Du måste sluta skydda honom! Nej, du bör inte berätta om hans otroheter förrän de en dag är tillräckligt stora för att räkna ut det själva och frågar dig. Ingen tjänar på om du snackar skit om honom. Däremot finns det en person som tjänar på att du ljuger om hur bra han är. Den personen är han. Du förlorar på det och barnen gör det. Medan jag fortfarande var gift, så skyddade jag alltid barnens pappa. Talade om för barnen att han egentligen menade väl och egentligen var snäll, men han var bara lite trött eller stressad just nu. Det ledde till att barnen inte vågade säga till mig vad de tyckte och tänkte. De kände att jag stod på hans sida och att det inte var lönt att försöka få hjälp av mig när han var elak.
Den här typen av man går inte att resonera med. Min man skulle också presentera barnen för sin nya direkt. De hade inte ens hämtat sig från chocken. Jag och mannen hade pratat om det här hos familjerådgivaren, och jag trodde verkligen att han hade tagit in det familjerådgivaren sagt om att barnen behövde tid. Han måste vänta med att presentera barnen för en ny kvinna. I stället visade det sig att han struntade i vad någon annan sade. Jag protesterade och fick höra att jag gick emot barnens bästa. Våra vuxna barn fick utbrott och skällde ut honom och fick höra att de var långsinta och sura. Barnsliga. Tonåringen som bara stillsamt sade “Tack, men nej tack” ryckte han på axlarna åt, för han var inte intresserad av tonåringen ändå. Men 10-åringen träffade den nya och var artig och trevlig. Då fick hon 2 kg godis i present av sin pappa.
Mitt råd - som du antagligen inte kommer att följa - är att du inte visar vare sig honom eller barnen hur upprörd du är. Fråga inte ut barnen och håll masken vad de än säger om den nya kvinnan. Jag kan säga att smärtan var oerhörd, när min 10-åring kom hem och tyckte hon var rik nu, som hade två mammor.
Det lönade sig att hålla masken när dottern sade snälla saker om den nya. Då vågade hon berätta när hon började se de dåliga sidorna hos pappan och hans nya. Däremot har hon aldrig kritiserat den nya inför pappan, för hon är väldigt klok i bland. Hon vet att pappan aldrig skulle förlåta henne.
Jag kan bara instämma. Låt barnen ta initiativ till att berätta. Min dotter var en kort period väldigt förtjust i pappas nya, men det gick snabbt över. Att jag höll masken och bara svarade neutralt hade jag väldigt stor nytta av den dag dottern ”vände”. Sonen säger ingenting och jag frågar inte. Jo, en gång frågade jag varför han inte pratar om hur han har det hos pappa och nya donnan. ”Tycker inte att det är ett särskilt trevligt samtalsämne.” blev svaret… Så försök att bara signalera att du är neutral, att du inte bryter ihop för att hon nämns men faktiskt inte heller något positivt käckt. Då är det öppet för barnen att känna, tycka och berätta vad de vill och behöver.
Och du, även detta kommer att gå över. Skydda inte, försvara inte. Se till din och barnens relation, där ligger din lojalitet, inte i första hand med den andre föräldern.
För mig har det nu gått en tid sedan separationen och livet rullar på sakta men säkert.
Men så kommer då och då något uttalande från ex som tyvärr gör att jag tappar fotfästet för en stund.
För att ge ett av många exempel är att han idag skrev och berättade att dottern pratat med honom om sin “dåliga magkänsla” och att hon kopplar det till pappan och hans nya (för er som inte läst hela tråden så var han först otrogen under flera år och när han nu träffat denna kvinna bestämde han sig för att berätta för mig att han ville skiljas. Allt gick oerhört fort för mig och barnen alltså…). Dottern ställde flera frågor om pappan och hans nya till fadern, saker som hon enbart pratat med mig om innan, vilket jag tyckte var starkt gjort av henne.
Som ett brev på posten börjar mitt ex ställa frågor till mig om hur JAG hanterar henne när hon pratar med mig om pappan och hans nya. Han säger sig vara orolig över att jag för över mina känslor på dottern.
Jag svarade bara att jag lyssnar på henne, säger varken positiva eller negativa saker, utan säger att jag förstår hennes känslor och att allt det hon känner är tillåtet. Men hon är ju smart nog att själv förstå hur detta har gått till och jag känner inget ansvar att släta över pappans val för att uppmuntra relationen med hans nya…
Jag blir väldigt arg när han lägger skuld på mig för att hans dröm om mysiga bonusfamiljsprojektet inte går enligt plan! Jag sa till honom att han inte kan lägga över på mig hur hans agerande har påverkat vår dotter, men det håller han inte med om. Jag har varit benhård med att dottern får prata med mig om allt hon tycker är jobbigt. Hon vill också vara mer hos mig än hos fadern, något som jag har sagt till henne att jag förstår och att hon får vara hos mig så mkt hon vill.
Men innerst inne tär detta på mig! Såklart har jag svårt att vara helt neutral mot barnen gällande ex och hans nya, eftersom jag blivit så oerhört sviken av dem båda. Men att jag gjort allt jag kan och ännu mer för att stötta barnens relation till fadern vet jag och det säger alla i min omgivning också. Men när man blir skälld på av mannen man trodde var ens livskamrat för all framtid, då sjunker man ihop lite mer än man velat!!
Åh, dessa ex! Som alltid, alltid vill skylla sina egna handlingar på någon annan. Så bekvämt så!
Du har en jättebra strategi - lyssna och håll dig neutral i dina kommentarer. Det gör jätteont att få informationen om exets nya liv ur barnamunnarna, och det frestar på något enormt att inte dela med sig av sitt hjärtas mening där och då, men det är det du ska ha forumet till!
Det kommer kännas lättare och lättare. Inte minst då det nu visar sig att den mysiga bonusfamiljen har baksidor som han själv måste hantera! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och i det fallet kan en ju verkligen få unna sig att känna den! (Dock inte diskutera den med barnen!)
Räkna med mer skäll. Han är ju van att du krattar manegen, och nu gör du inte det längre, VA?! Vilket sätt! Men skället betyder att du gått en liten, liten bit till på din egen väg. Kämpa!
Tack för dina alltid så kloka och stöttande ord! Ja, innerst inne vet jag att jag gör rätt, men han är en j-kel på att krypa under skinnet på mig och känna mig som världens sämsta människa som inte samarbetar på det sätt han game sett framför sig.
En "rolig " anekdot är ju också att han skickade hjärtan och “du ska veta att du fattas mig” som hälsning på nyår… Jag börjar undra hur det står till i hjärnkontoret på den mannen… synd att jag inte kom på idén att svara du får ha ett nytt år…
Alltså det här med dessa ex som inte kan se sitt eget agerande utan lägger allt på den andra parten. Mitt ex kan inte se sitt eget agerande i att barnen har lätt för att byta till mammavecka men svårare för när det är byte till pappavecka och skyller allt på att jag är den som har familjens katt. Nej, det har inte alls med att göra med att jag lyssnar på barnen, umgås mer med dem, bekräftar deras känslor etc.
Kämpa på och glädjs över att dottern tyr sig till dig. Och heja dig att du kan lyssna och i alla fall utåt mot dottern hålla dig hyfsat neutral.
Orkar inte dra hela storyn för er som inte läst allt ifrån början, men väldigt kort så släppte mannen för snart 1 år sedan bomben att han varit otrogen med olika kvinnor under de senaste 4 av våra 15 år tillsammans samt att han nu träffat en kvinna han ville satsa på. Massor av svek, otydliga signaler och turer fram och tillbaka står jag nu här som skild, kvar i vårt fd gemensamma hus (nu mitt egna) och han i en lägenhet i samma kvarter med våra barn vv (den yngsta bor dock mer hos mig).
Nu börjas det… ex bjuder in mig till att äta middag med “familjen”, alltså han och barnen, när barnen är hos honom. När jag och barnen är iväg i stugan skickar han bilder på att han skottat framsidan på mitt hus (som jag absolut inte bett om)… Han meddelar att han vill boka en gemensam aktivitet för oss 4 på dotterns födelsedag och “hoppas att jag ska hänga med”. Han bjöd in mig i kväll igen på middag och meddelar att han “tänker på oss som familj” varje dag.
Saken är den att jag på grund av allt som hänt känner en enorm ilska mot honom, vilket jag känner att jag har all rätt i världen till. Hade vi inte haft barnen hade jag bett honom att dra dit pepparn växer! Jag vill och behöver distans, men samtidigt får han mig att tvivla på mig själv! Är jag dum som inte ställer upp och umgås för barnens skull? Borde jag svälja stoltheten och ilskan och umgås? Såklart vill ju barnen det…
Veckorna barnen är hos mig umgås han glatt med sin nya kärlek och planerar semester med henne och våra barn (som endast har träffat denna människa 1 gång). Allt detta gör mig rasande… jag har inte kommit över honom känslomässigt tror jag och det spär ju på ilska och ledsamhet!! Och hans agerande känns ju inte ok varesig mot mig eller hans nya!
Hur tycker ni jag ska hantera hans vilja att umgås??
Ja, @CN80 vem är jag att ge råd? Sitter ju lite i samma båt, fast ändå inte. Ville ändå skriva några rader. Fy f-n, vilken tölp till exman du har!! Snacka om dubbla signaler. Hur kan han skriva att han tänker på er som familj och sen hänga med sin nya. Idiot! Är det så att han vill hänga med sin ”gamla” familj när han har barnen? Är det bekvämt, att slippa ta hela ansvaret? Sen när du har barnen kan han leva loppan med den nya?
Ja, helt galet att jag svarar på detta, jag som sitter i nästan samma båt fast min exmans nya heter jobbet… Men min exman har inte skickat några dubbla signaler när han pratar i alla fall, han verkar tycka det här är toppen.
Jag har nog kommit till insikten att jag så småningom kommer att flytta ifrån mitt nuvarande hus. Men inte på grund av att ex bott här. Mer eftersom jag under året som gått funderat mycket på vad just JAG vill. Har anpassat mig efter övriga familjen så länge och bor nu i ett väldigt praktiskt hus med nära till aktiviteter o dyl. Men är det var JAG vill bo? Och svaret är nog Nej.
Barnen börjar bli stora, och kan snart ta sig själva dit de vill. JAG vill flytta längre ut på landet, ett lite mindre hus, gärna med en liten lada som jag kan bygga om till stall. Det har varit min dröm länge, men nu har drömmen omvandlats till ett mål! Det är ju faktiskt fullt möjligt nu när det bara är JAG som bestämmer.
Jag har dock inte bråttom, men börjar på riktigt bestämma mig för hur mitt liv ska se ut och stava ut vägen dit. Kan bara exet låta mig vara också så kan det nog bli riktigt bra till slut. Men det verkar ju vara för mycket begärt… ALLT jag och barnen gör ska han vara med på. Han som aldrig engagerat sig i dotterns ridning förut sitter nu som klistrad bredvid mig på läktaren VARJE ridpass…
Jag vill ju egentligen inte klaga när jag läser andra historier om ex som beter sig fruktansvärt mot sina barn. Men detta börjar bli väldigt påfrestande!!!
Samma funderingar om huset. Bor i ett radhus nära till allt. Men när barnen flyttar känns det lite för stort bara för mig. Vill gärna bo vid havet men det lär jag inte har råd med.
Kan du inte föreslå till exet att ni kör dottern varannan gång? Dotterns ridskola har haft restriktioner så det har bara fått vara en medföljande.
Har också gjort denna resa. Nu när det är JAG som får bestämma (med viss inblandning från barnen), vad vill jag då? Nu flyttar jag snart från det som var vårt gemensamma hem och det känns så skönt. Både för att det nu blir ett boende som passar mig och mina behov bättre (och även barnens) men också faktiskt känslan av att lämna det gamla bakom mig, att slippa gå runt i det här gamla som vi haft tillsammans. Det upplever inte att det har stört mig så mycket under året sen exmaken flyttade, men nu när jag är på väg härifrån så märker jag att det nog legat där nånstans ändå. Längtar så tills själva flyttdagen!
Jag kommer att hålla mig på tillräckligt avstånd så de lätt kommer dit ändå! Jag får ju vara beredd på att köra och hämta I den lmfattning som behövs såklart… men det gör jag mer än gärna!!!
Va härligt för dig!! Och jag tror att jag kommer känna exakt likadant den dagen jag flyttar. Vill bara att den dagen inte ska vara fööör långt bort!! Rätt objekt måste ju bli till salu!
