Jag håller på att gå sönder… vet inte hur jag ska ta mig ur detta mörka hål…skriver mest av mig för att höra om någon eventuellt har varit med om något liknande…
För ca ett år sedan sa jag till min man att jag ville skiljas. Jag hade saknat mycket i vår relation i många år… vi blev tillsammans som 17 åringar och hade varit tillsammans i 23 år, gifta i 10 år… vi hade växt ifrån varandra och tagit varandra för givet under många år.
Han drog sig undan mer och mer och vi kunde inte mötas i kommunikationen. Vi förstod inte varandra och jag var ständigt frustrerad. Jag kände mig helt avtrubbad, matt och färdig och såg då ingen annan utväg än att skiljas. Några månader tidigare hade jag föreslagit parterapi, men han vägrade då att gå iväg och prata.
Två månader senare ångrade jag mitt beslut. Jag stod inte ut med tanken hur det skulle bli om vi skiljdes och jag bönade och bad om att vi skulle försöka igen, denna gång med parterapi. Han gick med på det och jag kände en sådan lättnad över att vi skulle försöka igen.
Men… efter ytterligare ett halvårs “betänketid” var vi tillbaka i samma hjulspår. Nu ville vi båda skiljas och min man var nu den drivande. Nu gick allt mycket snabbt på mindre än en månad hade vi båda nya boenden och tre månader senare var vårt underbara hus sålt.
Och nu… nu sitter jag i en hyresrätt, 40 år gammal. Och ångrar ALLT detta från början till slut. Jag känner mig så misslyckad och NU har jag insett vilken fin man min exman är och hur mycket jag saknar allt vi ändå hade.
HUR ska jag någonsin förlåta mig själv för att jag drog igång denna karusell. HUR ska jag komma vidare? Känner sådan skuld mot mig själv, mot barnen… allt jag har förstört.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna fruktansvärda mardröm som jag själv har skapat. Jag har berättat för mig exman hur jag känner, men han vill inte ha mig tillbaka.
Snälla någon, HUR kommer man över detta? Jag är så förtvivlad…
För mig känns det som att du förskönar det som varit och honom som person. Är han verkligen en perfekt man? Kan du berätta i detalj hur han visade kärlek, fanns för dig, skapade ett kärleksfullt vi? Såg dessa typer av frågor i en annan tråd och det är värd att tänka på innan man i huvudet skapar en bild över ngt som inte finns.
Mitt tips är att du fokuserar på att skapa dig själv ett liv som du vill ha. Vad tycker du om? Vad gör dig glad? Hur är ett hem där du trivs? Träffar du vänner och gör roliga saker?
Ju mer du fokuserar på att ge positiva saker i ditt liv desto mindre tänker du på det som varit. Vänta inte utan börja direkt!
Tack för dina frågor… ja, jag förskönar säkert men är så osäker på vad kan man förvänta sig av en relation (eftersom jag var 17 år när vi träffades vet jag inget annat)… men det känns så oerhört tungt att jag förlorat så mycket… tryggheten, tvåsamheten, familjen…
Men tack för ditt pepp. Jag vet att jag måste försöka ta mig vidare. Så fort jag gör roliga saket känner jag ändå att han saknas med oss (mig och barnen).
Jag förstår verkligen! Jag lämnade barnens pappa när barnen var små och därefter hittade jag en annan man som jag levde bonus familj med och var tvungen att lämna det förhållande också. Så ja, jag vet verkligen vad det innebär att lämna det trygga sociala konceptet. För mig var just den biten svårast, alla människor, traditioner, tillhöra ett gemenskap osv. Och det gör extra ont när barnen tänker tillbaka på semestrar och säger hur roligt det var (dock inte fina minnen för mig).
Just nu är jag i en relation där våra värderingar krockar och han inte vill prata, så jag är mitt i en process där jag älskar honom samtidigt som hans okunskap/ovilja att lösa konflikter äter upp mig inombords.
Det jag försöker påminna dig om är att det negativa ändå väger mer än det positiva när man landat i ett beslut att lämna. Det är lättare att komma ihåg det fina
Jag tänker själv fokusera på att göra saker jag mår bra av både här och nu och långsiktigt. Jobbar aktivt med att inte fastna i tankegångar. Samtidigt är det viktigt att låta alla känslor komma men som sagt, inte ta över.
Av alla saker du saknar, vad skulle du kunna göra/ordna/skapa i ditt liv nu?
Jag saknar mest av allt tryggheten. Och just nu känns det svårt att skapa samma trygghet.
En sak som jag nästan också känner skam över att erkänna är hur tungt det känns att lämna den ekonomiska tryggheten (i dessa tider när allt är så dyrt!). Min exman hade mycket god ekonomi/tillgångar (som han dock ägde som enskilda egendomar). Innan skilsmässa tänkte jag hela tiden att pengar får inte styra, såklart! Men nu när jag står utan all ekonomisk trygghet ifrågasätter jag valet ännu mer.
Sedan tryggheten i att vara två. Att ha kontroll över situationen på något sätt. Nu står jag helt ensam. Jag såg mig verkligen som en stark person innan. Men det var väl en illusionen.
Sedan som sagt… jag har levt ihop med denna man i hela mitt vuxna liv. Jag är så fruktansvärt vilsen.
Kommer det att gå över??? Ni som varit i liknande situation…
Det kommer med tiden bli så mycket bättre och ditt starka jag kommer skina! Jag valde att lämna efter 20 år ca. Hade även jag tanken på det ekonomiska och kände samma sak att det inte skulle få styra, men stannade under en period pga ekonomin. Vilket jag mådde dåligt över. Många gånger har jag i tanken tänkt, ekonomi, barn, trygghet, tvåsamhet, men det är nog egentligen mer sorgen över att det inte blev som man tänkt. 7 år sen separation, tanken fladdrar än idag förbi, men den fladdrar just bara förbi…och jag mår så bra och vet ju att vi inte skulle fortsätta tillsammans. Det var rätt för mig, oss och barnen… Jag tror bara du ska igenom sorgen. Tiden hjälper dig och du kommer sakta men säkert se mer klarhet i varför ni valt att separera och inte bara se förskönandet just nu! Tar tid, men du kommer dit. Jag lovar!
Tänker de är viktiga… för jag känner igen tankarna, även om inte jag var drivande i skilsmässan från start. Det är jobbigt att börja om efter många år tillsammans, gärna då från tonåren.
Minns vår parterapi innan han tog beslutet. Vi kommer dit och hon frågar oss hur länge vi varit tillsammans, när vi sa 20 år så kom den där blicken med höjt ögonbryn menar inte att alla som är tillsammans så länge är dömda att misslyckas, men just de sakerna du tog upp där var sådant jag också tog upp.
Kontentan är att vi helt enkelt inte passade ihop längre. Och när jag tänkte om jag valt honom idag, så var svaret nej.
Tänker också som redan sagts, man förskönar saker eftersom det i slutändan är “enklare” att stanna i det man vet, än att gå in i något okänt.
För mig hjälpte det att skriva ner saker jag önskade hos en man. Mitt ex passade inte in på många saker… först när jag träffade en ny man som jag ännu mer insåg hur extremt olika jag och exet var och hade varit i flera flera år.
Och nej, ångrar inget ett år senare eller ja, känner verkligen inte längre att jag förlorade något, mer än att barnen förlorade kärnfamiljen.
Groteskt stark igenkänning i den här tråden. Undrar hur det gått för @Velaren ?
Jag har snart avverkat prövotiden sedan skilsmässoansökan. Mår fruktansvärt dåligt. Det är jag som skapat min situation, men står inte ut med att se ett halvt liv raseras för oss båda. Barn, hus, ekonomi, trygghet. Jag har i princip ingen erfarenhet av att leva själv, sedan jag blev vuxen och kom ut i arbetslivet. Alla saker såsom barn, semesterresor, bolån, begravningar och vattenläckor är sådant som vi alltid varit två om. Nu är jag så jävla ensam.
menar inte att alla som är tillsammans så länge är dömda att misslyckas, men just de sakerna du tog upp där var sådant jag också tog upp.