det tog 6 veckor för mig att sluta kämpa för relationen och all slags längtan efter honom som person försvann. Så då kanske jag hade kommit över exet, men absolut inte krisen. Att hantera vad jag och barnen försattes i tog ca 1,5 år i det mest intensiva läget. Senaste halvåret har varit klart mycket bättre
Nej, inte i en värld där vi är någotsånär samma personer som idag iaf.
Jag lämnade, efter mycket vånda och försök att lösa problemen
Jag tror att jag egentligen var över exet redan när jag gjorde slut, definitivt när jag flytta ut iaf. Har tänkt förvånansvärt lite på honom sen jag flyttade. Däremot är jag inte klar med mig själv, med min del i hur det blivit och hur jag ska ta mig an framtiden utifrån dessa upplevelser.
Jag har haft tre mycket långa förhållanden
Ex 1 Gifta och 2 barn 14 år
Absolut inte
Jag efter att ha försökt rädda förhållandet under flera år. Hade lämnat mentalt och träffade en ny.
Skilsmässa är alltid jobbigt men saknade honom aldrig någonsin. Dock sorg efter en familj som inte mera fanns
Kvinna
Ex B särbos 14 år
Kanske
Gemensamt
Eftersom vi gled isär och det var ett långsamt farväl så gick det ganska lätt att komma över.
Kvinna
Ex C Särbos 7 år
Ja!
Han lämnade för en annan (ungdomskärlek)
3 månader sedan nu. Svårt att komma över och därför som jag hittade hit. Känner en otrolig sorg och har fått ångest vilket jag aldrig har haft tidigare i livet. Men det blir långsamt bättre, trots allt. Dock väldigt mycket upp och ner.
Kommer ej att ta tillbaka mitt ex pga han tog en man istället.
Blev lämnad efter 20 år! smyg hade X redan den nya.
Släppte honom tidigt. Men sveket sitter i fortfarande starkt o fortsatt hela hösten. Släppa honom? Beror på hur man ser på det. Blir inte av med honom o den nya. X kommer att bo fyra minuter härifrån!! Mentalt - ok att det är dem två. Lång fortsatt bearbetning i vår ” på nära håll”.
Vet inte riktigt hur du menar här men romantiskt försvann det innan jag lämnade men eftersom vi haft ett långt förhållande (20+ år) så bryr jag mig givetvis fortfarande om honom och känner med honom. Det är nu snart ett år sedan jag lämnade och ungefär ett halvår sedan skilsmässan gick igenom.
Nej, nej, nej! Även om jag, mot ALLA odds, fick chansen när han efter nästan sju år plötsligt hörde av sig och ville ångra sig för ingen av alla hade visat sig vara som jag Klarade då att säga “NEJ!!” Även om det på ett ögonblick förflyttade mig tbx i tiden och rev upp en hel del sår igen… men jag fick iaf en ursäkt och med det får jag vara mer än nöjd, för det trodde jag aldrig skulle hända efter så lång tid.
Lämnad! Smög upp en lördag morgon utan ett ord, försvann, gjorde sig okontaktbar och flyttade samma dag in hos den nya.
Fler år än jag egentligen vill erkänna, men tre-fyra år iaf. Förmodligen den totala chocken, sveket, tystnaden, lurendrejeriet, distanseringen, oförmågan att öht prata och förklara sig och hela hans extremt underliga beteende som gjorde att jag behövde så lång tid och terapi för att sluta klandra mig själv för hur allt blev.
Gemensamt. Hon hade checkat ut sedan många år. Jag drog oss till familjerådgivning för att vi skulle reda ut vad vi skulle göra med vår relation. Hade accepterat att hon inte ville ha mig, jag var trött, och kände att jag ville inte hålla henne kvar i olycklighet. If you love them, set them free.
Insikten och acceptansen att det var över kom väldigt snabbt, jag hade gått och varit olyckligt kär i min egen fru i många år, så det var en lättnad att kunna gå vidare. Men sorgen över att familjen för alltid var förstörd har tagit lång tid. Det kan fortfarande bubbla upp, nu 2 år senare. Men det är inte så farligt, ser det som helt naturligt.
Egentligen nej, men jag har samtidigt en tendens att idealisera relationen och “tänk om” han bara kunde x och jag bara kunde y. Men när jag tänker på exet som han är och att det är det jag har att utgå ifrån är svaret nej.
Det var ett gemensamt beslut där bägge kände att vi inte hade det bra men att det hade gått för långt för att vända skeppet.
Börjar göra det så smått nu, efter 1,5-2 år (beroende från när jag räknar, själva beslutet eller den faktiskt separationen) Men det har varit en lång process. Sörjer nog fortfarande den förlorade kärnfamiljen mer än honom som partner. Att han träffade en ny har faktiskt hjälpt mig att få någon typ av avslut även om det är jobbigt också.
1 Jag önskar att jag kunde svara på det. Mitt ex vill att vi ska försöka. Vi hörs varje dag och har börjat ses på helgerna men en återförening är långt ifrån självklart för mig. Jag känner hur sorgen pockar på och gör sig mer påmind ju oftare vi ses.
2 Jag blev lämnad
3 Det har gått två år och jag mår ganska bra nu, men vi släppte aldrig taget.
4 Kvinna
Vill jag fortfarande återförenas med mitt ex?
Nej.
Blev jag lämnad eller lämnade jag?
Blev lämnad ca 6 mån efter årslång otrohet avslöjats.
Hur lång tid tog det att mentalt kunna släppa mitt ex?
Ett drygt år efter lämnandet. Min process startade dock redan då den andra relationen kom fram, så 1,5 år sedan dess.