriva känslan. Han lät sig dock inte luras av detta och det var nog första gången i en terapeutisk kontakt som jag lät masken falla litegrann. Tyvärr så är inte den psykologen kvar och det känns så jobbigt att börja prova sig fram än en gång då man passerat ett antal mindre bra på sin resa. Ska försöka samla energi för ett nytt försök för är lite av en mästare och har nästintill svart bälte i att hitta ursäkter och förklaringar för mig själv i situationer som jag upplever är jobbiga.
Jag känner också igen mig själv i båda dina inlägg, väldigt mycket faktiskt.
Jag gick fyra år i psykodynamisk samtalsterapi, sista gången var i början av 2020.
Det programmerade om min hjärna på nåt sätt.
Nu svarar jag för det mesta ärligt på frågor och är ärlig i samtal med andra.
Pröva att svara ärligt, exempelvis:
Jag orkar inte prata om det nu. Det är en process jag behöver få igenom själv och just nu orkar jag inte prata om det.
Jag tackar för inbjudan men jag är i en svacka just nu så jag orkar inte med det sociala riktigt. Men ser framemot ditt sällskap längre fram.
Vårt förhållande såg kanske perfekt ut på ytan men vi hade svårigheter som vi inte redde ut.
Just nu mår jag inte så bra och behöver utrymme och tid att bearbeta skilsmässan.
Jag har nyligen genomgått en skilsmässa så jag orkar bara med det mest nödvändiga från dag till dag. Det tar all min energi.
Bara exempel och såklart mer eller mindre formellt beroende på vem du pratar med. Kom ihåg att du inte har någon skyldighet att bjuda på dig själv eller prata om saker som du inte känner för att prata om. Det är inte ditt ansvar att ta hand om andra vuxnas känslor och reaktioner.
Jag visste inte heller vem jag var när det tog slut med exet. Det var som om jag inte hade någon identitet. Men man är den man är. Så småningom hittar man sig själv igen och det är till och med en skönare och klokare version.
Jag känner också igen mig. Jag lämnade och ångrar det inte alls.
Jag har alltid tagit hand om alla andra så nu när jag är själv vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Det är svårt att börja tänka om, att man ska ta hand om sig själv först. Vilket gör att jag ofta känner mig osäker. Vad vill jag? Vem är jag?
Jag pratade inte heller helt öppet om att vi skilde oss, men absolut med mina närmaste. Tycker inte alls att du behöver förklara dig. Tycker att Largo´s exempel på svar var riktigt bra!
Jag känner också lite av en identitetskris. Vem är jag som en person singularis?
Har alltid varit stolt över att vara make och far. Satt mig själv mer och mer i den kontexten med åren. Varit mindre med mina vänner och jobbat samt åkt hem och varit make och far.
Nu är jag lämnad ensam och har svårt att riktigt göra vad jag vill. Känna vad JAG känner. Gör liksom samma som hon ville ha det hemma. Tänker ofta tanken på vad ex skulle tycka kring detta innan jag gör något. Svårt att onprogrammera!
Men. Jag har ju problemet att jag inte accepterat fullt ut t.o.m. ett år senare. Är fortfarande kvar i det gamla. Bor (ett tag till) kvar i vårt hus. Går i samma hjulspår.
Men hoppas att när vi släpper varandra vidare och med ett nytt boende ska litegrann komma gratis. Där jag får sätta mig i fokus igen utan att primärt tänka på andra (utöver barnen) först.
Bor också i en liten by och många vet vad som händer innan man gör det själv. Så även här. Jag har också både jobb och sociala aktiviteter där jag träffar många och vet vem jag är. Är också förvånad över hur många som kan vara ganska direkt och ingående med frågor om skilsmässan. Också mycket men ”inte ni väl” och sen då ”ni sköter skilsmässan så bra”. Ex upplever det inte alls, men är också en lite mer stängd person så kanske inte bjuder in.
Det har varit väldigt jobbigt för mig. Vill inte skilja mig och då definitivt inte redogöra för det. Men min instinkt är alltid att vara ärlig så har pratat för mycket ibland. Blivit bättre att bara bekräfta och inte vilja prata mer. Vill bara vara ifred med min sorg.
Tack för ditt svar och att du delar med dig av din process. Jag vet att jag får ge det tid. Jag behöver också utmana mlg i att bli mer ärlig mot mig själv, tillåta mlg själv utrymme att känna efter och hitta mina väl undangömda känslor. Är ju samtidigt mitt uppe i en enormt stor förändring där man sätter krav och förväntningar på sig själv kring bl a föräldraskapet. Hur är man en bra varannanvecka förälder? Hur löser man och hanterar känsloyttringar på distans från sitt barn och saknar kontexten i helhet? Hur hittar man balansen i den upplevda orättvisan som lätt upplevs av barnen med en på heltid och den andra på halvtid?
Så svårt att hitta den tiden för sig själv bland allas behov och är samtidigt så medveten om att jag lätt stryker min själv och mina behov från prioriteringslistan.
En dag i taget och ibland ett andetag i taget. Försöker påminna mig själv om att vara snäll mot mig, att jag faktiskt gör så gott jag kan i en emotionellt kaotiskt situation
Tack för att du delade med dig och tog dig tid att svara.
Ja, det är verkligen en ovan känsla att stå med beslut själv, är så sjukt dålig på att be om hjälp och är något jag känner att jag faktiskt behöver göra mer. Det konstiga i att stå själv är att det är så förvirrande känslomässigt. Ena stunden kan det kännas befriande, andra gånger känns det fel, nästa så känner man sig helt oförmögen att fatta några beslut överhuvudtaget på egen hand… alla dessa snabba, tvära kast som man far mellan, i verkligen hela känsloregistret, bidrar säkert en hel del till den här känslan av att vara så totalt tom och vilse som infinner sig.
När det gäller just boendefrågan var det viktigt för mig att hitta något “eget” för att jag skulle kunna ha någon form av förutsättning att sakta bygga upp “min” tillvaro. Jag kände att vårt hus var så mycket “vårt” och det vi planerat och skapat tillsammans med alla renoveringar och fixande. Min känsla var att jag skulle få svårt att separera “vårt” och “mitt”. På något sätt tänkte jag att det skulle bli lindrigare att slippa stå med den utmaningen. Då livet inte kommer med ett facit försöker jag undvika att tänka tillbaka och ifrågasätta val eller beslut man tidigare gjort. Jag resonerar att beslut och val tar man utifrån den verklighet som var och det man visste just då och tror blir bra.
Det tar tid, och måste få ta tid, att komma överens med sig själv och acceptera det som skett. Det är en sorg och ett sorgearbete är så individuellt. Om man forcerar fram något för att undvika detta jobbiga kommer vi inte vara rättvisa och ärliga mot oss själva. För det kommer, både medvetet och omedvetet, påverka våra framtida val och dom beslut vi kommer ta som formar vilken väg vi tar framåt.
Det betyder mycket för mig att jag delar denna känsla med andra, uppskattar ditt svar mycket. Man känner sig lätt väldigt ensam i denna förvirrande tillvaro.
Jag tror att det blir en osäkerhet att man själv inte har kontroll på vilka som bjuds in i ens privata och kommer innanför ens integritet. Jag har ju, som du precis säger, ingen som helst skyldighet att redogöra för mitt privatliv inne på ICA. Jag berättar när jag känner att jag vill. Men ibland känner jag mig ändå så oärlig om jag möter någon som jag känner och inte berättar. Har kommit på mig själv att försöka “läsa av” människor om dom vet eller inte. För om dom vet och jag inte nämner något och kör på med väl invanda artighetsfraser så känner jag mig falsk på något skevt sätt.
Så mycket nya, ovana situationer som sker och som man ska lära sig att förhålla sig till. Hjärnan är ju inte världsbäst just nu på att prioritera vad som är av vikt att lägga energi på. Den har ju förmågan att koppla från den delen när man befinner sig i en kris vilket är sjukt opraktiskt i ett skede när man försöker bygga en ny ram till sin tillvaro…
Vi gör alla så gott vi kan utifrån dom förutsättningarna som vi har
