Vi jag och min man har haft det jobbigt i mints 6 år och för fem år sedan flyttade jag å dottern som då va 12 år då till en stuga några månader.Då ville jag bara att han skulle komma eller ringa men det gjorde han inte.När jag sedan flyttade hem fick jag höra att det va lugnt och skönt när jag va borta.Men envis som jag är så trodde jag att allt skulle lösa sig.Jag ordnade psykologer både manliga och kvinnliga men inget förändrades utan det går upp och ner lika fort.Om jag tycker något är fel å tar upp det med honom så kan han be om ursäkt men sedan blir han helt tyst.Pratar inte med mig och stämningen är olidlig.Jag har försökt att inte klaga på honom men om han varit borta å jobbat i 14 dagar då tycker jag det är konstigt att inte komma in å ge mig en kram.Utan istället går direkt ut å gör något annat.Så här har det varit länge som sagt och denna giftiga stämning är olidlig både för mig å dottern.Då är det alltid jag som har löst upp det å bett om ursäkt eller nåt annat.Senaste psykologen sa att jag är lokomotivet å han åker bara med å så kommer det alltid att vara.När detta hände igen i somras när vi va på en liten resa och dottern va med då bestämde jag mig att aldrig mer.Dottern kände av den hemska stämningen.När vi kom hem så sa jag till honom att nu är det så här igen.Då säger han att har du inte fattat det ännu varför?För det går inte att prata med dig utan att jag gapar säger han.Då blir jag så ledsen och besviken för det stämmer inte.Att jag gapar någon gång stämmer men inte alltid det är som han vill provocera mig.Då går jag och skriver till honom på sms att det är över nu.Fast det har jag gjort många gånger fram å tillbaks för jag mår så dåligt.Sen sa han inget på 3 månader.efter det lade jag skilsmässopapperna påskrivna av mig på hans säng.Han skrev på utan att säga någonting och säger absolut ingenting.Jag mår mycket dåligt i detta å tänker att vi måste prata å komma framåt då blir han bara arg och irriterad så vi kommer ingenstans.Det finns inget samarbete bara aggression.Han jobbar borta och kommer hem på helgerna ibland efter 14 dagar och ibland efter en vecka.Jag konfronterade honom innan han åkte att vi måste hitta en lösning att vi inte bor ihop innan huset är sålt.Då höjer han rösten å säger varför ihelvete han måste flytta för.Det har jag inte sagt utan vi måste samarbeta och hjälpa varann.Jag som är mest hemma å sköter allt i hemmet kanske inte är så smart om jag flyttar ska dottern bo själv i huset när han är borta då?Känns väldigt konstigt.Men som sagt han är väldigt arg när jag försöker prata.Han tar inga egna inisiativ.Allt måste jag lösa känns det som.Jag har kämpat för jag älskar honom men förstår nu att det är ingen idé längre jag måste tänka på mig själv så jag mår bättre.Vi är för olika.Han kan inte prata känslor och berättar aldrig om sina framtidsplaner .Tycker det är så viktigt att känna sig sedd och älskad men känner bara att jag är en hushållerska för honom och allt jag gör ser han inte och jag blir depprimerad av sådant.Har påtalat att jag inte vill att han jobbar borta men det enda han säger är att det inte finns något och blir irriterad på mig.Så nu är det slut och jag hade ju en önskan att han skulle säga något när skilsmässopapperna låg där men inte ett ord.Aldrig en reaktion.Hade önskat att han sagt jag vill inte jag älskar dig eller vad bra att du tog steget för vi kommer ju ingenstans.Utan bara den där förgiftade tystnaden.När han åkte sa Jag att vad gör vi på lördag när du kommer hem?hur ska vi lösa det?Då svarar han jag får väl hålla mig borta då stanna på jobbet.Sen ikväll så säger dottern att pappa kommer hem på söndag.Jag blir så nervös av detta klarar inte detta psykiska lidande längre.Han hjälper inte till med något som hör julen till och allt är bara mitt ansvar.Jag klarar det när inte han är hemma men när han kommer hem tappar jag all min energi och mår piss.Vill bara härifrån så jag slipper honom.Denna hemska tystnad.Han sa att han skulle hålla sig borta men igår kväll säger dottern att han kommer hem på söndag.Jag får sådan ångest och oro i kroppen när jag hör detta.Han vill inte alls prata och samarbeta med mig utan man får höra genom dottern.Dottern mår också väldigt dåligt i detta å går till en psykolog.Det enda jag vill är att samarbeta framåt å slippa detta tysta. Har inte velat detta men mitt beslut tog jag när jag förstod att han gör inget för oss och då ska inte jag hänga mig kvar.Jag vill känna att jag finns inte vara någons hembiträde när han jobbar borta.
Jättebra att du begärde skilsmässa, ditt framtida jag kommer att tacka dig. För du kommer att må sååå mycket bättre utan honom. I framtiden kommer du inte behöva tassa på tå kring honom och försöka lista ut vad han vill, vad hans behov är eller hur du ska hantera honom från dag till dag.
“Tystnaden” han utsätter dig för heter “Silent treatment” och är en form av psykisk misshandel.
Jag föreslår att du så fort det är möjligt avlägsnar dig och dottern fysiskt från honom. Det är det absolut viktigaste. Han kommer troligen aldrig förändras. Det är lönlöst att försöka prata med honom, han verkar helt avstängd/känslokall. Han visar med all tydlighet att han tar dig 100% för givet och verkar skita i om du är där eller inte.
Det gör ont för innerst inne finns det fortfarande en strimma hopp/en strimma kärlek. Men det är inte på långa vägar besvarat från hans sida.
Den stora sorgen du känner över allt nu kommer så småningom omvandlas till lättnad och en ljusare och positivare syn på livet.
Tack för ditt svar men är du säker på att det är det.Har pratat med många och en till har sagt att det är sement trement eller vad det hette.Kanske felstavat.Min psykolog säger inte detta.Går till psykolog för han har provocerat mig så jag tappat förståndet.Då har jag någon gång pöttat honom.Han gör mig fullständigt galen.Men det har jag fått och får hjälp av nu.Så jag känner mig inte sådan längre har släppt chanserna av att vi ska bli lyckliga ihop.Tänkte denna gången att han skulle bryta tystnaden men inte på 3-4 månader har han sagt något.Det gör mig helt urlakad och tappar allt .Vill helst inte leva men försöker rycka upp mig.Får mycket energi på mitt jobb både av arbetskollegorna och de jag vårdar .Men såfort jag kommer hem å han är här då tappar jag allt.
Problemet är att du tror att han tänker och fungerar som du i grunden. Det gör han inte. Det du söker finns inte där. Har det någonsin funnits där eller är det du som har tolkat honom och hans beteende positivt tidigare?
Bara genomdriv skilsmässan. Jag förstår att det blir svårt med huset iom att han inte medverkar. Det bästa är väl om han har inkomst nog att kunna lösa ut dig för bostadsmarknaden sjunker som en sten just nu.
Nu säger jag inte att det är så men som jag tyder situationen är din man deprimerad. Vilket resulterar i att det bästa du gör är att lämna han. Tryggheten som gör att han inte tar sig ur den hur konstigt det än låter. Förstår att du älskar personen men det bästa du kan göra för er båda är att lämna och ge han space. Klipp bandet så att du själv inte dras ned i den negativa spiralen. Har själv varit i din mans skor och önskar mer än allt att jag lämnat innan mina partners tog skada. Men jag kunde inte ta mig därifrån tyvärr.
Kan du berätta mer om hur du kände.Det min man gör nu är att bara anklaga mig å göra mig ledsen han ljuger om saker som jag gjort å håller på fast jag säger att vi ska ju skiljas så tar han inga steg framåt han lovade ta kontakt med mäklaren förra måndagen men det gjorde han inte.Jag vill att vi ska försöka bo var för sig så vi inte mår dåligt men han bryr sig inte å tar jag upp något så bara han säger att jag aldrig kan prata.
Vet helt ärligt inte om jag kände så mycket just då. Det ända jag kunde känna var frustration/ilska fanns absolut inget hopp om framtiden. Mitt X ville vi skulle köpa hus, skaffa barn. Jag gav bara hopp om framtiden med massa orsaker varför det inte kunde ske just nu. Precis som du beskriver projicerade jag min frustration på henne och när jag smakade alkohol så kom irritationen/ilskan när jag inte kunde hålla mina murar uppe. Allt som jag skulle göra som jag inte orkade la jag över på henne och anklagade henne. Vet inte senast jag såg henne och kände någon typ av attraktion utan kom på ursäkter när hon kollade på mig med dom där ögonen som bara skriker ”ta mig”. I slutet va det så illa så att när hon skulle krama mig så kände jag mig bara äcklad. Vet inte om det var de svaret du sökte men så kände jag under cirka 3 år. Dock har jag varit deprimerad tidigare och aldrig tagit tag i rotorsaken utan istället gömt mig när folk gett mig trygghet. Vilket är något jag skäms innerligen över idag hur manipulativ jag var och utnyttjade hennes/andras känslor för mig.
Man kan ju hoppas på att att man ska hjälpas åt. Det är egentligen inte så mycket begärt. Men det verkar inte alls som att din man helt plöstsligt skulle böra ta en massa initiativ, så ställ in dig på att detta ska du fixa själv! 
Din psykolog har redan sagt det, du är lokomotivet, inte han. Att han skulle ändras nu, när ni snart går skilda vägar är faktiskt orimligt. Jag talar av egen erfarenhet, en väninna sa till mig att om jag curlat honom i 20 år så lär jag få göra det de sista månaderna också 
Alltså: lägg inte ut en massa uppgifter på honom, utan nu tar du initiativet. Självklart ger du honom info om processen: ”det är dags att boka mäklare. Jag ringer imorgon”, ”På torsdag kommer mäklaren, bara så du är förberedd.”
Hur vill du bo sedan? Vill du ta över huset, eller skaffa något nytt? Försök att hitta någon annan att bolla dina tankar kring detta än din man - ni är inte längre varandras bollplank och stöd vid stora beslut. Därefter tar du upp ditt önskemål med mannen och hoppas att det funkar med hans önskemål.
Det ÄR förskräckligt jobbigt att bo tillsammans den sista tiden, min dotter mådde också dåligt av det. Första steget är att skaffa sig ett slutdatum, antingen när han flyttar eller när du får tillträde till nytt boende. Då blir det lättare att stå ut. Sen får man försöka att gå ut vägen för varandra, inte ta alla samtal utan kanske nästan boka tid för att diskutera igenom sånt som måste lösas.
Den här perioden kommer att ta slut, så håll ut! Och var aktiv i processen, du styr nu!
Nu har vi tagit hit mäklare och jag känner bara mer å mer ångest att sälja vårt fina hus och min trädgård jag kallar den min eftersom det är mest jag som fixar i den.Nu börjar jag tänka om jag ska säga till honom att jag älskar honom och har alltid gjort .men han har inte visat någon reaktion.Och inte sagt någonting.För min tanke va att han hade sagt att han inte vill skiljas.Men ingen som helst reaktion eller hur han tänker.Jag tänker ändå att det är bra att veta hur den andre tänker innan allt är klart.För sedan finns ingen återvändo.Hjälp mig hur jag ska tänka.Har aldrig älskat någon så mycket.
Kära @Anette.
Några dystra axplock från din historia, egna noteringar som du gjort:
Efter hur han behandlat dig, älskar du honom fortfarande?
Vad tror du själv efter allt jag citerat som du skrivit?
Uppenbarligen är han urless och bryr sig inte om dig för fem öre.
Är det den typ av relation du vill ha?
Tror du han kommer att ändra sig?
Hjälper det att du älskar huset och honom när han behandlar dig så?
Nej vill inte ha en sådan relation.Frågan är bara om jag ska berätta hur jag känner mer för honom eller om jag inte ska visa några känslor alls?
Gör det som känns bäst för dig men räkna inte med någon reaktion från honom.
Känner igen dins mans beteende i mitt Xs när hans depression blev värre. Fyfan vad jobbigt det är att bli behandlad så av någon man inte förmår sig att sluta älska.
Hur går det nu?